Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen - 1600- och 1700-talets litteratur till Klopstock - Det litterära uppsvinget. Sturm und Drang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska litteraturen
875
Trettioåriga kriget åstadkom överallt nöd och
förödelse, särskilt borgerskapet utarmades,
och varken furstarna el. adeln hyste något
egentligt intresse för den nationella
bildningen; den religiösa splittringen bidrog också till
försvagandet av kulturodlingen. De högre
stånden gynnade framför allt fransk kultur.
De krafter, som arbetade på att frambringa
en förnyelse och en lyftning av den inhemska
litteraturen, vände sig därför till
grannländerna, Italien, Holland och framför allt
Frankrike, för att finna mönster att
efterbilda. Renässansförfattarna i dessa länder
fingo också betydelse för Tysklands litteratur
vid 1600-talets början. Redan G. R.
Weck-h e r 1 i n påverkades av senrenässansens
estetik, och den ledande teoretikern, Martin
O p i t z, lade i »Buch von der teutschen
poe-terey» (1624) som lärjunge till Ronsard och
Scaliger grundvalen för den följ, poetiska
alstringen. Språksällskap efter italienskt
mönster (äldst Palmenorden 1617) arbetade efter
ett patriotiskt och puristiskt program
parallellt med Opitz. Av skalder, som följde denne,
må nämnas lyrikern P. Fleming,
satirikern F. von Logau och dramatikern A.
Gryphius. Den luterska psalmsången
upplevde samtidigt en ny blomstring hos J.
Heermann, M. Rinckart, Paul
Gerhard t m. fl., vilka ge innerliga uttryck åt
det subjektiva troslivet; F. von Spee och
Angelus Silesius äro den samtida
katolicismens förnämsta skalder. Som satirisk
tids-skildrare framträdde jämte Logau och
Gryphius J. M. M o s c h e r o s c h.
Under 1600-talets sista årtionden övergick
den tyska poesien genom italienskt inflytande
från nykter renässans till överlastad barock.
Smaklös svulst, grov sensualism och osund
smak för gräsligheter känneteckna C h r.
H o f m a n n von Hofmannswaldaus
lyrik och C. von Lohensteins skådespel.
Den galanta och heroiska romanen efter
franska förebilder infördes avP. vonZesen och
odlades av hertig Anton Ulrik av
Braun-s c h w e i g och H. A. von Z i e g 1 e r m. fl.
En plats för sig intar Chr. von Gr
im-melshausens »Simplicissimus» (1668), en
»skälmroman», som mäktigt griper genom sina
skildringar av eländet under trettioåriga
kriget. — Franskt påverkad var en grupp
författare (Chr. W e i s e, poet och dramatiker,
m. fl.), som i motsats mot den bombastiska
riktningen var torrt förståndsmässig. För
lyrikens framtida utveckling vart pietisternas
religiösa diktning från senare delen av
1600-talet av stor betydelse. — Den franska
klassicismen och den därpå följ,
upplysningslitteraturen ökade beroendet av Frankrike under
1700-talets förra hälft; enstaka författare
som skalden Chr. Günther och den
schweiziske lärde A. von Haller betecknade
likväl en börjande poetisk förnyelse. Den, som
med största energien och framgången verkade
för slavisk imitation av fransmännen, var J.
Chr. Gottsched, vilken likväl inlade stora
förtjänster om litteraturen genom att rensa
och rikta språket, bekämpa den Lohensteinska
skolans svulst, skapa en litterär
teaterrepertoar och över huvud ställa högre formella och
bildningskrav. Mot den ensiditrhet och
trånghet, varmed Gottsched förfäktade sin stånd-
876
punkt, riktades det första kritiska angreppet
1740 av schweizarna B o dm er och
Brei-t i n g e r, vilka tagit starka intryck av engelsk
litteratur, särskilt Milton. Från Gottsched
av-föllo snart åtskilliga yngre författare, av
vilka de förnämsta voro schweizaren S. G e s
s-n e r, vars sentimentala prosaidyller fingo
europeiskt rykte, och den mycket populäre
religiöse lyrikern och fabeldiktaren Chr. F.
G e 11 e r t. En annan skaldekrets,
anakreon-tikerna, ställde sig likaledes emot Gottsched;
de diktade epikureiska visor och
naturskildrande sånger; F. von Ilagedorn nådde en
förfinad form i sina lätta poem, L. G 1 e i m
skrev även patriotiska krigssånger, J. E.
Schlegel lustspel och en tragedi om den
tyske nationalhjälten Hermann, J. E. Pyra
införde den orimmade versen och framhöll
fantasien som skaldens förnämsta egenskap.
Det litterära uppsvinget. Sturm und Drang.
En ny blomstringsperiod inleddes av F. G.
Klopstock 1748 med »Messias», som
gjorde epok genom sin form — hexameter i st. f.
den tidigare allenahärskande alexandrinen —,
ämnets majestät och den storslagna
behandlingen. Även hans lyriska diktning verkade
lyftande och mäktigt i jämförelse med den
gängse förståndsmässiga bagatellpoesien.
Lärjungar till Klopstock voro led. av Göttinger
Dichterbund (se d. o.). Befriande och positivt
skapande verkade G. E. Lessing genom
sin mångsidiga kulturkritik i upplysningens
anda, buren av flammande frihetspatos och
vidsynt idealitet. Han gjorde slut på den
franska pseudoklassicismens välde i Tyskland,
skapade moderna borgerliga skådespel och ett
nationellt lustspel, utbildade en mönstergill
prosastil och införde blankversen i
dramatiken. Konsthistorikern J. J. Winckelmann
påverkade också litteraturen och den estetiska
åskådningen genom sin banbrytande skildring
av den antika grekiska konsten som det
högsta uttrycket av det sköna. Även C. M. W i
e-land tillhörde periodens ledande författare
och var av alla den populäraste. Han förstod
att berätta, skälmskt och älskvärt, diktade i
Ariostos stil epos med motiv från sagor el.
ett rokokoantikt Grekland; både vers och
prosa vunno i förfining och smidighet under
hans händer; han bragte också den första goda
övers, av Shakespeare. — Av
upplysningstidevarvets författare må vidare nämnas den
judiske upplysningsfilosofen M. M e n d e 1
s-s o h n, den kvicke aforistikern G. Lic
h-t e n b e r g och C h r. F. N i c o 1 a i, som längst
och envisast försvarade en flack och trivial
rationalism.
Lessings kritik kompletterades av J. G.
von Herders uppslagsrika och väckande
författarskap. Lärjunge till både Rousseau och
Montesquieu, verkade han för den kulturella
kosmopolitismen. Historiker och etnograf,
sökte Herder åstadkomma en kulturens
världshistoria och historiens filosofi; han ville dels
teckna de olika folkens psykologi genom
analys av deras religion och poesi, dels vara en
uppfostrare till humanistiska ideal. Ett
utomordentligt inflytande hade hans världsantologi
av folkdiktning. Han rev ned skiljeväggen
mellan lärd dikt och folkpoesi, framhöll
originalitetens och individualitetens betydelse,
ingrep omedelbart i den litterära utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
