Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
815
Turkiet (Historia)
816
lig fred med Österrike i Svistov 4 aug. 1791.
Vid freden i Jassy 9 jan. 1792 kom
Ryssland bl. a. i okvald besittning av Krim. Kort
därefter kom T. med anledning av Napoleons
Egyptenpolitik i krig även med Frankrike (jfr
Egypten, sp. 390), och samtidigt skakades
riket av inre oroligheter, varvid bl. a.
ställningen i Arabien allvarligt hotades av
vahha-biterna (jfr d. o.). 1807—08 fördes vittgående
underhandlingar mellan Ryssland och
Frankrike om T:s delning. När Selim III kom till
makten, var han fast besluten att med
utnyttjande av den västerländska
civilisationens framsteg rycka upp T. Denna uppgift
kom dock att inför janitscharernas motstånd
kosta honom både tronen och livet. Hans
efterträdare M u s t a f a IV (reg. 1807—08)
blev omedelbart efter mordet på Selim själv
avsatt och ersattes av den av Selim
undervisade Mahmud II (reg. 1808—39),
reformatorn, som äntligen (1826) förmådde göra slut
på janitscharernas fördärvliga regemente.
Reformförsökens tid. Under denna
period fram till sultanväldets slutliga
upplösning gjorde sig de västerländska makterna
starkt gällande även i T:s inre
angelägenheter. Jämsides med mer el. mindre
framtvingade turkiska försök att genom
vittgående reformer lyfta landet ur
försump-ningen avlöste det ena kriget det andra med
åtföljande fredsslut, fördrag och kongresser,
där T. vanl. drog det kortaste strået. Ehuru
sultanen inrättat en härordning efter
europeiskt mönster, lyckades han ej hålla stånd
i kampen för rikets integritet (se Mahmud
II). Genom fördraget i Akkerman 1826
reglerades enl. Rysslands vilja de statsrättsliga
förhållandena i Serbien och
Donaufurstendö-mena (se d. o.). 1830 nödgades T. erkänna
Grekland (se d. o., sp. 1034) som suverän stat,
och i Unkiar-Skelesi 1833 förband det sig att
stänga Dardanellerna för Rysslands fiender.
Kort efter nederlaget vid Nesib 1839 övergick
den turkiska flottan till de egyptiska
rebellerna. I denna kritiska tid tillträdde den
16-årige Abd-ul-Medjid (reg. 1839—61)
regeringen. Den egyptiska krisen avvecklades
genom makternas (utom Frankrikes)
ingripande (se Egypten, sp. 391, och
Muhammed A 1 i). Sultanen utfärdade då 1839 det
bekanta hatt-i-scherif i Gülchane, som
tillförsäkrade alla rikets inbyggare, utan hänsyn
till religion, samma rättssäkerhet. I London
avslöts 1841 det s. k. Dardanellfördraget (se
Dardanellerna, sp. 532). Genom fördrag
1849 i Balta-Liman enade sig T. och
Ryssland om inskränkning i Donaufurstendömenas
självstyrelse. Från rysk sida väcktes 1853
åter frågan om T:s delning. Rysslands krav
på större privilegier för den ortodoxa kyrkan
gav anledning till Krimkrigets utbrott 1853.
I samband med freden i Paris 1856 (se K r i
m-kriget) utfärdades ett nytt hatt-i-scherif
av s. å., vari vidsträckta rättigheter
tillförsäkrades kristna och utlänningar i T.
Emellertid utarmades landet av tunga skatter, och
1861 genomkämpade T. en svår ekonomisk
kris. Reaktionära fanatiker anställde
upprepade massakrer på kristna, vilket slutligen
gav anledning till franskt ingripande i
Syrien, varvid Libanon tillförsäkrades kristen
ståthållare. Från Serbien drogs 1867 den sista
turkiska garnisonen tillbaka, 1871 upphävdes
bestämmelsen om Svarta havets
neutralisering, och 1873 erhöll kediven av Egypten nästan
full suveränitet. Ryska sändebudet Ignatjev
(jfr d. o.) bedrev ivrig panslavistisk agitation,
som resulterade i Hercegovinas och Bulgariens
resning 1875 och 1876. Efter T:s statsbankrutt
1875 (statsskuld 500 mill. frcs) utbröt
softa-upproret i maj 1876, och Abd-ul-Aziz
(reg. från 1861) avsattes. Den sinnessjuke
Murad V regerade blott 3 mån. 1876 och
efterträddes av sin broder Abd-ul-Haniid
II (reg. 1876—1909; se d. o. och Midhat
p a se ha). Serberna, som även gripit till
vapen 1876, blevo slagna men fingo genom ryskt
inflytande fred på grundval av status quo
ante. T:s första parlament i febr. 1877
avvisade makternas krav på effektiva reformer
och den turkiska härens ställande på fredsfot,
vilket gav Ryssland anledning till
krigsförklaring 24 april s. å. (se Rysk-turkiska
kriget och Plevna). Med ryska armén
utanför Konstantinopels murar hade T. att
1878 godtaga preliminärfreden i San Stefano
(se d. o.), vars bestämmelser medförde
Englands ingripande med en flottdemonstration
i Marmarasjön och besättande av Cypern samt
därpå Tysklands inbjudan till
Berlinkongres-sen (se d. o.) 1878. I den här betydligt
reviderade freden pålades T. bl. a.
krigsskade-ersättning på 802 mill. frcs. De bestämda
gränsregleringarna visade sig synnerligen
svåra att genomföra och ersattes delvis
genom senare överenskommelser. Genom
författningens suspendering och parlamentets
upplösning 1879 blev styrelsen åter
reaktionär, vilket nu jämte T-.s finanser hindrade
varje åtgärd till inre förkovran. 1881
nödgades man godtaga en finanskompromiss, genom
vilken den utländska statsskulden kom under
internationell förvaltning med säkerhet i
inkomsterna för salt, tobak m. m. Frankrike
lade s. å. beslag på Tunisien, 1882 besatte
England Egypten (se d. o., sp. 393), som dock
nominellt förblev turkiskt, och i febr. 1886
införlivades östrumelien med Bulgarien.
Ar-meniska revolutionärer orsakade 1894
oroligheter i Armenien, vilka kvävdes i blod. (Om
de armeniska massakrerna se Armenien, sp.
105.) Trots T:s utfästelser och stormakternas
protester upphörde aldrig de armeniska
massmorden. På Kreta (se d. o., sp. 33) utbröt
1896 uppror, och ön togs 1897 i besittning av
grekerna, vilket ledde till krig med T. Vid
freden i Konstantinopel 1897 fick T., trots
framgången i kriget, till följd av stormakternas
ingripande åtnöja sig med
krigsskadeersätt-ning och några gränsförbättringar. Vid tiden
omkr. sekelskiftet gjorde sig panislamismen
(se d. o.), som Abd-ul-Hamid II ömsom
fruktade och gynnade, starkt gällande även i T.
Makedonien (se d. o., sp. 671) blev trots alla
reformförsök en tummelplats för oroliga
element, och därifrån utgick 1908 den
ungturkiska revolutionen. Denna hade i trots av
sultanens spionerisystem och talrika
förvis-ningsåtgärder energiskt förberetts av Midhat
paschas (se d. o.) vänner, vilka från 1906 hade
sin hemliga central i Saloniki. Med
återställandet av författningen som mål höjdes
upprorsfanan 8 juli 1908, 22 juli gav sultanen
vika, och Ferid pascha blev storvesir. 23 juli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
