Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen - Det litterära uppsvinget. Sturm und Drang - Klassicismen och nyromantiken - Liberalismen och Das junge Deutschland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska litteraturen
877
och främjade äkta tyskhet. Närmast upptogos
hans idéer av de s. k. S t ü r m e r und
Dränger (seSturm und Drang; 1767
—87). Deras period var en jäsningstid, då
frigörelsen från regler gick till måttlös
överdrift. De krävde återgång till naturen,
begärde full frihet för känslan och lidelsen,
dyrkade blint snillet och angrepo samhället.
Deras egentliga konstform var dramat, våldsamt
naturalistiskt och »kraftgenialiskt». Ledande
var från början J. W. von Goethe, och
mest typisk var den grupp, som stod honom
nära: F. M. von Klinger, F. Miiller,
J. M. R. L e n z, W. Heinse; nämnvärda
äro även balladskalden G. A. B ü r g e r och
A. Le i se wi t z. Periodens senare, mer
politiskt betonade skede hade sin främste
representant i F. von Schiller.
Klassicismen och nyromantiken. Goethe var
den, som med »Götz von Berlichingen» inom
dramat, med »Werthers Leiden» inom
romanen och med sina dikter till Friederike Brion
inom lyriken förde Sturm und Drangs
program till seger och på samma gång åstadkom
det genombrott, varifrån den moderna
litteraturens uppkomst dateras. Under fortsatt
mognad utvecklade han sig till Tysklands och
Europas universellaste författare. Hans
skådespel, rika på människokunskap och
levnads-vishet, närmade sig mer och mer klassisk
form, hans romaner genomförde en fördjupad
psykologisk analys, och från 1780-talets slut
sökte han i skildringen av det individuella
framställa det typiska, medan hans lyrik livet
igenom bevarade sin ursprunglighet och
känslans omedelbarhet. Den »nyhumanism», som
småningom vart Goethes livssyn, var starkt
påverkad av antiken. Schiller, Tysklands
störste dramatiker, vars tidigaste alstring
uttryckt våldsam opposition och överspänd
lidelse, nådde på 1790-talet genom filosofiska
studier fram till en likartad åskådning. Hans
retoriska idédramatik och tankelyrik
uttryckte tidens, folkets aktuella patos med
upphöjd idealitet. Tillsammans lyfte de t. till
dess höjdpunkt. Deras konstlära var dock för
sträng att bli allmänt följd.
Publikgunstlingarna voro sentimentala romanförfattare som
August Lafontaine, effektsökande
pjäsfabrikanter som A. W. I f f 1 a n d och A.
von Kotzebue och icke minst Jean
Paul (Richter), vars detaljmåleri, humor
och medkänsla med livets styvbarn trots all
subjektiv formlöshet hänförde läsare, vilka ej
kunde tillgodogöra sig klassikernas
bildnings-aristokratiska ideal. Lärjunge till Schiller var
elegikern F. H ö 1 d e r 1 i n, vars idealland
också var Hellas och vars längtan gick från
det splittrade och kuvade Tyskland till en
förgången tids frihet och skönhet.
Mot slutet av 1790-talet uppstod den
riktning, som kallas romantiken (i Sveritre vanl.
nyromantik, se vidare d. o.), vilken är
den härskande under 1800-talets två första
årtionden. Det äldsta släktledet romantiker
var framför allt teoretiker och kritiker, så
bröderna F. och A. W. von Schlegel; den
ynare kretsen, som 1805—08 samlades i
Heidelberg, ägde starkare litterära begåvningar:
skalder som C. Brentano, vilken jämte A.
von Ar nim utgav den betydelsefulla
folk-visesamlingen »Des Knaben Wunderhorn», J.
878
von Eichendorff och L. U h 1 a n d, den
ojämförligt populäraste. Som en särskild
grupp räknas frihetskrigets sångare: E. M.
Arndt, Th. Körner, F. Rückert, A.
von C h am i s s o och E. de la M o 11
e-F o u q u é, vilken liksom Arnim i främsta
rummet var berättare. Den förnämste
romantiske prosaisten var E. T. A. H o f f m a n n,
vars fascinerande berättarkonst utövat stort
inflytande. Inom dramat skapades epokens
märkligaste verk av II. von Kleist, som även
i sina noveller genom den fasta, kraftiga
formen skiljer sig från romantikerna, L. T i e c k,
Arnim, Fouqué och Z. Werner, vilken gav
upphov till »das Schicksalsdrama», där
människan är en lekboll för hemlighetsfulla,
illvilliga makter. Närmast Kleist står F.
Grillpar z er som den efterklassiska tidens
förnämste dramatiker och skildrare av
österrikiskt väsen. Romantiker voro även lyrikerna
E. M ö r i k e och W. M ü 11 e r.
Liberalismen och Das junge Deutschland
(1830—48). Redan tidigt började oppositionen
mot nyromantiken, och jämsides med den gick
även en opposition mot klassicismen, särskilt
Goethe. Ingendera av dessa riktningar hade
sökt återge den direkta verkligheten,
ingendera hade instämt i det efter Napoleonskrigen
stegrade politiska och sociala missnöjet;
romantikerna hade antingen ej alls
uppmärksammat dessa frågor el. också i regel tagit
reaktionens parti. De allmänna
förhoppningarna under frihetskriget om att de tyska
staterna skulle förenas i ett stort rike svekos,
och löftena om friare författningar infriades
icke. Industrialismen började skapa sociala och
ekonomiska problem, metafysiken sköts å sido.
Före 1830 ger litteraturen likväl endast i
ringa mån uttryck åt gängse aktuella
åskådningar, men julirevolutionen i Paris gav
författarna nytt hopp och nytt mod.
Deltagandet för polackerna vid deras uppror och
Byrons inflytande bidrogo till politisering av
litteraturen. Början hade skett hos några
bland frihetskrigets sångare (Chamisso, W.
Müller), nu ställde sig de flesta skalderna i
den radikala riktningens tjänst, av
österrikare bl. a. A. A. von A u e r s p e r g, i viss
mån N. L e n a u, K. Beck, av tyskar F.
Freiligrath, G. H e r w e g h, F. von
Dingelstedt, R. Prutz, II. Hoffmann
von F al le rsleben. Mot reaktionen
uppträdde även A. von Plåten -H alle
r-m u n d, vilken satiriserade
Schicksalsdrama-tik och romantisk epigonpoesi. Ryktbarast och
inflytelserikast var den store lyrikern H.
II e i n e, som i sin poesi väsentligen följde
romantikerna i både form och motiv men
genom ständig polemik mot romantikens
filosofiska och politiskt-sociala åskådning vart dess
skarpaste vedersakare. Hans kvicka,
hänsynslösa och eleganta prosastil vart förebildande;
i sin antinationella. kosmopolitiska hållning
står han i nära samband med den
författar-grupp, som fått namnet Das junge
Deutschland: K. G u t z k o w, H. L a u b e, L. W i e
n-b a r g och T h. M u n d t. Denna aktuellt
betonade samhällsdiktning bragte föga av
bestående värde trots stora framgångar på
scenen (Gutzkow, även författare av tendentiösa
sociala samtidsromaner, Laube) och i
publi-cistiken (Heine, L. B ö r n e). Utanför
politi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
