Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyska orden, S:ta Mariahospitalets i Jerusalem riddarorden (korsherrar) - Tyska orden i Livland - Tyska Orientsällskapet - Tyska regeln - Tyska riket - Tyska riksklenodier - Tyska rikspartiet - Tyska sjöföreningen - Tyska skolan i Stockholm - Tyska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyska orden i Livland—Tyska språket
885
ösel, 1561 övergick Reval av handelspolitiska
skäl till Sverige, varefter den siste
ordens-mästaren, Gotthard Kettler (se d. o.), med det
övriga ordenslandet slöt sig till Polen. T:s
tyska besittningar existerade emellertid
alltjämt men minskades efter hand. 1809
förklarade Napoleon T. upphävd i Tyska riket,
varefter den endast finns kvar i Österrike
(förutom en ringa rest i Holland). Ombildad
1840, lever den kvar som en katolsk
riddar-orden under en Iloch- und Deutschmeister.
Den underhåller sjukhus samt har i Wien sitt
högkvarter, Deutschordenshaus, med
ordens-arkivet. <
Litt.: E. Caspar, »Hermann von Salza und
die Gründung des Deutschordensstaats in
Preussen» (1924); M. Deeleman, »Der deutsche
Ritterorden» (1903); E. Joachim, »Die Politik
des letzten Hochmeisters in Preussen» (3 bd,
1892—95); E. Seraphim, »Geschichte von
Livland», I (1906); C. Annerstedt,
»Grundläggningen af svenska väldet i Livland» (1868);
O. Schlicht, »Das Ordensland Preussen», I
(1933). I. A.
Tyska orden i Livland, se S v ä r d s r i
d-darorden.
Tyska Orientsällskapet, se Deutsche
Orientgesellschaft.
Tyska regeln, se Skeppsmätning.
Tyska riket, se Tyskland.
Tyska riksklenodier, regalier m. fl. föremål,
som använts av kejsaren el. konungen i gamla
Tyska riket vid kröningar o. a. festliga
tillfällen. Märkligast är den tyska kejsarkronan,
antagligen från Konrad II:s tid (1024—39),
som tills, m. andra, delvis äldre kostbarheter
förvaras i Wien sedan 1800-talets början (jfr
Regalier, sp. 558). E. L-k.
Tyska rikspartiet, se Frikonservativa.
Tyska sjöföreningen, se Tyska
flottföreningen.
Tyska skolan i Stockholm, se Tyska
nationallyceum.
Tyska språket talas av befolkningen i hela
det nuv. Tyska riket och Österrike, större
delen av Schweiz, delar av nuv. Ungern, Polen
(över 2 mill.), Tjeckoslovakien (över 3 mill.),
Frankrike (enbart Elsass-Lothringen omkr. 1,5
mill.) och Italien med flera gränstrakter, av
emigranter i de forna tyska kolonierna, i
Nordamerika (omkr. 10 mill.), Sydamerika
o. s. v., i allt av omkr. 90 mill. människor.
Tyskan tillhör liksom engelskan den
västger-manska grenen av den germanska
språkfamiljen. De på kontinenten kvarlevande
västger-manerna äro nu kluvna i två nationer, den
tyska och den holländska. Denna skillnad är
ung (jfr Nederländska språket och
Flamländska språket och
litteraturen). Ordet tysk (deutsch, fhty. diutisc,
adj. till diot, folk, alltså eg. folklig, nationell)
betecknade urspr. det germanska folkspråket i
motsats till latinet och omfattade sålunda de
kontinentala germanerna över huvud, det
äldsta belägget (786) avsåg t. o. m. angelsaxiskan
i England. Tyskans gränser mot
kringboende folks språk ha alltsedan
folkvandringarna underkastats ständiga, delvis
stora förändringar. Särskilt i ö. ha tyskans
landvinningar på tidigare slaviskt område
alltsedan 1100-talet varit ofantliga. I n. är
området ö. om Elbe koloniområde.
886
Språket har inom det väldiga tyska
språkområdet aldrig varit absolut enhetligt. Större
olikheter funnos redan tidigt mellan de olika
stammarnas språk (alemanner, bayrare,
franker o. s. v.). Nya och genomgripande
olikheter skapades senare genom den i tyskans
historia epokgörande företeelse, som av J. Grimm
kallades den andra eller högtyska
Ijudskrid-ningen. Under detta namn sammanfattas en
rad av ljudförändringar, som på tyskt
område under loppet av 500- ocL 600-talet
drabbat den germanska konsonantismen, särskilt
de germanska tenues, p, t, k, vilka alltefter
ställningen i ordet blivit affrikator (pf, ts,
skrivet z, kch [= k plus ack-ljud], vanl. skrivet
ch), respektive dubbelspiranter (ff, ss, skrivet
zz, och dubbelt acå-ljud, skrivet hh). Ex.:
1) fhty. pfunt, apful; zit, tid, sizzan-, chorn,
achar (modern tyska Acker), 2) slåffan; ezzan;
mahhön. Ljudskridningen började i höglandet
längst upp i s. och spred sig mot låglandet i
n., dock med alltjämt avtagande styrka, så
att det nordtyska låglandets dialekter
lämnades väsentligen oberörda av förändringarna.
De genom ljudskridningarna uppkomna
olikheterna mellan de tyska landsändarnas språk
brukar man lägga till grund för
indelningen av de moderna tyska
dialekterna. Gränserna mellan dessa
sammanfalla ingalunda alltid med de gamla
stamgränserna; de frankiska dialekterna t. ex.
fördela sig på de tre huvudgrupperna av de tyska
dialekterna.
Lågtyska i egentlig mening (ty.
Nieder-deutsch), populärt plattyska (ty.
Platt-deutsch), kallas dialekterna på det nordtyska
området, vilka icke deltagit i den högtyska
ljudskridningen. Även holländskan är
språk-historiskt en lågtysk dialekt, närmare
bestämt lågfrankisk, men har utvecklat ett
eget skriftspråk.
Högtyska (ty. Hochdeutsch) kallas de
högre upp i landet, i Mellan- och
Sydtyskland, talade dialekter, som mer el. mindre
fullständigt genomfört den högtyska
ljudskridningen. De indelas i två huvudgrupper:
den sydtyska (ty. Oberdeutsch) omfattar
de munarter, som förskjutit västgermanskt
pp och initialt p till pf och som bilda sina
diminutiva med ett Z-suffix (Mädel); den m e
1-1 a n t y s k a (ty. Mitteldeutsch) omfattar de
dialekter, som behålla pp oförskjutet och för
initialt p ha i v. p, i ö. f och som (med
obetydliga undantag) bilda sina diminutiva med
cÄ-suffix (Mädchen).
Gränsen mellan högtyska och lågtyska
börjar nu vid franska gränsen s. om Limburg,
går så något n. om Aachen, Köln, Siegen,
Kassel, Nordhausen, passerar Elbe s. om
Mag-deburg, löper vidare strax n. om Wittenberg,
skär Oder något s. om Frankfurt och träffar
ö. därom slaviskt språkområde. Gränsen
mellan sydtyska och mellantyska är grovt taget
parallell med den nyssnämnda men ej lika
klar och skarp.
De sydtyska dialekterna
kännetecknas av ljudskridningens konsekventare
genomförande. De äro
bayersk-österrikiskan i ö., alemanniskan, ö s
t-frankiskan och sydfrankiskan i v.
Till alemanniskan i vidsträckt mening hör
även schwabiskan; alemanniskan i
in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
