Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiet - Litteraturanvisningar - Turkiska bad - Turkiska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
819
Turkiska bad—Turkiska litteraturen
820
»Anadolu inkilabi» (Anatoliska revolutionen;
1924); G. Young, »Constantinople» (1926);
Halidé Edib, »Memoirs» (s. å.) och dess forts.
»The turkish ordeal» (1928); T. J. Arne, »De
äldre förbindelserna mellan Sverige och T.»
(i Hävd och Hembygd, 2, 1927); G. Jäschke
och E. Pritsch, »Die Türkei seit dem
Welt-kriege» (3 bd, 1929—31); D. v. Mikusch,
»Mu-stafa Kemal» (da. uppl. 1930); J. östrup, »Det
nye Tyrki» (1931); H. C. Armstrong, »Grey
wolf» (1932). G. Rqt.
Turkiska bad, i allt väsentligt dets. som
romerska bad (se d. o.).
Turkiska litteraturen. Turkiskan har
utvecklat en oerhört rik litterär alstring.
Sålunda har Hammer-Purgstall för tiden
1300—-1750 räknat ej mindre än 2,200 turkiska
diktare. Från innehållssynpunkt framträder
däremot resultatet ej i samma imponerande
mått, då blott få författare förtjäna att
uppmärksammas. Å andra sidan finnes även en
avsevärd s. k. folkdiktning, ofta dialektiskt
färgad. T. framträder till mycket stor
utsträckning i bunden form, ehuru prosadiktningen
ingalunda saknas. Versbyggnaden är delvis
av en för oss helt främmande art, ss. den s. k.
parmak- el. fingerversen, som från
centralasiatisk tid behärskade formen fram till
mitten av 1400-talet, då den osmanska
diktkonsten i egentlig mening började efter persiska
mönster. I folkdiktningen har den gamla
fingerversen likväl hållit sig kvar till våra
dagar. I denna versform bygger man ej med
stavelselängder och rytmiska motiv utan
uteslutande med ett regelmässigt antal stavelser
i varje versrad. Namnet har uppkommit
därav, att man plägade räkna dessa stavelser på
fingrarna. Stavelsernas antal varierar mellan
7 och 15. Vad som ger den egentliga
lyftningen är rimmet, som kan vara enstavigt
men hellre är två- el. mångstavigt. Stundom
kan rimmet börja redan med versradens
första stavelse, t. ex. »örulup kelgän sanduk,
työrulup kelgan sanduk» (ur en östturkisk
saga). I den äldre poesien möter man även
stavrimmet. Den persiska versbyggnaden
dominerar fram till 1800-talets senare hälft, då
även den uttränges av europeiska förebilder.
— Den persisk-turkiska skolan i t. omfattar
tiden 1300—1859. Hela 1300-talet och
1400-talets förra hälft måste betraktas som denna
skolas utformningstid. Det gällde att tvinga
det oslipade nomad- och krigarfolket från inre
Asiens öknar att omlägga sin enkla
tankevärld till samklang med den invecklade och
blomstersmyckade persiska filosofien, som i
förening med andra folks tänkande finner ett
uttryck i sufismens panteistiska mystik. Som
en mellanlänk mellan den gamla
centralasiatiska skolan och den persisk-turkiska
framträdde i början av 1300-talet en
balladsångare, J u n o s E m r e, med en vekt
moraliserande tolkning av folksjälens djupaste
tankeströmningar.
Ehuru den turkiska diktningen under de nu
följ. årh. begagnar sig av främmande källor
(persiska och arabiska) och till en början
strängt taget endast översätter och plagierar,
överträffa de turkiska omskrivningarna i form
och skönhet likväl vida de ursprungliga
originalen. I denna intima samhörighet med den
persiska och arabiska litteraturen finner man
förklaringen till att dessa språk gjort sig så
starkt gällande i turkiskan. Det högre
litteraturspråket, fasih türktje, var så bemängt med
persiska och arabiska ord och fraser, att det
aldrig förstods av menige man. Det var först
under 1800-talets senare del, som t. började
undergå den nydaning, som gjorde den
tillgänglig för en större allmänhet. I detta
sammanhang framträdde och tillväxte även en
utpräglat kamplysten journalistik på ett för
alla läskunniga tillgängligt språk. — Lyriken
och den episka dikten med den rimmade
krönikan, dispyten, dryckesvisan och
ortsbeskriv-ningen, vilka senare motsvara särskilda inom
den turkiska poesien uppskattade diktformer,
göra sig starkt gällande inom den
persiskturkiska skolans diktning. Den didaktiska
poesien har även ett brett rum under denna
tid. En diktsamling går vanl. under namnet
divan. Tidigare var dramat av religiösa skäl
förbjudet och ersattes dels av sagan och dels
av ett slags skuggspels- och dockteater,
kara-göz, men på senare tider har dramatiken i
västerländsk form gjort sig starkt gällande.
I prosadiktningen är det historiska inslaget
dominerande. Till den gamla tidens goda smak
hörde att här och där fylla ut prosatexten
med en rimmad strof, gärna på persiska. Den
egna rikskrönikan svällde mellan 1300 och
1900 ut till enorma proportioner, men i nyare
tid ha mer måttligt avvägda och auktoritativa
arbeten utkommit. Resebeskrivningar och
biografier, religiösa och juridiska verk, förr efter
arabiska källor, såväl som litteraturhistoria
och skaldeförteckningar förekomma i både
äldre och nyare tid. Romanen i obunden form
var förr sällsynt, men numera är den i stil
med den franska novellen hållna milli romani
mycket populär. — Aschik pascha (1272
■—1332) var en framstående lyriker, Hamdi
(d. 1513) framträdde jämte Lamifi och Baki
m. fl., då den osmanska diktningen befann sig i
sin glansperiod (1453—1600). Sin mesta
berömmelse vann Hamdi genom sin
formfulländade behandling i 6,022 strofer av temat Josef
och Potifars hustru (»Jusuf ve Suleicha»). L
a-m iri (se Lam i) var den mest produktive och
mångsidige författaren under denna tid, och
B ak i (1526—1600) har som lyriker nått
berömmelse även långt utanför turkiskt
språkområde. Kemal-Pascha-Sade (d. 1534)
och S a d - e d - d i n (d. 1599) stå som
författare av det stora verket »Osmanska rikets
annaler», vilket på sin tid fullföljdes av N a
i-ma (d. 1715) och Raschid (d. 1730) m. fl.
Under den dekadansperiod, som t. genomgår
1600—1859, bli författarna både färre till
antal och svagare i sin produktion. — I
samband med den ungturkiska rörelsens
framträdande fick även litteraturen sitt nya
uppsving. Journalisten S c h i n a s i (se d. o.)
anses vara den moderna litterära riktningens
grundare, och Mahmud Ekrem (1847—
1914) torde få betraktas som dess
normgivande kraft. Bland bemärkta författare och
journalister under denna tid märkas A h m e d
Mi d ha t och Kemal (se dessa ord), med
binamnet Namik, och för den senare riktning,
som med hänförelse samlade de turkiska
skarorna kring de nationella idéerna och den
panturanska tanken, framträdde i första hand
Zia Gök Alp (1876—1924) och
natio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
