Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska litteraturen - Från naturalism till impressionism och expressionism - Litteratur - Tyska nationalföreningen - Tyska nationalliberala partiet - Tyska nationallyceum (Tyska skolan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska nationalföreningen —Tyska nationallyceum
881
den var den oteoretiske D. von L i 1 i e
n-c r o n, vars omedelbara, åskådliga och
konkreta sånger och ballader äro
temperaments-fullt impressionistiska. Den lidelsefulle R.
Dehmel utvecklades till symbolist; i sin
strävan till metafysisk och kosmisk
livstolkning förebådade han en senare diktning. Kring
S. George samlade sig en krets, som utgav
Blätter für die Kunst och liksom ledaren sökte
sträng formfulländning och helt vände sig
ifrån nuet och verkligheten. Georges ytterligt
koncentrerade och svårtillgängliga diktning
övergick i en aristokratiskt-prästerlig
heros-kult. Hofmannsthals romantik var vekare och
svårmodig. österrikaren R. M. Rilke var
ensamhetens och den stilla kontemplationens
skald; hans sökande utmynnade i en mystisk
allkänsla och gudstro. Han har utövat ett
starkt inflytande. Ett närmande till folklig,
äkttysk dikt eftersträvade den grupp, för
vilken O. zur Linde, utgivaren av Charon,
stod i spetsen. I mystiken hamnade C h r.
Morgenstern, en själfull lyriker, medan
P. H i 11 e (1854—1904) i säregna, aforistiska
skisser och dikter gav omedelbara och
djupsinniga uttryck för sin originella livssyn.
Schweizaren C. Spitteler skapade mäktiga
epos av ideell och etisk syftning; delvis
föregrep han filosofen F. N i e t z s c h e, som
också var en betydande lyriker och vars
»över-människofilosofi» från slutet av 1890-talet fick
ett stort inflytande, icke minst på lyriken.
Omkr. 1900 visade sig tecken till en ny
strömkantring i det allmänna åskådningssättet; ett
årtionde senare trängde den nya riktningen
fram som segrare. Naturalismen och den
materialistiska livssynen hade utmynnat i en
resignerad eller pessimistisk uppfattning. Mot
denna vände sig förfäktarna av nya
åskådningar inom filosofi, psykologi och estetik.
Expressionismen (se d. o.), uttryckskonsten,
trädde i stället för impressionismen,
intrycks-konsten. Man eftersträvade själisk
fördjupning, en etisk-religiös diktning, vars uppgift
är att ge människan i hennes totalitet, att
vara allmänsklig. Världskriget gav denna
rörelse ökad styrka. De första åren skrevos
patriotiska krigssånger (av E. L i s s a u e r,
A. Schaeffer, H. Lersch, K. Bröger
m. fl.), sedan vidtog en pacifistisk diktning,
som dels angrep samhället som sådant el.
särskilda klasser (H. Mann, dramatikern K.
Sternheim m. fl.), dels bekännare och
utopister (F. von Unruh, E. B a r 1 a c h,
E. T o 11 e r m. fl.). Expressionisterna, som
ingalunda bilda någon enhetlig grupp,
beteckna en radikal förändring av stilen.
Liksom Sturm und Drangs författare söka de
frigöra sig från alla hävdvunna uttryckssätt och
gängse bilder; sammanträngdhet, intensitet,
rastlös rörelse, vision i st. f. skildring äro
kännetecknen; det intuitiva ersätter det
logiska; ofta får man intrycket av något
pri-mitivt-barbariskt på samma gång som
maniererat-litterärt. Denna nya stil har haft
lättare att göra verkan i dramat och i lyriken
än i novellen och romanen. Bland
expressionisterna, vilkas betydelse som exponenter för
tiden är oomtvistlig, medan väl blott enstaka
av deras verk överleva epoken, kunna nämnas
F. W a r f e 1. P. Z e c h, T. D ä u b 1 e r, G.
K a i s e r, W. Hasendever, K. Ed-
882
schmid, R. Schickele, Klabund. På
gestaltningen av det expressionistiska
dramat hade A. Strindberg stort inflytande. I
stort sett tyckes expressionismen ha ebbat ut
med 1920-talet. Den på alla områden rikt
flödande litterära produktionen är fortfarande
till stor del experimenterande och kan ännu
svårligen bringas under en uttömmande
formel.
Litt.: Bibliogr.: K. Goedeke, »Grundriss zur
Geschichte der deutschen Dichtung» (10 bd,
2:a och 3:e uppl. 1884—1913 ff.); allmänt:
F. Vogt och M. Koch, »Geschichte der
deutschen Literatur» (3 bd, 4:e uppl. 1918—20); J.
Nadler, »Literaturgeschichte der deutschen
Stämme und Landschaften» (5 bd, 1912—25);
J. Wiegand, »Geschichte der deutschen
Dichtung» (2: a uppl. 1929); A. Biese, »Deutsche
Literaturgeschichte» (24 :e uppl., 3 bd, 1929—
30); särskilda delar: W. Stammler, »Von der
Mystik zum Barock» (1927); H. Cysarz,
»Deutsche Barockdichtung» (1924) och »Von Schiller
zu Nietzsche» (1928); E. Ermatinger, »Barock
und Rokoko in der deutschen Dichtung»
(2:a uppl. 1928); O. Walzel, »Deutsche
Dichtung von Gottsched bis zur Gegenwart» (2 bd,
1927—32); H. A. Korff, »Geist der
Goethe-zeit» (2 bd, 1923—30); J. Petersen, »Die
We-sensbestimmung der deutschen Romantik»
(1920); R. M. Meyer, »Die deutsche Literatur
im 19. Jahrhundert» (7:e uppl. 1923); A.
Soer-gel, »Dichtung und Dichter der Zeit» (2 bd,
1912—25); H. Naumann, »Die deutsche
Dichtung der Gegenwart» (1923); J. Mumbauer,
»Die deutsche Dichtung der neuesten Zeit» (1931
ff.); allmän antologi: »Deutsche Literatur»,
utg. av H. Kindermann m. fl. (1928 ff.). R-n B.
Tyska nationalföreningen (Der deutsche
Na-tionalverein), en 1859 på initiativ av R.
Ben-nigsen grundad förening med syfte att skapa
ett enat Tyskland under Preussens ledning.
Liberal och demokratisk, råkade T. efter hand
i motsättning till preussiska regeringen på
grund av sina parlamentariska sympatier,
sönderföll efter Nordtyska förbundets bildande
1866 och upplöstes 1867. R. Sv-m.
Tyska nationalliberala partiet (ty. Die
deutsche nationalliberale Partei), ett av de stora
politiska partierna i kejsardömets Tyskland.
T. uppkom 1866—67 genom en
sammanslagning av en fraktion av det preussiska
framstegspartiet, Die nationale Partei, med det av
R. Bennigsen i Hannover grundade
Nationalliberala partiet. Vid valen till Nordtyska
förbundets första riksdag konstituerade sig T.,
som sökte förena de liberala idéerna med den
nationella enhetstanken sådan Bismarck
utformat den, till riksdagens starkaste parti.
Det spelade en betydande roll som Bismarcks
främsta parlamentariska stöd under
kulturkampen men kom senare i opposition framför
allt mot hans ekonomiska politik och fick
alltmer karaktären av ett mellan
ytterlighetspar-tierna å ömse sidor balanserande mellanparti.
Under världskriget bedrev T. en utpräglat
nationell politik under samverkan med de
konservativa. Det upplöstes vid revolutionen
1918 för att i huvudsak återuppstå i Tyska
folkpartiet. — Litt.: E. Brandenburg,
»Fünf-zig Jahre nationalliberale Partei 1867—1917»
(1917). R. Sv-m.
Tyska nationallyceum (Tyska skolan),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
