Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Typ - Typgjutningsmaskin - Typha, Typhaceae - Typhlocyba - Typhlopidae, Typhlops - Typhoides - Typhon - Typhus abdominalis, Abdominaltyfus, Tyfoidfeber, Nervfeber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
859
TyP—Typhus abdominalis
860
Typ (grek. ty’pos, avtryck, prägel, bild),
mönsterbild, sammanfattningen av alla för
en viss grupp företeelser utmärkande
egenskaper.
1. (Biol.) Inom den systematiska zoologien
och botaniken även dets. som typexemplar el.
originalexemplar, det exemplar, på vilket
beskrivningen av en ny art, underart el. dyl.
grundats.
2. (Boktr.) I stilmetall gjuten
bokstavs-(siffer-, skiljetecken-)form, »stil» (se d. o. 5).
Typgjutningsmaskin, se S ä 11 m a s k i n,
sp. 1185.
Typha, Typhäceae, bot., se K a v e 1 d u n.
Typhlo’cyba, zool., se R o s e n s t r i t en.
Typhlöpidae, Ty’phlops, zool., se
Maskormar, med bild.
Typholdes, bot., se R ö r f l e n.
Typhon, se Tyfon.
Typhus abdominalis, Abdominältyfus,
Tyfoidfeber, Nervfeber (jfr T y f u s),
akut infektionssjukdom, som förorsakas av
den av Eberth upptäckta och av Gaffky
närmare studerade tyfusbacillen (se Bakterier,
sp. 742). T. uppträder dels i enstaka fall, dels
som epidemier. I Sverige inträffa årl. ett och
annat tusental fall av sjukdomen. Det för
denna mest egendomliga är dels
feberförloppet, dels karakteristiska sår o. a. förändringar
i tarmslemhinnan, dels symtom från
nervsystemet (därav namnet nervfeber).
Inkuba-tionstidens längd uppges olika, 2—21 dagar
(vanl. uppges 14 dagar). Redan mot slutet av
inkubationen uppträda vissa sjukdomstecken:
huvudvärk, olust till arbete, dålig aptit o. s. v.
Under första stadiet, som börjar med
lätta frosskakningar, stiger febern
trappfor-migt, högre för varje dag. Patienten har stark
huvudvärk, känner sig matt, medvetandet
börjar bli omtöcknat. Andra stadiet
börjar i slutet av första veckan. Temp. håller
sig mellan 38,5° och 40,5° med små
morgonre-missioner (minskningar i temp.). Medvetandet
blir alltmer omtöcknat, patienten blir orolig,
har ibland ångestföreställningar, vill fly upp
ur sängen. Delirier inställa sig. Detta
tillstånd följes av status typhosus; patienten blir
fullständigt omtöcknad, apatisk; urin och
avföring gå i sängen. Det ifrågavarande stadiet
varar olika länge, i svåra fall t. o. m. 4—6
veckor. I fall, som gå till hälsa, inträder
därefter tredje stadiet. Temperaturkurvan
förändrar karaktär med täml. stora olikheter
mellan morgon och afton. Febern sjunker
litet för varje dag. Patienten kommer åter
till medvetande, och när temp. blivit normal,
är medvetandet fullt fritt; aptiten
återvänder. — Ofta uppträder sjukdomen med
väsentligt lättare symtom, särskilt hos småbarn, där
t. kan förlöpa som lindrig diarré. — Under
sjukdomen inställa sig symtom från olika
organ. I slutet av l:a veckan uppträda på
huden röda fläckar, roseola, i 80 % av fallen.
Avföringen kan vara normal under hela
sjukdomen, men oftast är den antingen trög
el. diarréartad. Tarmblödningar kunna
förekomma; de uppträda i 3:e—4:e veckan.
Muskulaturen atrofierar (avtvinar) alltid mer el.
mindre under sjukdomen. Hemoglobinhalten
i blodet avtar med 10—30 %, de röda
blodkropparnas och leukocyternas antal minskas.
— En av nervfeberns mest ödesdigra
kompli
kationer är peritonit (bukhinneinflammation),
som uppstår därigenom, att tarmväggen
brister på platsen för ett sår; smittämnen komma
därvid ut i bukhålan, och svåra
tarmblödningar inställa sig. Perforationer (genombrott)
bruka oftast inträffa i 3:e—5:e veckan.
Genom ofördröjlig operation kunna vissa fall
räddas till livet. — Dödsprocenten i t. räknas
i medeltal till 5—10 %. Under första
sjuk-domsdagarna förväxlas t. lätt med paratyfus
el. köttförgiftning; diagnosen säkerställes på
bakteriologisk väg.
Behandling. Lämplig vård och diet,
behandling av de viktigaste symtomen och
komplikationerna under såväl sjukdomen som
re-konvalescensen, ss. kalla tvättningar, ljumma
bad, antipyretiska medel, sängläge i minst 14
dagar, sedan temp. blivit normal. Genom
behandling med s. k. sensibiliserat vaccin kan
man ej sällan på ett tidigt stadium få
sjukdomen att upphöra; metoden är dock ej utan
risker. — Den sjuke isoleras, noggrann
renhållning och vädring av sjukrummet äro
nödvändiga, likaså renhållning av patientens
kropp, särskilt munhygien. Desinfektion bör
ske av tvättkläder (kokning 10 min.,
5-pro-centig kresolsåpa 3 tim.), av urin och avföring
(2 matskedar klorkalk per avföring böra få
verka i/2 tim.). Sköterskan bör icke intaga
sina måltider i sjukrummet. Händerna skola
noggrant tvättas före måltid.
Patogenes. Tyfusbacillens ingångsport i
människan är i regel magtarmkanalen. Där
förökar den sig särskilt i tarmens lymfoida
vävnad. Framför allt i nedre delen av
tunntarmen ger den upphov till karakteristiska
sår med upphöjda ränder. Från tarmen sprida
sig bacillerna snart till blodet och olika organ.
Särskilt betydelsefull är bacillernas spridning
till levern. I gallblåsan och gallgångarna
kunna de vegetera i åratal (hos »kroniska
bacillbärare»). Hos den tyfussmittade utsöndras
smittämnet ur kroppen redan under
inkuba-tionsstadiet.
Bakteriologisk diagnos kan
ställas dels genom agglutinationsreaktion (se S
e-rumdiagnostik), dels genom
tyfusbacillens påvisande i blod eller vävnadssaft
eller i kroppens utsöndringar. I blodet kunna
baciller påvisas redan under första
sjukdoms-veckan, i vävnadssaft från de förutnämnda
roseolerna i l:a—2:a veckan, i avföringen och
urinen vanl. först mot slutet av 2:a—3:e
veckan.
Epidemiologi. Smittämnet finnes
företrädesvis i den sjukes avföring och urin men kan
förekomma även i upphostningar o. a.
utsöndringar. Den sjuke avsöndrar smittämnet icke
blott under sjukdomens lopp utan ibland
under lång tid — månader, undantagsvis år —,
sedan han tillfrisknat. Personer i den sjukes
omgivning kunna, utan att sjukna, i sin tarm
och särskilt i gallvägarna härbärgera
tyfus-baciller. Dessa kunna under ogynnsamma
omständigheter avsöndras med urin och avföring
och framkalla nya sjukdomsfall. Såväl
tyfus-konvalescenter som deras närmaste omgivning
böra gång på gång bli föremål för
bakteriologisk undersökning. Innan de blivit fria från
smitta, böra de icke ha beröring med
födoämnen, som äro avsedda att förtäras av andra.
Efter besök på avträde böra händerna
nog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
