Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen - Den forntyska diktningen - Den medelhögtyska diktningen - Första nyhögtyska periodens litteratur - 1600- och 1700-talets litteratur till Klopstock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska litteraturen
873
latinet på både prosa och vers, småningom
skapades även andliga dikter på tyska: den
allittererande »Wessobrunner Gebet»,
»Mus-pilli», en skildring av världens undergång,
och bibelparafrasen »Heliand». Mindre folklig
är O t f r i d s Evangelieharmoni, där
slutrimmet först uppträder i tyskan. Efter den
karo-lingiska tiden (omkr. 750—omkr. 900) kom en
period (omkr. 900—1050), då den tyska
dikten så gott som förstummades, medan
däremot den på latin odlades flitigt:
»Waltha-rius», en hjältedikt på hexameter av E k k
e-h a r t, »Ruodlieb», en riddarroman på
rimmad hexameter, dramer av H r o s w i t h a (se
d. o.) m. m.
Den medelhö g ty ska diktningen. Vid mitten
av 1000-talet började den tyska religiösa
poesien åter att blomstra. Man skrev sånger om
Jesu sår och den yttersta domen eller
helgonlegender som »Annolied» från Rhentrakten.
österrikaren Heinrich von Melk (d. 1163)
diktade satirer om prästernas levnadssätt. Även
världsliga epos författades efter franska
mönster, ss. Lamprechts »Alexanderlied» (omkr.
1130) och Konrads »Ruolantes lied»; senare
behandlades Troj asagan, sagan om Salomo och
Markolfus, djursagan o. a. populära motiv.
Som blomstringens epok under denna period
betraktas tiden omkr. 1180—1250. Under
kej-sar Fredrik Barbarossa tog riddarståndet
ledningen av litteraturen. Korstågen gåvo starka
impulser och bragte mycket nytt stoff genom
beröringen med österlandet och de romanska
folkens rikare utvecklade litteratur. Genom
riddarlivet förfinades sederna och höjdes
kulturen; det stigande behovet av en hövisk
un-derhållningslitteratur framkallade en livlig
episk alstring. Både inom denna och i
lyriken var kärleken huvudmotivet.
Riddardik-ten blomstrade framför allt i s. Tyskland, och
den skrevs på schwabisk-alemannisk el.
bayersk-österrikisk munart. Som den förste
författaren av en riddardikt (1175—84) nämnes
Heinrich von Veldeke från Limburg,
vilken ställde strängare konstnärliga krav än
föregångarna och uttryckte chevaleriets
tänkesätt. Med utgångspunkt i Chrestien de
Troyes’ behandling av Artursagan skapade
tidevarvets tre klassiker, Hartmann von
Aue, Wolfram von Eschenbach och
Gottfried från S t r a s s b u r g, en
riddardikt i germansk anda med ämnen ur både
inhemsk och främmande sägen. Samtidigt
skrevs Nibelungenlied, vari de gamla
hedniska sägnerna om Attila, Didrik av Bern
o. a. folkvandringstidens gestalter
sammanfattades till ett väldigt folkepos av en bayersk
el. österrikisk skald. Yngre är ett mindre
epos, »Gudrun». Lyriken bestod väsentligen
av Sprwcå-diktning, enstrofiga
reflexionsver-ser, och Minnesang, d. v. s. kärleksdiktning;
bland dess mästare må nämnas W a 11 h e r
von der Vogelweide, som även skrev
tyskpatriotisk politisk dikt.
Den följ, tiden till omkr. 1350 var en
nedgångs- och efterklangstid. Den didaktiska
poesien odlades flitigt. Riddarväsendet gick
mot sin undergång, medan städernas
borger-skap vann i politisk betydelse och småningom
började intressera sig för och odla
diktkonsten. Från 1200-talets senare hälft räknar det
andliga dramat sitt ursprung.
874
Första nyhögtyska periodens litteratur (1350
—omkr. 1600). Vid 1300-talets mitt
upprättades de första tyska universiteten (Prag
1348; därpå Wien, Heidelberg, Köln och
Er-furt före 1400), och det uppstod ett lärt
ickekyrkligt stånd. Detta hade emellertid icke
något intresse för nationallitteraturen, och en
ödesdiger splittring inträdde mellan den lärda
och den folkliga bildningen. Då även
riddarståndet efter hand upphörde att göra sig
gällande inom litteraturen — den siste
minnesångaren var O s w a 1 d von W o 1 k e
n-s t e i n (d. 1445), det sista riddareposet var
kejsar Maximilian I: s »Teuerdank» 1517
—, miste den tyska diktningen den föreg.
periodens höga kultur och aristokratiska
karaktär. Borgerskapet förvandlade
minnesången till en formellt förkonstlad, didaktisk och
poesilös mästersång (se d. o.), där skapande
kraft saknades. Tidevarvets bästa lyrik
utgjorde de folkliga visorna — historiska,
kärleks-, dryckes-, yrkes- och religiösa visor,
ballader o. s. v. —, som började upptecknas
redan på 1300-talet och tryckas på 1500-talet.
1400-talets bästa lärodikt är Sebastian
Brants »Das Narrenschiff». Prosaiska
rid-darromaner och berättelser, till stor del
översatta, blevo vanliga, en del av dem spredos
som folkböcker till de lägre klasserna.
Dramat utvecklades vid de kyrkliga festerna till
passionsspel, fastlagsspel, julspel o. s. v. Den
högre prosan, som hämmades av latinets
övervälde, odlades i en del undervisande arbeten,
särskilt historiska, och den andliga
vältaligheten utvecklades av mystiker (Mäster E
c-k a r t, J. T a u 1 e r, H. S u s o) och
predikanter som Geiler von Kaisersberg.
Det tyska skriftspråket fick ett mäktigt
uppsving genom Martin Luthers
bibelöversättning (1522—34), som vart
normgivande. I sina psalmer skapade han mönstren
för den protestantiska kyrkosången och fick
ett stort antal efterföljare (Nicolaus
Herman n, Johannes Mathesius, B.
R i n g w a 1 d m. fl.). Som stridbar luteran
uppträdde bl. a. U 1 r i c h von H u 11 e n.
Till Luther slöt sig också 1500-talets
produktivaste tyske skald, mästersångaren Hans
Sachs, vars bästa verk äro fastlagsspel och
versberättelser. Bibliska och profana
skådespel skrevos av P. R e b h u n och N. F r i s c
h-1 i n. Mot 1500-talets slut fingo kringresande
engelska teatertrupper (se Engelska k
o-medianter) ett starkt inflytande på den
tyska dramatiken, skönjbart hos t. ex. J.
Ayrer och hertig Henrik Julius av
Braunschweig. Den berättande prosan
utgjordes till stor del av översättningar
(Ama-disromaner); frodigast var alstringen av
folkböcker, dels bearbetningar av franska
riddar-dikter (Melusina. Genoveva. kejsar Octavianus
m. fl.), dels inhemska: doktor Faust,
Jerusalems skomakare, Eulenspiegel, Finkenritter,
die Schildbnrger o. s. v. Med J. W i c k r a m s
noveller börjar den tyska borgerliga romanen,
och i J. Fischarts satirer fortsattes
bekämpandet av katolicismen.
1600- och 1700-talets litteratiir till
Klop-stock. Den andliga kulturen och icke minst
litteraturen hade haft stora svårigheter att
kämpa emot under 1500-talet, och tillståndet
förvärrades under 1600-talets förra hälft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
