Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkmener, Turkomaner - Turkmenistan, Turkmeniska socialistiska sovjetrepubliken - Turkologi - Turkos el. Kal(l)ait (prydnadssten) - Turkos (regementen) - Turko-tatariska folk - Turko-tatariska språk - Turksöarna - Turku - Turlupin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
823
hästar, får och kameler) men ha nu rätt
allmänt börjat övergå till jordbruk. Viktiga
näringsgrenar äro även hemslöjd och fiske.
Exportvaror äro mattor, sadlar, salt, kaviar och
nafta. Bostäderna bestå ännu, även bland den
jordbrukande befolkningen, av kupformiga
mongoltält, som täckas med grova yllefiltar.
Kvinnan har en jämförelsevis ansedd
ställning, ehuru brudköp och månggifte ännu äro
vanliga. Till religionen äro t. ortodoxa
muhammedaner (sunni). En egen litteratur,
utöver det som ligger inom folkdiktningens ram,
ha t. icke förmått frambringa. Den ryske
forskaren N. Pantusov har gjort värdefulla
uppteckningar och samlingar ur deras
folkdiktning.
Någon nämnvärd politisk roll ha t. icke
spelat i historien, men medeltidens kumaner
voro utgångna från dem. 1460 grundade de
en ordnad stat, omfattande v. Persien,
Arnie-nien och Mesopotamien, men den upplöstes
igen redan 1478. De behöllo emellertid sitt
oberoende, ända tills Ryssland på 1800-talet
började göra sin makt gällande över dem och
slutligen med slaget vid Gök-Tepe 1881
fullbordade erövringen av hela deras land. Det
ryska inflytandet befästes på sin tid genom
Transkaspiska järnvägen (se d. o.). — Till
största antalet återfinnas de nu samlade i
Turkmenistan (omkr. 700,000). Detta är i
synnerhet fallet med tekestammen, som bebor
den bördiga Achal-tekeoasen på sluttningen av
Kopet dag ned mot öknen Kara-kum. G. Rqt.
Turkmenistan, Turkmeniska
socialistiska sovjetrepubliken, en av
Sovjetunionens förbundsstater i n. v.
Väst-turkestan med kust vid Kaspiska havet;
449,049 kvkm, 1,137,900 inv. (1931), 72 %
turk-mener, 10.5 % uzbeker, 7,5 % ryssar.
Huvudstad: Asjchabad. Stora stäpp- och
ökentrakter (Kara-kum) i n. samt spridda bördiga
oaser i s. Jordbruk med konstbevattning och
boskapsskötsel; stor bomullsodling. Rika
mineraltillgångar. Fiske och petroleumkällor vid
Kaspiska havet. Republ. T. bildades 1924.
Turkologi, vetenskapen om turkfolken och
deras kultur.
Turkös el. K a 1(1) a i t, ett för sin
användning som (särskilt i Orienten högt skattad)
prydnadssten bekant mineral av himmelsblå,
grönblå el. i olika nyanser grön färg. T. är
ogenomskinlig, tät och skenbart amorf med
mussligt el. ojämnt brott och svag glans,
består av vattenhaltigt aluminiumfosfat med
mindre mängder koppar och järn samt
uppträder i ådror el. njurformigt el. stalaktitiskt
utbildad, ofta på sprickor i sandsten el. i
omvandlade vulkaniska bergarter. Hårdheten är
6 (se Hårdhetsskala), spec. v. 2,6—2,8.
Som prydnadssten användbar t. förekommer i
Persien (orientalisk t.), på Sinai och i New
Mexico, Arizona och Nevada. Se även
Ädelstenar. — Blåfärgat fossilt elfenben utges
stundom för t. (»benturkos»). Konstgjord t.
framställes genom stark hoppressning av en
fällning av kopparhaltigt aluminiumfosfat.
Hj. Sj. (N. Zn.)
Tu’rkos (fr. turcos), vanlig benämning på de
i Frankrikes nordafrikanska besittningar
uppsatta tiraljör-(infanteri-)reg:tena, vilka bestå
av infödda med befäl av dels fransmän, dels
infödda. M. B-dt.
Turkmenistan—Turlupin
824
Turko-tatariska folk, se Turkar.
Turko-tatariska språk, språk och dialekter
av den altaiska språkstammen, vilka talas av
de olika turkiska stammarna och några dem
närstående folk, uppgående till omkr. 50 mill.
människor, mest i Asien men även i Europa
(Turkiet, Ryssland). T. äro omkr. 25 och
uppdelas efter ljudhistorisk utveckling i två
grupper: 1) S-språk, i vilka det inljudande
urturkiska j övergått till s, 2) J-språk, som utan
förändring bibehållit sitt urturkiska j. Till
S-gruppen höra tjuvassiskan (dialekter: anatri
och virjal), som talas i Kazan- och
Volgaom-rådet, samt jakutiskan, som talas i n. ö.
Sibirien. Alla de övriga turkspråken och
dialekterna tillhöra J-gruppen (jfr Altaiska
språk). Under J-gruppen komma även de
döda språken kökturkiska, uiguriska och
ku-manska, av vilka de båda förstnämnda
uppvisa den mest ålderdomliga typen. — Till sin
byggnad äro dessa språk anmärkningsvärt
regelbundna. Andra gemensamma drag äro en
vokalharmonilag, som kräver, att den första
vokalen i ett ord skall bli bestämmande för
alla de efterföljande i samma ord, inkl, tillagda
suffix o. a. böjningselement; saknad av
gram-matiskt kön, artikel, relativpronomen och
prepositioner (ersättas av postpositioner);
possessivens uttryckande med suffix och slutligen
verbets utomordentligt rika möjligheter till
bildning av sekundära stammar och talrika
infinitiv- och tempusformer. Sålunda kan
t. ex. östturkiskan (östturkestan) på en enda
primär, transitiv verbstam bilda icke mindre
än 29,000 nya former. Härigenom kan
stundom med en enda verbform en tanke utsägas,
vartill vi skulle behöva flera satser. —
Skriften var för kökturkiskan vissa runliknande
tecken (se Sibiriska inskrifter) och
för uiguriskan och andra t. ett alfabet, som
tidigare antogs vara en efterbildning av det
syriska men som av senare forskare (F. W.
K. Müller, A. v. Le Coq och Gauthiot)
ansetts utgöra en sista utformning av
ålderdomliga sogdiska (se d. o.) skrivtecken. Vid
tiden för de olika stammarnas övergång till
islam upptogs efter hand den persisk-arabiska
skriften, som sedan till 1927 och de närmast
följ, åren varit förhärskande med undantag
för tjuvassiskan och jakutiskan, som använt
det ryska alfabetet, vilket de fortfarande
behålla. Med undantag för turkarna på
kinesiskt område, som behållit den
persisk-arabiska skriften, har nu denna allmänt utbytts
mot en modifikation av det latinska alfabetet
(se Turkiska språket). På ryskt
område består denna modifikation även i lån
från ryska skrivtecken. G. Rqt.
Turksöarna [tä’ks-], eng. Turks islands, britt,
ögrupp i Västindien, s. ö. om Bahamaöarna (se
d. o.), till vilka de geografiskt höra; bildar
tills, m. Caicosöarna en koloni, administrerad
från Jamaica. Ett 30-tal korallöar om tills.
429 kvkm, 4,866 inv. (1930), därav 210 vita.
Huvudort är Grand Turk (omkr. 1,570 inv.)
på ön med samma namn. Export av salt,
tvättsvamp, sisalhampa m. m. T. upptäcktes
1638 och införlivades med Jamaica 1874.
Turku [to’rko], fi. namnet på Åbo (se d. o.).
Turlupin [tyrlypä’], fr., »nom de guerre» för
den populäre komikern Henri Legrand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
