Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiet - Historia - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Turkiet (Litteraturanvisningar)
817
trädde den sedan 1878 åsidosatta
författningen åter i kraft, och parlamentet
sammanträdde dec. s. å. Det bestod denna gång av
180 muhammedaner, 50 kristna och 3 judar.
Ett försök till palatsrevolution i april 1909
kostade Abd-ul-Hamid II tronen. Han
internerades i Saloniki och efterträddes av sin
broder Muhammed V (reg. 1909—18). Den
ungturkiska kommittén, som till föga fromma
för riket stått som ett slags överregering,
drog sig tillbaka 1911, och jan. 1912 upplöstes
parlamentet. Efter det olyckliga
Tripoliskri-get (se d. o.) 1911—12 måste T. vid fredsslutet
i Ouchy 1912 till Italien avträda sin sista
besittning i Afrika jämte Rhodos och
Dode-kanesien. Ung. samtidigt slog krigslågan ut
på Balkan, där Balkanförbundet utom
uppdelning av Makedonien räknade med olika
utvidgningar på T:s bekostnad, Grekland med
Kretas införlivande, Montenegro med
erövring av Skutari, Serbien med vidgad gräns
mot Albanien, varemot Bulgarien riktade sina
blickar mot Adrianopel (se vidare
Balkan-krigen 1912 — 13). Redan under
Abd-ul-Hamids tid och än mer under den ungturkiska
regimen hade ett närmande skett mellan T.
och Tyskland, vilket resulterade i hemligt
försvarsförbund. I början av nov. 1914
inträdde T. i kriget på centralmakternas sida.
Under tysk ledning (jfr Liman von
Sanders) och i direkt förbindelse med Tyskland
från okt. 1915, tills Bulgarien (jfr d. o., sp.
222) 29 sept. 1918 avföll, förde T. en seg kamp
mot övermakten (se Världskriget, S
a-lonikifronten och Dardanellerna
under världskriget). Den
gregorianska kalendern infördes i T. 1917. 3 juli 1918
avled Muhammed V och efterträddes av sin
broder Muhammed VI, det osmanska
husets siste sultan. Han flydde nov. 1922 till
Malta. Efter stilleståndet i Mudros 1918
ångade de allierades flotta in till
Konstan-tinopel, och nov. s. å. intågade deras trupper
i staden. 1919 landstego grekerna i Smyrna,
1920 besatte de Brussa och Adrianopel, och
10 aug. s. å. undertecknades fredsfördraget i
Sèvres, vars innehåll gick ut på att T.
praktiskt taget skulle förutom Konstantinopel få
behålla föga mer än ett begränsat område i
det inre av Anatolien.
Rikets återupprättande. Den
händelseutveckling, som nu följde, innebar
skapandet av en ny stat på de sammanfallna
ruinerna av den gamla. Dagen efter-
vapenstilleståndet överlämnade Liman von Sanders
befälet åt Mustafa Kemal, och redan 2
nov. 1918 flydde Enver pascha (se d. o.) till
utlandet. I egenskap av generalinspektör begav
sig Kemal pascha maj 1919 till Anatolien
men kom där på grund av motstånd mot de
allierades dispositioner i konflikt med sin
egen regering. Efter energiska förberedelser
kunde han april 1920 hälsa en folkvald
nationalförsamling i Angöra (numera Ankara), som
därefter blev ryggraden i den nya
samhällskroppen (se vidare Kemal pascha och
Angoraregeringen). 20 jan. 1921
antogs det nya statsskickets författning. Sedan
grekerna i häftiga strider 1921—22 utdrivits
över Smyrna, slöts ett vapenstillestånd i
Mu-dania okt. 1922. Sultanatets avskaffande
beslöts 1 nov. 1922 av nationalförsamlingen, 6
818
okt. 1923 intågade de turkiska trupperna i
Konstantinopel, 13 okt. flyttades rikets
huvudstad från Konstantinopel (numera
Istanbul) till Angöra, och 29 okt. valdes Mustafa
Kemal till turkiska republikens president.
Den tillfällige kalifen (se A b d - u 1 - M e
d-j i d) utvisades mars 1924. En första
freds-konferens i Lausanne för revision av
Sèvres-freden blev utan resultat, men vid ett andra
sammanträde, 23 april—24 juli 1923, lyckades
det nya T. genomdriva ett så fördelaktigt
fredsslut, att riket återvann icke blott sin
fulla oavhängighet utan även hela Mindre
Asien med Trapezunt och i v. hela området
med Adrianopel till Tundza och Marica samt
Karagatsch (jfr Lausanne och karta till
Världskriget). Kapitulationerna
upphävdes, ehuru med vissa kvarstående
säkerhetsgarantier, utväxling av grekiska
kristna i T. och muhammedaner i Grekland
bestämdes och genomfördes även 1924—25.
Trafiken i sunden nyordnades genom freden och
en därtill fogad särskild konvention mellan
stormakterna, Balkanstaterna och T.
Handelsfartyg skola ha fri passage, när T.
har fred. Är T. krigförande, gäller samma
frihet för neutrala fartyg, såvida de icke
bistå T:s fiender med militära transporter,
kontraband o. dyl., och T. är pliktigt att
tillhandahålla minlots. Krigsfartyg få
passera fritt, när T. har fred. Dock må
ingen stat skicka in i Svarta havet större
flotta, än den starkaste strandmakten där
äger. I samband härmed föreskrevs en
vidsträckt demilitarisering av sundens kuster,
av Marmarasjöns öar och några både
turkiska och grekiska öar nära Dardanellernas
mynning i Egeiska havet. — Det nya T.
har under de sedan förflutna åren gått raskt
och målmedvetet framåt i såväl inre som
yttre stabilisering. Den nye statschefen har
med stöd av parlamentet lyckats genomföra
en mängd av reformer, ss. sekularisering av
vakfegendomarna (jfr V a k f), månggiftets
avskaffande, införande av en civil- och strafflag
efter europeiskt mönster och kristen
tideräkning (år 1926 i st. f. 1342). Näringslivet
befinner sig trots besvärliga finansförhållanden
och tryckande skatter i löftesrik uppblomst
ring. Med främmande makter har republiken
i stor utsträckning slutit handels- och
vänskapsfördrag, med Sverige 31 maj 1924. Juli
1932 upptogs T. i Nationernas förbund.
Litteraturanvisningar. Geologi och geografi:
H. Armstrong, »Turkey and Syria reborn»
(1930); E. Banse, »Die Länder und Völker der
Türkei» (1916); R. Blanchard, »Asie
occiden-tale» (Géographie Universelle, VIII, 1929);
K. Hassert, »Das türkische Reich» (1918);
K. Klinghardt, »Türkün Jordu, Der Türken
Heimatland» (1925); P. R. Krause, »Die
Türkei» (1918); A. Philippson, »Kleinasien» (i
»Handbuch der regionalen Geologie», 1918).
Historia: N. Jorga, »Geschichte des
Osma-nischen Reiches» (5 bd, 1908—13); E. af
Wir-sén, »Balkanfolken och stormakterna» (1909);
W. Miller, »The ottoman empire 1801—1913»
(1913); Cannon Sell, »The ottoman turks»
(1915); Achmed Emin, »Die Türkei» (1918);
Liman v. Sanders, »Fünf Jahre Türkei» (1919);
A. Djemal pascha, »Erinnerungen eines
tür-kischen Staatsmannes» (1922); Mehmet Arif,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
