Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska nationallyceum (Tyska skolan) - Tyska orden, S:ta Mariahospitalets i Jerusalem riddarorden (korsherrar)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
883
Tyska orden
884
en av Tyska församl. i Stockholm enl.
privilegium av Gustav II Adolf 1612 inrättad skola.
T., som småningom öppnades även för svenska
lärjungar, hade tidigare karaktär av
gymnasium, och många av dess lärjungar
dimitte-rades till univ. Skolan omfattade 5, senare
4 klasser, därav 3 »litterata» och en
förberedande. Undervisningen, som gavs på tyska,
avsåg vanliga skolämnen. Småningom
övergick T. till realskola el. borgarskola. Dess
verksamhet slutade 1888. Under 1600- och
1700-talet odlades av T:s lärjungar det s. k.
skoldramat (se d. o.). — Jfr J. A. Englund,
»I tyska skolan» (i Från Bygd och Vildmark
1910). Fr. Sg.
Tyska orden, S: t a M ariahospitalets
i Jerusalem riddarorden, vars
ledamöter ibland kallas korsherrar, leder
sitt ursprung från ett fältsjukhus, vilket
grundades vid Akka av resenärer till det heliga
landet från Lybeck och Bremen och som 1191
erhöll stadfästelse av påven Clemens III. Det
borgerliga sällskapet ombildades 1198 till en
riddarorden efter mönster av tempelherre- och
johannitordnarna och stadfästes 1199 av
Inno-centius III. T. hade först sin verksamhet
förlagd till österlandet samt erhöll genom län
och donationer en stark ekonomisk ställning.
Historisk betydelse fick T. först under ledning
av sin store högmästare Hermann von Salza
(1210—39), som under striderna mellan kejsar
Fredrik II och påven spelade en bemärkt roll.
Konung Andreas II av Ungern, som såg sitt
land hotat av kumanerna, gav 1211 T. län i
Siebenbürgen, där en del av orden började en
livlig verksamhet; den strävade emellertid
efter en mycket självständig ställning och
fick därför 1225 lämna landet. 1226 fick
Hermann von Salza erbjudande att
understödja hertig Konrad av Masovien mot de
hedniska preussiska stammarna. Från 1230
började T:s verksamhet här. Av Konrad
mottog den Kulmerland i län, vilket av kejsaren
erkändes som direkt rikslän jämte de
erövringar orden kunde göra från preussarna;
påven medgav också T. en oberoende ställning,
endast underordnad Petri stol. Inom kort
underordnades hertigdömet Masovien orden,
liksom biskopsdömena i det under 1230-talet
erövrade Preussen. 1237 följde föreningen
mellan T. och Svärdsriddarorden (se d. o.),
varigenom östersjöprovinserna (utom Estland,
som 1238—1346 hörde till Danmark) kommo
under T. Efter 1200-talets mitt kuvades även
Samland och ö. Preussen; preussarnas farliga
uppror nedslogs på 1260-talet.
Från slutet av 1200-talet blev ordens
centrum allt tydligare förlagt till Östersjöns s. ö.
hörn. T:s högkvarter flyttades 1291 från
Akka till Venezia, 1309 till Marienburg.
Sina besittningar vid Medelhavet förlorade T.
efter hand men vann nya i olika delar av det
tysk-romerska riket. Expansionen vid
östersjökusten fortsattes: 1309 erhölls en del av
Pommerellen från Brandenburg, 1346 Estland.
Ärkebiskopen av Riga, vars ställning till
orden länge varit mycket invecklad, kom från
1300-talets slut för en tid helt under T:s
lydnad. 1398 vanns för ett årtionde Gotland,
1402 för ett halvt sekel Neumark; under hela
1300-talet fördes dessutom intensiva strider
mot Litauen. En rad dugande högmästare,
Winrik van Kniprode (1351—82), Konrad von
Jungingen (1393—1407) o. a., ledde ordens
utrikespolitik med stor framgång.
Vid denna tid hade T. sin glansperiod och
fick sin organisation fullt utbildad. Högste
chef var högmästaren, vald på livstid, med
säte i Marienburg. Vid sin sida hade han ett
generalkapitel med fem höga ämbetsmän i
spetsen. Ordens område var uppdelat i
provinser, vilka styrdes av var sin landmästare
(magister provincialis). Bland dessa
framträda särskilt chefen för de livländska
or-densområdena, der Herrmeister
(herrmästaren, ej härmästaren) och der Deutschmeister,
som styrde ordensområdena utanför
Preussen. Den ej till orden anslutna adeln samt
borgerskapet i de många rika
handelsstäderna lydde alla under den relativt fåtaliga
orden, vars högsta riddargrupp ej fick ingå
äktenskap. — T:s ekonomiska maktställning
var betydande. Den bedrev en internationell
storhandel med centraler i Marienburg och
Königsberg och kontor, förutom i de
preussiska städerna och Livland, i Flandern,
Skottland och England.
T:s maktställning innebar dock i sig själv
stora faror. Vasalladeln såg med ovilja sina
mäktiga herrar; borgerskapet hade i den
han-delsdrivande orden en svår konkurrent; en
viss oenighet existerade mellan Preussen och
Livland; de kringliggande länderna sågo i T.
en hänsynslös medtävlare. Särskilt gällde
detta Polen, så länge T. behärskade
Weich-sels mynning. Den fientliga inställningen till
orden skärptes, sedan Polen 1386 förenats
med Litauen, T:s arvfiende.
1409 utbröt krig mellan T. och Polen. 1410
besegrades högmästaren Ulrich von Jungingen
vid Tannenberg och stupade själv. I freden i
Thorn 1411 måste T. avstå Dobrin och
Samo-gitien till Polen. Sammanhållningen i
or-denslandet hade under kriget visat sig svag,
men ordensriddarna ville dock ej ändra
författningen. Ärkebiskopen av Riga återtog
1418 en del av sin självständighet. Adel och
borgare i Preussen uppträdde vid 1400-talets
mitt mot sina herrar ordensridderskapet och
förbundo sig med Polen: 1466 måste orden
efter 13-årigt krig i andra freden i Thorn
avstå Pommerellen, Kulm, Marienburg, Elbing
och Ermland till Polen samt taga resten av
Preussen i län av polske kungen. T:s
ställning var nu förtvivlad, dess organisationsform
dödsdömd. 1525 gjorde dåv. ordensmästaren,
markgreve Albrekt av Brandenburg,
Preussen till ett hertigdöme, inom tysk-romerska
riket men under polsk länsöverhöghet.
Därmed var T:s kärnland sekulariserat,
men den livländska delen existerade
fortfarande som självständig, ehuru den
statsrätts-ligt var synnerligen löst hopfogad med adel,
biskopar och städer som leder i olika
förhållande till huvudet, orden. Herrmästaren
Walter von Plettenberg (1494—1535), en
duglig militär, var icke mannen att bilda eller
stabilisera en ny, mindre ordensstat.
Reformationen, som raskt spred sig i städerna,
undergrävde grunden för det andligt-feodala
styrelsesättet; det inträdde en upplösning av
statsbildningen; T. och ärkebiskopen av Riga
rivaliserade. 1558 anfölls T. av Ryssland.
1559 började Danmark söka vinna insteg på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
