Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyrosin - Tyroxin - Türr, István (Stefan) - Tyrrell, George - Tyrrell, William, baron Tyrrell of Avon - Tyrrhener - Turrhenska havet - Tyrš, Miroslav - Tyrtaios - Tyrus - Tyrving, Tirfing - Tysfjord - Tyska arkeologiska institut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
869
Tyroxin—Tyska arkeologiska institut
870
sande kristallnålar, nästan olösliga i kallt,
något lättare lösliga i kokande vatten. T. ger
salter med både syror och baser. K. A. V-g.*
Tyroxin, dets. som thyroxin (se d. o.).
Türr, Istvän (Stefan), ungersk krigare
(1825—1908). Lämnade som ung officer den
österrikiska krigstjänsten, anslöt sig 1849 till
Kossuths armé, deltog i ungerska
frihetskriget, flydde 1849 till Italien och verkade där
som revolutionsagent. Två gånger dödsdömd,
fick han straffet mildrat till ständig
landsflykt. 1860 blev han Garibaldis adjutant
och utnämndes för sin tapperhet till general
och Neapels guvernör. Han måste dock snart
lämna Italien och sökte sedan i Belgrad
upprätta en ungersk legion mot österrikiske
kejsaren. T. återvände 1867 till Ungern efter
allmän amnesti. Här deltog han i ledningen
av en kanalanläggning mellan Theiss och
Donau, utarbetade planerna till Panamakanalen
samt ledde 1881—93 arbetet på att
genomskära Korintiska näset. Bland T:s
arbeten märkes särskilt »Arrestation, procès et
condamnation du général T., racontés par
lui-mème» (1863). B. L-r.
Tyrrell [ti’rol], George, engelsk katolsk
»modernist» (1861—1909). Född på Irland,
övergick T. 1879 från anglikanska kyrkan till
den romerska och blev 1881 jesuit samt var
1894—96 prof, i
moralteologi i
Stony-hurst. Sedan T. lärt
känna den franska
modernismen,
framträdde han omkr.
sekelskiftet med en
utpräglat antiintellek-tualistisk åskådning,
som ser kristendomen
omedelbarast uttryckt
i den profetiska
förkunnelsen. 1906
uteslöts T. ur orden och
avstängdes från
präs
terlig tjänstgöring, emedan han i ett
själavårdande brev uttalat sig i modernistisk anda (»A
much abused letter», 1906). Då han 1907
protesterade mot den påvliga encyklikan
»Pascen-di», blev han exkommunicerad. 1908 utgav han
mot kardinal Merciers fastebrev sin
lidelsefulla skrift »Mediævalism» (sv. övers. 1922),
som blev modernisternas programbok. Ehuru
T. bekämpar det romerska systemet, ivrar han
för ett katolskt religions- och kyrkoideal och
betraktar katolicismens universalitet som det
religiösa framtidsprogrammet. Personligen en
sällsynt djup och ädel karaktär, var T. en
glänsande stilist, som blev mycket läst av sin
samtid. T:s brev utgåvos 1920 av M. D. Petre.
— Litt.: N. Söderblom, »Religionsproblemet
inom katolicism och protestantism» (1910);
M. D. Petre, »Autobiography and life of G. T.»
(2 bd, 1912); F. v. Hügel, »Father T.» (i Hibbert
Journal 1910) och »Selected letters» (1927);
J. L. May, »Father T. and the modernist
movement» (1932). Jfr Modernism. Hg Pl.
Tyrrell [ti’rol], William, baron T. of
Avon (sedan 1929), engelsk diplomat (f. 1866).
T. var 1907-—15 privatsekr. åt sir E. Grey,
identifierade sig med dennes politik och
spelade en betydande roll genom det smidiga och
skickliga sätt, varpå han stödde den. 1919
blev T. biträdande och 1925 permanent
under-statssekr. i utrikesministeriet. Sedan 1928
har han varit ambassadör i Paris. R. Sv-m.
Tyrrhéner, dets. som etrusker (se d. o.).
Tyrrhènska havet, lat. Ma’re tyrrhénum,
it. Mare tirreno, redan av romarna brukat
namn för Medelhavet utmed Italiens v. kust
från Genua till Sicilien, varav Liguriska
havet (lat. Sinus ligusticus) utgör en del. Båda
haven sammanfattade romarna under namnet
Mare inferum.
Tyrs [tirj], M i r o s 1 a v, tjeckisk
gymnas-tikfrämjare (1832—84), prof, i konsthistoria i
Prag 1883. T. var den främste
initiativtagaren till och ledaren av sokolrörelsen (se d. o.)
och gjorde sig även bemärkt som politiker.
TyrtäPos (lat. Tyrtäè’us), forngrekisk
lyriker, som levde i Sparta under andra
messe-niska kriget (se M e s s e n i e n) i mitten av
600-talet f. Kr. och med sina sånger eldade
spartanernas tapperhet. Traditionen om T. är
starkt anekdotisk. Fragment av dikter,
avfattade i distika på homeriserande språk, vilka
tillskrivas T., äro bevarade (samlade av Th.
Bergk, »Poetæ lyrici græci», II, 5 :e uppl.
1900); äktheten är delvis bestridd, och
meningarna om T. gå starkt isär. De flesta
fragmenten äro säkert äkta; de äro de viktigaste
källorna för Spartas äldre historia. M. Pn N-n.
Ty’rus, stad, se T y r o s.
Tyrving, T i r f i n g (isl. Tyrfingr), i
Her-vararsagan (se d. o.) namn på ett svärd med
övernaturliga egenskaper. Det var smitt av
dvärgar, som därvid uttalat förbannelsen, att
det skulle bli en mans bane, var gång det
drogs, och att tre nidingsdåd skulle övas
därmed. Med T. fäller Angantyr Hjalmar (se
d. o.) den hugstore i striden på Samsö.
Angantyr får olyckssvärdet med sig i gravhögen,
men hans dotter Hervor tvingar honom med
besvärjelser att lämna det ifrån sig. Hennes
son Heidrek dräpte med T. sin broder och sin
måg och utförde därmed två nidingsverk.
Hans trälar dräpte honom själv omsider med
T. — det tredje nidingsdådet. Mellan hans
söner Angantyr och Hlod utbröt en våldsam
strid om arvet, varvid Hlod söker hjälp hos
hunnerna. I ett stort slag segra goterna, och
Angantyr dräper sin broder med T. — Trol.
har T. urspr. hört hemma i diktningen om
hunnerslaget. De föreg. delarna av sagan, som
äro av svenskt ursprung, ha tillfogats senare.
Namnet T. sammanhänger sannolikt med det
gotiska stamnamnet Tervingi. E. W-én.
Tysfjord, herred i Nordland fylke, n. Norge,
kring Ofotfjordens breda, mot ö. rikt
förgrenade sydliga bifjord T.; 1,449,24 kvkm, 3,058
inv. (1930). Från fjordens innersta del,
Helle-mofjorden, leder ett fjällpass med väg för
lapparna och deras renar över gränsen mot
Sverige. Ax. S.
Tyska arkeologiska institut finnas i Rom
(gr. 1829, tysk riksanstalt 1874), Aten, Kairo
och Konstantinopel. Instituten ha till
uppgift att befrämja den arkeologiska och antika
konsthistoriska forskningen i resp, länder,
utge publikationer etc. Centraldirektionen är
i Berlin. En romersk-germansk kommission
med säte i Frankfurt a. M. sysslar med
klassisk arkeologi i Tyskland, bl. a. undersökning
av den romersk-germanska befästningslinjen
(jfr Limes). E. L-k.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
