Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen - Liberalismen och Das junge Deutschland - Utvecklingen till realism - Från naturalism till impressionism och expressionism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
879
Tyska litteraturen
880
ken stodo flera författare, som gjorde
romanen till epokens förnämsta litteraturart och
strävade efter en mer utpräglad realism:
folk-livsskildrare som schweizaren J. Gotthelf,
württembergaren B. Auerbach och K.
Immermann (»Der Oberhof», med
westfaliskt motiv), lärjungar till W. Scott som
W. H a u f f och W. Alexis,
stämningsskild-rare som A. S t i f t e r. Isolerad står
skaldinnan A. von Droste -Hülshoff.
Utvecklingen till realism (1848—1890-talet).
Revolutionsåret 1848 svek alla
förhoppningar om politiska och sociala reformer,
och icke heller drömmen om ett enat
Tyskland uppfylldes. Missräkningen var stark och
allmän. Man ville ej längre lyssna till de
politiska sångarna, resignation och efterkiang
prägla på det hela taget litteraturen. Den
berömdaste skalden på 1850- och 1860-talet var
E. von Geibel, medelpunkt i en krets av
skalder i Maximilian II :s München, vilka
förvaltade det lyriska arvet men ej gjorde nya
insatser (schweizaren H. L e u t h o 1 d, P.
H e y s e, själfull novellist, J. V. v o n S c h e
f-f e 1 m. fl.), vilket även gäller T h. Storm,
också novellist. Den berättande
prosalitteraturen ryckte verkligheten närmare in på
livet. F. Spielhagen fortsatte Gutzkows
liberala tendensroman, G. Freytag
skildrade borgerliga kretsar; han står nära de
engelska epikerna (Dickens, Thackeray). Engelskt
inflytande visa även F. R e u t e r, en frodig
plattysk humorist, och W. R a a b e, en
lärjunge till Jean Paul, som tecknade original
och tillvarons styvbarn.
Verklighetsskildra-re var också den kraftfulle schweizaren G.
Keller, med vars hembygdsberättelser den
tyska novellen når en höjdpunkt. På
1880-talet uppträdde Th. Fontän e, tidigare
balladdiktare, som romanförfattare och
betraktas som den förste konsekvente möderne
realisten ; nämnas må även Luise von F r a
n-q o i s och Marie von
Ebner-Esehen-b a c h. Allmoge- och hembygdsskildrare voro
österrikarna P. Rosegger och L. An z e
n-g r u b e r, främst dramatiker. Vid sidan om
den demokratiske Keller står hans landsman
C. F. M e y e r som en aristokratisk episk
mästare i den historiska berättelsen och
betydande skald.
Dramat fick 1850—70 en ny blomstring
genom F. H e b b e 1, O. Ludwig och R. W a
g-n e r. I opposition mot Das junge
Deutsch-lands livs- och konståskådning men med
anknytning till H. von Kleist skapade Hebbel
problemdramer om individens tragiska kamp
för sin rättsuppfattning mot samhället, seden,
tiden. Ludwig var fiende till
tendensdiktningen och ville i motsättning mot Schiller
befria skådespelet från all deklamation för
att nå fram till en psykologisk realism;
samma karaktär har hans romandikt. Wagner
utgick från romantiken, vars överskattning
av folkpoesien han delade, och ombildade
operan till musikdrama, där typiska gestalter ur
myten förkunna en nationellt heroisk idealism.
Från naturalism till impressionism och
expressionism (från 1890). Den nydaning inom
litteraturen, som man på många håll väntat
sig på grund av de stora politiska
tilldragelserna 1864—71, dröjde länge. Först vid
mitten av 1880-talet visade sig tecken till en ny
epoks inbrott. Impulserna kommo utifrån;
starkare än under hela det föreg. 1800-talet
gjorde sig utländska inflytanden gällande.
Realismen under årtiondena efter 1850 hade
varit moderat och sovrande, tillåtit sig
för-sköningar och undvikit det råa, simpla och
upprörande. I Frankrike, Ryssland och
Skandinavien hade realismen skärpts och övergått
i naturalism, ofta utan estetiska hänsyn till
formen, gärna sysslande med sociala brister
och behandlande de s. k. lägre klasserna; den
åskådning, som låg bakom, var vanl.
determinism och materialism. Denna naturalism
utbredde sig i Tyskland, först genom en grupp
författare i Berlin (H. och J. Har t, A.
Holz, O. Brahm och G. Hauptmann)
och i München, sedan i Wien (H. Bahr, A.
Schnitzler). Den första naturalistiska
romanen skrev M. G. Conrad, vars tidskrift
Die Gesellschaft var den nya riktningens
organ. Ur den mera doktrinära naturalismen
utvecklade sig småningom en mängd olika
riktningar inom alla litteraturområden. Hos H.
Sudermann var naturalismen blott ytlig,
men han skapade en ny gestalt: det
oförstådda barnet, vars utvecklingshistoria efter
honom behandlats av en mängd förf.: H.
Hesse, R. M. Rilke, G. Frenssen m.
fl. Ur den metodiska miljöteckningen
framgick en hembygdskonst, som snart gav alla
tyska bygder för folk och land
karakteristiska skildringar (A. Bartels, H. Stehr,
H. L ö n s, G. Frenssen, T. Kroger, W. von
Polenz, R. H. Bartsch, K. Schönherr,
E. Z a h n m. fl.) En förändring ej blott i
skildringssätt betydde den övergång till
impressionism, varigenom det subjektiva
elementet framträdde som bestämmande; den vände
sig inåt och registrerade alla slags stämningar
och sinnesförnimmelser; i st. f. objektiva
bilder av tingen gav man de personliga
intrycken. Samtidigt visade sig på skilda håll
tecken till en ny romantik (R i c a r d a H u c h,
T h. Mann; i viss mån H. Mann och G.
Hauptmann).
Det naturalistiska dramat dagtecknas från
G. Hauptmanns »Vor Sonnenaufgang», som
uppfördes på Freie Bühne i Berlin 1889.
Hauptmann blev under följ, årtionden t:s
förnämsta gestalt; hans rika, brokiga och ojämna
alstring omfattar ett stort antal skådespel och
komedier, psykologiska och sociala; han
till-lämpade naturalismen på historiska motiv och
skrev även dröm- och sagospel. Hans
romaner visa samma motsatser. Sudermanns första
effektfulla borgerliga dramer vunno en ännu
starkare popularitet. F. Wedekind deltog i
naturalisternas angrepp på den borgerliga
moralen men formade sina stycken som vilda
grotesker, österrikaren A. Schnitzler gav
finstämda, oftast vemodiga bilder ur Wienlivet.
Även inom dramat visade sig romantiska
tendenser (österrikaren H. von Ho fm an n
s-thal, R. Beer-Hofmann. E. Hardt
m. fl.).
På lyriken inverkade naturalismen först
genom ett moderniserat ämnesval, versen vart
åter socialt och politiskt agitatorisk. A. Holz
m. fl. krävde konsekvent naturalism, men un
der experimenterandet med nya former och
stilar inträngde småningom impressionism och
romantik. Den mest uppmärksammade
skal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
