Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
813
Turkiet (Historia)
814
gränsutvidgningar och statsskickets
befästande genom Muhammed II :s grundlag,
Kanun-näme, hade T. äntligen nått
stormaktsställ-ning. De kristna fingo fri religionsutövning,
men denna var kringskuren av bestämmelser,
att ingen propaganda fick förekomma och inga
försök att återvinna sådana, som övergått till
islam. Utom en bestämd tribut i guld skulle
de också fortfarande tillhandahålla det
erforderliga antalet gossar för janitscharkårens
rekrytering. Under Bajasid II (reg. 1481
—1512), som stred hårt för rikets gränser och
mot inre oroligheter i samband dels med sin
broder D j e m (se d. o.) och dels med sina egna
söner, inträdde ett stillestånd i
gränsutvidgningspolitiken, som dock med iver återupptogs
av Bajasids son S e 1 i m I (reg. 1512—20).
Denne underkuvade först Persien och därefter
utom andra landområden (jfr S e 1 i m I) även
Egypten (se d. o., sp. 390) och erkändes nu
som skyddsherre av Mecka och Medina, vilket
gav honom anledning att 1517 antaga titeln
kalif, som sedan tillädes alla följ, sultaner (jfr
Kalifat, sp. 151 f.). Med Soliman I (reg.
1520—66) uppnådde det osmanturkiska väldet
sin högsta utveckling. Dess flotta behärskade
hela Medelhavet, ty barbareskstaterna i
Nordafrika hade erkänt sultanens överhöghet.
Av Ungern förenades omkr. 3/4 med T.; Wien
belägrades, ehuru utan framgång, hösten
1529. Soliman förstod att ge glans åt sina
krigsföretag, sin riksstyrelse, sina förbindelser
med främmande diplomater, sitt hov samt åt
tidens konst och litteratur. T. frambringade
nu utmärkta män på alla områden. Likväl går
kommande tiders förfall i flera avseenden
oför-tydbart tillbaka på en rad av Solimans
missgrepp. Ohejdat slöseri med statens medel,
ämbetens överlåtande till den högstbjudande,
harems och eunuckernas inblandning i styrelsen,
det muhammedanska vinförbudets öppna
negligerande och sultanens begynnande praxis att
icke visa sig i divanen voro svaghetssymtom,
vilkas skadeverkningar senare visade sig så
fördärvbringande.
Förfallets tid. Förfallet, som redan
vid Soliman I:s död stod för dörren, hölls
tack vare storvesiren Sokollis skickliga
styrelse tillbaka under den försupne Selim II :s
regering (1566—74) men framträdde därefter
tydligt nog. Även de tidigt praktiserade och
genom Muhammed II :s Ka’nun-näme lagfästa
prinsmorden bidrogo att främja förödelsen.
Haremsintriger och soldatuppror kommo snart
att höra till ordningen för dagen, de
tygellösa janitscharerna blandade sig alltmer i
riksstyrelsen. Redan 1571 bröts det turkiska
sjöväldet i slaget vid Lepanto (se d. o.), 1606
nödgades Ahmed I (reg. 1603—17) avstå
från den österrikiska årstributen, och 1612
måste han till Persien återlämna alla på
senare tid därifrån erövrade områden. Den
allvarligaste fienden var vid denna tid huset
Habsburg, mot vilket andra europeiska
stater med mer el. mindre framgång sökte
förbund med T. Gustav II Adolfs försök 1631 att
vinna Murad IV (reg. 1623—40) för
förbund misslyckades dock fullständigt, och
samma öde mötte Karl X Gustavs försök 1657 att
med T. få till stånd ett anfalls- och
försvarsförbund mot Polen. Från slutet av 1600-talet
hotades T. ytterligare av Ryssland och Vene-
zia. Efter Selim II hade rikets tillstånd
sålunda hastigt försämrats, och bågsträngen, de
högst uppsattas privilegierade
avlivningsred-skap, kom till flitig användning; jfr Murad
III (reg. 1574—95) och Muhammed III
(reg. 1595—1603). Med Murad IV kom en
kort period av uppryckning och därmed
förstärkning av statskassan, men sultan I b r
a-h i m (reg. 1640—48) förföll till vansinnigt
slöseri. Han mördades av janitscharerna, som
uppsatte hans minderårige son Muhammed
I V (reg. 1648—87) på tronen. Under första
delen av förmynderskapstiden fördes riket till
undergångens brant, men Muhammed Köprili
(se K ö p r i 1 i), som 1656 blev storvesir,
lyckades återställa ordning i finanserna och
manstukt i armén.
Tiden från Muhammed IV t. o. m. Mustafa
IV kan indelas i vesirstyrelsens (1656—1754)
och eunuck- och janitscharstyrelsens tid (1754
■—1808). De följ, storvesirerna av släkten
Köprili fullföljde Muhammed Köprilis verk och
åda-galade en överlägsen statskonst, men det
framskridna förfallet stod nu ej att till fullo hejda.
Mustafa Köprilis olyckliga fälttåg i samband
med den för turkarna så förlustbringande
belägringen av Wien 24 juli—12 sept. 1683 var
början till tillbakagång för T:s välde i
Europa. Mustafa II (reg. 1695—1703) måste
slutligen efter nederlaget vid Zenta (se d. o.) 11
sept. 1697 bekväma sig till att vid freden i
Karlowitz 26 jan. 1699 avträda Ungern och
Siebenbürgen till Österrike, erövringar i
Podo-lien och Ukraina till Polen, Peloponnesos till
Venezia samt senare Azov till Ryssland. Aug.
1703 nödgades Mustafa II abdikera till förmån
för sin bror Ahmed III (reg. 1703—30), som
välvilligt mottog Karl XII. Hans
svenskvänlige men försiktige storvesir Numan Köprili föll
i onåd och efterträddes av Muhammed pascha
Baltadji (se d. o.), som i juli 1711 beviljade
den vid Prut inneslutne tsar Peter fritt avtåg
mot löfte att återlämna Azov och utrymma
Polen (om Karl XII i T. se K a 1 a b a 1 i k
och Karl, sp. 361). T. återvann
Peloponnesos 1715 men förlorade däremot Belgrad och
en del av Serbien 1718. Ahmed III införde
boktryckerikonsten i T. Efter krig med
Ryssland och Österrike gingo vid freden i Belgrad
18 sept. 1739 Serbien, Lilla Valakiet och
Or-sova till T., varemot Ryssland återtog Azov.
Sverige blev 1734 diplomatiskt representerat
i Konstantinopel, och 2 dec. 1739 slöt Porten
med Sverige ett försvarsförbund, som
ratificerades i okt. 1740. Osman III (reg. 1754—
57) och Mustafa III (reg. 1757—73) hade
föga lycka med sig. Den senare, en skicklig
och reformivrande regent, invecklades i krig
med Ryssland, som 1770 brände den turkiska
flottan vid Tscheschme och 1773 inträngde i
Bulgarien. Vid freden i Kütschük Kainardscha
(Kütjük Kajnardja) 1774 nödgades T.
praktiskt taget avträda allt land n. om Svarta
havet och medgiva ryssarna fri skeppsfart.
Krim, som hade förklarats självständigt,
annekterades 1783 av Ryssland. Vid denna tid
uppehölls en livlig diplomatisk förbindelse
mellan T. och Sverige, som utmynnade i en
traktat av 11 juli 1789. Nytt krig utbröt 1788
med Ryssland och Österrike, vilka då
umging-os med planer på T:s delning. Selim III
(reg. 1789—1807) lyckades dock erhålla
dräg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
