Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiska litteraturen - Turkiska mattor - Turkiska musiken - Turkisk and - Turkiska nötter - Turkiska språket - Turkisk konst - Turkisk musik - Turkiskt pass - Turkiskt rött - Turkmener, Turkomaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
821
Turkiska mattor—Turkmener
822
nalismens borne folkskald Mehmed Emin
(f. 1869). Till denna epok höra även A h m e d
II i k m e t och sist men icke minst Turkiets
märkligaste kvinna, II a 1 i d é E d i b (f. 1885).
En av hennes romaner, »Ateschden Gömlek»,
utkom 1928 i sv. övers, under titeln
»Eldskjortan». Ur folkdiktningen finnas två olika
samlingar utg. på sv. av de i hela den
turkisktalande världen oerhört uppskattade
skämthistorierna, som tillskrivas en viss
Nasreddln hodja (se d. o.). Med
införandet av det nya alfabetet följde en rad av
vetenskaplig litteratur, statistiska årsböcker,
turkiska ordböcker och grammatikor samt
läro- och läseböcker. Av den med de
arabisk-persiska skrivtecknen utkomna
litteraturen ha redan till en betydande utsträckning
nya uppl. med det nya, lagstadgade alfabetet
utgivits.
Litt.: J. v. Ilammer-Purgstall, »Geschichte
der osmanischen Dichtkunst» (4 vol., 1836—
38); E. J. W. Gibb, »History of ottoman
poetry» (6 vol., 1900—09); O. Hachtmann, »Die
türkische Literatur» (1916); F. Babinger, »Die
Geschichtsschreiber der Osmanen und ihre
Werke» (1927); Bertha Schmidt, »Übersicht
der türkischen Literatur» (1916). G. Rqt.
Turkiska mattor, se Orientaliska
mattor.
Turkiska musiken, studentsällskap i
Uppsala för övning av instrumental musik.
Redan på 1820-talet hade denna musikensemble
spelat, men vid 1830-talets mitt övades mest
den »lägre musiken» med visselpipor,
grytlock, harskramla m. m. Det var då den fick
heta T. Enär man störde nattron i staden
genom att spela på gatorna, ingrepo
myndigheterna och förforo med stor stränghet mot
studenterna (flera relegerades från univ.). Ur
T. uppstodo trol. Juvenalerna (se d. o.). — Se
A. Hackzell, »T.» (1921). T. N.
Turkisk and, zool., se A n k a, sp. 1018.
Turkiska nötter, bot., se Hassel, sp. 608.
Turkiska språket i inskränkt mening är
bland de turko-tatariska språken den
munart, som tidigare var det osmanska
kejsardömets och nu utgör den turkiska republikens
riksspråk. Det talas f. n. även längs Svarta
havets v. kust, i vissa trakter av Bulgarien
och Egeiska havets n. kustområden samt i
turkiska kolonier i U. S. A. Det tillhör den
turkiska J-språkgruppen (jfr
Turko-tatariska språk) och har utbildat flera
markerade ortsdialekter, av vilka riimeli, som
talas i Europa, inkl. Konstantinopel, och anadolu,
som talas i Mindre Asien, äro de viktigaste.
Tidigt utbyggdes t. i tre skilda språkskikt:
1) kaba türktje, det enkla folkspråket, 2) orta
türktje, mellanturkiska, som var det vanliga
ämbetsmannaspråket och förstods och
användes endast av de bildade klasserna, samt
3) fasih türktje, den sirliga turkiskan el.
högturkiskan, i stor utsträckning litteraturspråk,
som ännu mer än mellanturkiskan var
uppblandat med persiska och arabiska element,
varför det var oförståeligt för folkets stora
flertal. Den nationella självhävdelsen kräver
nu icke blott en utjämning genom allmän
folkundervisning utan även en radikal utrensning
av främmande språkelement (även talrika
lånord ur bl. a. grekiska, italienska, franska och
slaviska språk), vilka i största möjliga
ut
sträckning ersättas av urturkiska ord.
Turkarna antogo ung. samtidigt med övergången
till islam den persisk-arabiska skriften med
33 bokstäver, men 1928 infördes ett på de
latinska skrivtecknen grundat alfabet med 28
tecken (jfr Turko-tatariska språk).
Det sålunda nu gällande turkiska alfabetet
är följ.: a, b, c (= dje-ljud), f (= t;e-ljud), d,
e, f> 9 (9> gutturalt g och i vissa fall palatalt
j), h (för både h och ty. ch i ach), i (= vanligt
svenskt i-ljud), i (ungefär = ryskt ^-Ijud), j
(— g), k (för både gutturalt och palatalt k), l,
m, n, o (= sv. å), ö, p, r, s, s (= sc/i-ljud), t, u
(= sv. o), ü, v, y (= sv. j)’, z (= tonande s).
Litt.: Med gamla alfabetet: J. Németh,
»Türkische Grammatik» (1917), tillhörande
»Tür-kisches Übungsbuch» (s. å.) och
»Türkisch-deutsches Gesprächsbueh» (s. å.) samt
»Tür-kisches Lesebuch mit Glossar» (1916; alla i
»Sammlung Göschen»). Med nya alfabetet:
Ph. Rühl, »Türkische Sprachproben» (1930;
innehåller kort grammatik och ordlista);
Good-sell och Perry, »Inductive turkish lessons»
(1931). För mer ingående studier kan erinras
om, med gamla alfabetet: J. Deny, »Grammaire
de la langue turque» (1921); med nya
alfabetet: M. Baha, »Yeni türkge gramer» (1931).
Lexikon, gamla alfabetet: J. W. Redhouse,
»Turkish-english lexicon» (1890); A. Vahit,
»An english and turkish dictionary» (1931);
nya alfabetet: H. M. Thomson, »New
turkish-english dictionary» (1932); Ali Seydi, »Türkge
Lügat» (1929—30; på turkiska med korta
förklaringar på franska; illustrerad); Revue de
Turcologie. G. Rqt.
Turkisk konst, se Muhammedansk
konst, sp. 404, 406 och 407.
Turkisk musik. Då turkarna erövrade
arabväldet på 1200-talet, upptogo de med den
arabiska kulturen även den arabiska musiken
med dess från den persiska ärvda instrument.
Särskilt på 1500- och 1600-talet framträdde t.
som egen tonkonst med flera turkiska
musikförfattare och kommentatorer. Bland de
ledande musikinstrumenten märkas luta,
psal-terium och tanbura. Janitscharernas militära
kapell väckte tidigt uppmärksamhet i
Västerlandet, men först på 1700-talet (i Sverige
på 1750-talet) upptog man de turkiska
slaginstrumenten. Bland dessa märktes gong,
bäcken, triangel m. fl., vilka förut varit kända
men som nu fingo heta t. Omkr. 1800 upptog
man till sist även det s. k. janitscharspelet
med dess bjällror och klockor. T. N.
Turkiskt pass, se S j ö p a s s.
Turkiskt rött, kem., se Krapprot.
Turkmener, Turkomäner, en grupp av
turko-tatariska stammar (över 1,1 mill. pers.),
som leva ö. om Kaspiska havet och n. om
Persien och Afganistan fram till Amu-darja i ö.
och upp mot den stora Kirgisstäppen i n. samt
dessutom kringspridda i närliggande områden,
Afganistan, Kaukasien, Kaspiska havets öar
o. s. v. Av mongoliskt ursprung, förete de
numera en egendomlig
mongolisk-iransk-tur-kisk blandningstyp och tala ett turkiskt språk,
även det underkastat blandningsföreteelser.
De äro ett storvuxet och härdigt folk, tappra,
gästfria och måttliga, av gammalt dock även
kända som grymma slavjägare och
hänsynslösa rövare. Urspr. nomader, leva de alltfort
i stor utsträckning av sina hjordar (mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
