Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turlupin - Turmalin - Turmberg - Turnblad, Swan (Sven Johan) - Turnbullsblått - Turné - Turner, Joseph Mallord William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Turmalin—Turner, J. M. W.
826
som uppträdde i Paris 1583—1634; därav
tur-lupinade [-pina’d], ett vanl. på en ordlek byggt,
grovkornigt skämt, och turlupiner [-pine’],
»turlupinera», skämta grovt.
Turmalin, ett hexagonalt (se
Kristallsystem), vanl. i form av tre- el. niosidiga,
vertikalt streckade prismor kristalliserande
mineral, bestående av en isomorf blandning i
växlande proportioner av olika, komplicerat
sammansatta bor- och vattenhaltiga
alumi-niumsilikat med varierande mängder
alka-lier, magnesium, järn m. m. T. är
hemi-morf (se K r i s t a 11 s y s t e m, sp. 76) med
olika kristallografisk utbildning av prismats
båda ändar. Klyvbarhet saknas, brottet är
splittrigt el. mussligt. Hårdheten är 7 (se
Hårdhetsskala), spec. v. 2,9—3,2.
Genomskinlig i olika grader till ogenomskinlig,
växlar t. mycket starkt till färgen, än svart
(vanlig t. el. s k ö r 1, se d. o.), än färglös
(achroit). röd (r u b e 11 i t, siberit),
grön, blågrön, blå (i n d i g o 1 i t) el. brun
(d r a v i t). Stundom växlar färgen inom en
och samma kristall. T. har mycket stark
pleokroism; den ordinära strålen absorberas
hos mörkare varieteter nästan fullständigt. T.
nyttjas därför som polarisator (se Pol ar
i-sationsinstrument). Genom gnidning
blir t. i hög grad elektrisk; dessutom är t.
starkt pyroelektrisk. Pyroelektriciteten (se
Elektricitet, sp. 560) iakttogs i själva
verket först på t., vilket gjort, att t. spelat en
viss roll i fysikens och mineralogiens historia.
I kemiskt avseende kunna de ljusare och
färglösa varieteterna av t. i stort sett betecknas
som alkali-(el. litium-)turmaliner, de
mörkgröna el. bruna till brunsvarta som
magne-siumturmaliner och de svarta som
järnturma-liner. T. förekommer i många olika bergarter
och är till stor del av tydligt
pneumatoly-tiskt bildningssätt, företrädesvis knuten till
sura eruptivbergarter (graniter m. m.) och
dessas kontaktzoner. Pegmatiter innehålla ofta
t. i vackra kristaller, t. ex. på Elba (achroit,
rubellit m. m.), i Ural (rubellit m. m.),
Madagaskar (mångfärgad), Brasilien och Ceylon
(grön och brun). Även i många svenska
pegmatiter uppträder t., t. ex. på Utö (rubellit.
indigolit och vanlig t.). — T:s huvudsakliga
användning är som smyckesten. Givande
förekomster av härtill lämplig t. har man i U. S.A.
(särskilt s. Kalifornien), Brasilien (Minas
Ge-raes), Ural, Ceylon, Burma, Sydvästafrika och
Madagaskar. Företrädesvis nyttjas röda, blå,
blågröna och gröna varieteter. Bland
brasilianska t. märkas den vackert
smaragdgröna s. k. brasilianska smaragden
och den djupblå s. k. brasilianska
safiren. Bland äldre tiders »rubiner» ha
sannolikt bl. a. rubelliter (från t. ex. Burma)
ingått. Se även Ädelstenar. Hj. Sj. (N. Zn.)
Turmberg [to’rmbärk], Baltiska höjdryggens
högsta punkt, s. v. om Danzig (331 m ö. h.).
Turnblad, S w a n (Sven Johan),
svenskamerikansk journalist och donator (1860—
1933). T. var född i Småland, blev journalist
i Minneapolis 1879, var ägare och utgivare av
Svensk-Amerikanska Posten där 1897—1920och
åter utgivare från 1927. T. har genom olika
donationer (från 1929) upprättat The american
institute of swedish arts, literature and Science
(vanl. kallat Turnbladska institutet) i Min-
neapolis för att befästa svensk-amerikanernas
kulturförbindelser med Sverige. B. H-d.
Turnbullsblått [tä’nbol-], se Blodlutsalt.
Turné, rundresa med uppehåll i ort efter ort
för konstnärligt uppträdande, affärer o. s. v.;
en »tur» i vira: talongens översta kort
vändes, och dess färg blir trumf.
Turner [te’no], Joseph Mallord
William, engelsk målare (1775—1851). Elev
vid Londonakad. 1789 och prof, i perspektiv
1807. T. besökte Frankrike och Schweiz 1802
och Italien 1819, 1829
och 1840. Hans tidiga
målningar, mest i
akvarell, äro utförda
med omsorgsfull och
noggrann
naturefter-bildning. Sedan
upptog han äldre
målares stil, framför allt
Claude Lorrains. Med
gedigen teknik
målade han gärna
idylliska landskap el.
sydländska hamnstäder
med praktfull
arkitek
tur och med staffage av mytologiska figurer
el. scener ur fornhistorien. Han tillägnade sig
ett luftigt och lätt behandlingssätt, där
formen uppgick i ljus och färg, blev med åren
en koloristisk trollkarl, mera diktare än
natur-efterbildare. Under T:s senare period tog sig
det excentriska och lidelsefulla sökandet efter
atmosfäriska effekter de mest fantastiska
uttryck. I sitt brett skisserade behandlingssätt
liksom i sin strävan att upplösa materien i
färgtoner blev T. en vägbrytare för
impressionism och modernt stämningsmåleri. Bland
hans otaliga målningar kunna som typiska
för hans utvecklingsgång nämnas »Nelsons
död vid Trafalgar» (1808), »Dido grundlägger
Kartago» (1815), »Tre män i den brinnande
ugnen» (1832), den utdömda fregatten
»Témé-raires» sista resa (1839; i blodröd solnedgång;
se Engelsk konst, bild på pl. 3),
»Målaren Wilkies begravning på havet» (1842) och
»Målaren Wilkies begravning på havet.» Målning av
J. M. W. Turner i National gallery i London.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
