Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyrolen - Tyrolienne - Tyrone - Tyrone (grevskap) - Tyros (Sur) - Tyrosin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
867
’Tyrolienne—Tyrosin
868
tyrolens medelpunkt. Mellan Kalkalperna och.
Centralalperna inskjuter här
skifferberggrup-pen Kitzbühleralperna.
Centralalperna, s. om Inn, uppbyggda av
granit, gnejs och glimmerskiffer, äro
mäktigare och högre; säterbebyggelsen (Almen)
når högre upp. Bergstopparna äro ofta täckta
med glaciärer. Över deras huvudkammar,
vat-tendelare mellan Svarta havets (Donau) och
Adriatiska havets (Adige m. fl.) vattensystem,
går den politiska gränsen mellan österrikiska
och italienska T. Centralalperna äro
uppdelade i talrika berggrupper. Oetzalalperna
(Widspitze, 3,774 m) begränsas i s. av Val
Venosta (Vintchgau; övre Adigedalen) i
Syd-tyrolen. Mellan Inndalen och Val Venosta
förmedlar Reschen Scheideck (Passo di Resia),
1,507 m. ö. h., samfärdseln, ö. om
Stubai-alperna går Brennerpasset (1,371 m). ö.
härom nå Zillertalalperna i Hochfeiler 3,523 m.
Längre österut, s. om Salzburgalperna, höja
sig Östtyrolens mäktiga Glockner-,
Schober-och Venedigergrupper (Grossglockner, 3.798
m, Hochschober, 3,250 m, och Grossvenediger,
3,660 m). S. om Drava, kring östtyrolens
huvudort, Lienz, Lienzdolomiterna, med
Spitz-kofel, 2,718 m.
Sydtyrolens (Alto Adige) dalar äro
skyddade mot nordanvindar och öppna sig mot s.
De frambringa majs, vin, äkta kastanje o. a.
sydfrukter i stor ymnighet, i synnerhet
Adigedalen. Sätrarna nyttjas mest som fårbeten.
S. om Val Venosta reser sig den mäktiga
Ortlergruppen. Andra starkt nedisade
grupper äro Adamello och Presanella (3,564 m)
samt Adigealperna (Etschtaler Alpen) med
Cima Tosa i Brentagruppen, 3,173 m. I s. nå
dessa alper Gardasjön. Sydtyrolens
medelpunkt är Adigedalen, där samfärdsel och
näringsliv samla sig i Merano (Meran). Ung.
mellan Merano och Trento sträcker sig
Bol-zanoporfyrplatån, genomskuren av
ravinarta-de dalar. Här vidtaga mot ö. Dolomitalperna
(se d. o.). De nå i Marmolata 3,344 m och
stå österut i förbindelse med östtyrolen över
Dobbiaeo (Toblach) och Pusterdalen. Landet
äger många små alpsjöar (Achensee m. fl.)
och talrika mineralkällor (vid Merano,
Ron-cegno m. fl. orter). Om klimat, växt- och
djurvärld se Alperna.
Huvudnäring är i norra T. boskapsskötsel,
i Sydtyrolen fruktodling (till Sverige
exporteras päron, äpplen samt druvor o. a.
sydfrukter). Jordbruket intar en underordnad
ställning. Det under medeltiden blomstrande
bergsbruket (silver, järn, koppar) har gått
tillbaka. Kol saknas nästan, men
vattenkraften utnyttjas mer och mer (kraftverket vid
Achensee uppfördes 1924—27,
Spullerseesta-tionen 1919—25, Isarcokraftverket 1926—29,
Stubachkraftverket öppnades 1929).
Hemslöjden (träsnideri, konstsmide och leksakstillv.)
blomstrar över hela T. En av de viktigaste
inkomstkällorna är turist- och hotellväsendet.
Kända klimatiska kurorter äro bl. a. Merano,
Bolzano och Hall.
österrikiska förbundslandet T. omfattar
12.645 kvkm med 314,836 inv. (1923).
Huvudstad är Innsbruck. T:s författning antogs 8
nov. 1921. Representationen (Landtag) består
av 40 medl., valda för 4 år.
Det italienska Sydtyrolen (Alto Adige)
om
fattar 16,200 kvkm med 669,431 inv. (1921).
Umgängesspråket är i n. tyska, i s. italienska,
i Dolomiternas huvuddelar ladinska; off. språk
är överallt italienska. E. L-r.
T., i forntiden en del av Raetia (jfr d. o.),
kom 1363 till habsburgska huset, som det
sedan tillhörde utom 1805—14, då det var
införlivat med Bayern (jfr H o f e r, A.). Från
mitten av 1800-talet var i södra T. (med
huvudorten Trento, ty. Trient) en separatistisk
italiensk nationalitetsrörelse verksam, men
genom freden i S:t-Germain 1919 tvingades
Österrike att till Italien avträda ej blott den
italiensktalande delen av Sydtyrolen utan
även (av strategiska skäl) hela det rent tyska
Sydtyrolen upp till Brennerpasset. Å. S-n.
Litt.: Forschungen und Mitteilungen zur
Geschichte Tirols 1904 ff.; M. Haushofer,
»Ti-rol und Vorarlberg» (i »Monographien zur
Erdkunde», bd 4, 5:e uppl. 1926); »Tirol,
Natur, Kunst, Volk, Leben» (1927).
Tyrolienne [tiråliä’n], fransk danspastiche
med motiv från tyrolska danser, särskilt
län dier (se d. o.). T. finnes inlagd i flera
operor från 1800-talets början, bl. a. i
»Wilhelm Tell». V. Fr.
Tyrone [tiråu’n], se O’N e i 11, sp. 269.
Tyrone [tiråu’n], grevsk. i det inre
Nordirland, v. om Lough Neagh; 3.155 kvkm,
132,792 inv. (1926; 255,661 inv. 1851), mest
katoliker. Huvudstad: Omagh (5,123 inv.).
Ty’ros (lat. Ty’rus, i G. T. Zwr, nu S u r),
stad i det forntida Fenicien, berömd för
industri (glas, purpur) och handel. T., som säges
vara en koloni från Sidon och blev den
förnämsta av de feniciska handelsstäderna, låg
urspr. på fastlandet men flyttades till en liten
klippö (56 har) utanför kusten, som omgavs
av starka murar, vilka även inneslöto de båda
hamnarna, den sidonska och den egyptiska.
Den tyriske konungen Hirams
handelsförbindelser med Salomo äro kända ur bibeln. T.
belägrades upprepade gånger av assyrerna
(Salmanassar IV, Sanherib), intogs av
Assur-banipal 664 f. Kr., kom därefter under det
nybabyloniska riket och sedan under perserna,
vilkas förnämsta örlogshamn det var. Därför
belägrades T. av Alexander den store, som
intog det efter sju månader, sedan hans
ingenjör Diades byggt en damm mellan kusten och
ön (denna är numera en udde). Därefter stod
T. under seleukidiskt el. ptolemaiskt välde,
tills det med hela Syrien kom under Rom 64
f. Kr. 638 föll det i arabernas händer och
var under medeltiden föremål för häftiga
strider mellan kristna och muhammedaner. 1124
erövrades det med Venezias hjälp av konung
Balduin II av Jerusalem men förlorades för
alltid 1291. Under turkiskt herravälde har
T. alldeles förfallit och är nu en obetydlig
plats i Syrien med ung. 6,000 inv., av
blandad nationalitet. M. Pn N-n.
Tyrosin (av grek. tyro’s, ost), aminosyra,
som utgör en beståndsdel av nästan alla
äggviteämnen, t. ex. horn-, hår- och hudsubstans
samt kasein, och frigöres ur dessa genom
hydrolys medelst syror, alkalier el. enzym.
Det bildas vid förruttnelse av äggviteämnen
och finnes av denna anledning i gammal ost. T.
har formeln HO . C6H4. CH, . CH (NH2) . COOII
och är således en oxifenylalanin el.
oxifenyl-aminopropionsyra. Det bildar vita, sidenglän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
