Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Ytbildning - Hydrografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
899
Tyskland (Hydrografi)
900
Urstromtäler (grått) och ändmoräner (svart) i n.
Tyskland.
tiska höj dryggen (se d. o.), med dess
sjöplatåer och mossmarker. På Pommerska sjöplatån
nå ändmoränerna sin största höjd i Turmherg
(331 m ö. h.). Oder och Weichsel genombryta
dem nästan vinkelrätt mot riktningen av de
Urstromtäler (se d. o. och ovanstående karta),
som de tidigare följt. Dessa Urstromtäler ha
med den ö.—v. huvudriktningen av sina
dalgångar blivit av stor betydelse som
kommunikationsleder. Östersjökusten är med
undantag av n. ö. Rügens kliffkust och
Sam-lands kustbranter flack och utjämnad men
inskuren i smala, djupt inträngande vikar
(Förden) i Schleswig-IIolstein, försedd med
Bodden (se d. o.) i Mecklenburg och
Vorpom-mern och i Ostpreussen utbildad som en
typisk lagunkust. I landet väster om Elbe
göra Dollart och Jadebukten samt Wesers
och Elbes estuarier djupa inskärningar i
den av tidvattnet starkt påverkade, låga
Nordsjökusten. Mellan den låga, av mäktiga
dyner karakteriserade ökedjan, Frisiska
öar-na, och kusten utbreder sig det vid flod
översvämmade wattenområdet (se W a t t e n).
Härinnanför följer i regel det av fördämningar
skyddade marskområdet, ett bördigt
kulturland. Från detta skiljer sig starkt det längre
in liggande sandiga och magra geestområdet
(se Geest), med inströdda mossmarker,
vilket på sina ställen gränsar omedelbart till
havet. Till geestområdet kan också hänföras
Lüneburgheden (se d. o.).
Me liantyska berglandet skiljer
Nordtyska låglandet från södra T:s
bäcken-och platålandskap. Berglandets gränser mot n.
markeras av de till dess n. brottlinjer anslutna,
förut nämnda Tieflandsbuchten. Berglandet
bildar landskap av högst skiftande utseende.
Svagt vågiga högplatåer, genomskurna av
diu-pa dalgångar, omväxla med smala,
långsträckta bergkammar el. grupper av avrundade
enstaka berg och kullar. Höjden överskrider
sällan 1,000 m ö. h. Två huvudriktningar
bestämma i stort sett bergens sträckning, ett
s. ö.—n. v. system, det hercyniska el.
sude-tiska (Sudeterna, Böhmerwald,
Thüringer-wald, Harz, Wesergebirge, Deister,
Teuto-burgerwald m. fl.), och ett s. v.—n. ö., det
nederrhenska el. variskiska systemet
(Schwa-biska och Frankiska Jura, Rhenska
skifferbergen med Eifel, Hunsrück och Taunus samt
Erzgebirge m. fl.). De båda systemen mötas
i Fichtelgebirge, som utgör en viktig
vatten-delare för Rhen, Elbe och Donau samt bildar
gränstrakten mellan det bredare v.
berglandet och det östra med sina smalare
bergsked
jor och enstaka berg. Det ö. berglandet, som
även i geologiskt och klimatiskt avseende
skiljer sig från det västra, sammanhänger till
sitt ursprung nära med Bömiska massivet. Det
sammanfattas under namnet Sachsiska
berglandet, där följ, naturliga landskap övergå i
varandra: Vogtland, Erzgebirge,
Mellansach-siska berglandet, Elbsandsteingebirge (el.
Sachsiska Schweiz) med sina taffelberg och
kanjondalar samt Lausitzer Bergland.
Sudeterna, sträckande sig till Märiska sänkan och
Oder, bilda ö. avslutningen av Mellantyska
berglandet, som här i Schneekoppe når sin
största höjd, 1,603 m ö. h. — Mellantyska
berglandet har rika mineraltillgångar
(sten-oeh brunkol, järnmalm, berg- och kalisalt) i
de mestadels av paleozoiska bergarter
uppbyggda bergen el. lagrade under yngre skikt
i insjunkna bäcken. Kolområdena ligga vid
n. randzonen av berglandet (Oberschlesien,
Ruhrområdet, Aachenområdet) el. i dess mitt
(Waldenburg, Zwickau, Saarområdet).
1 Sydtysklands uppbyggnad
förhärskar på ömse sidor om Rhen det överrhenska
bergsystemet med sin s. s. v.—n. n. ö.
stryk-ningsriktning (Vogeserna, Hardt,
Schwarz-wald, Odenwald, Spessart m. fl.). Kring övre
Rhen utbreder sig den bördiga, av flod- och
lössavlagringar täckta Rhenslätten el.
Sydtyska gravsänkan (mer än 300 km lång, 30—
50 km bred) med de ö. randbergen,
Schwarz-wald, Odenwald och Spessart, samt de västra,
Vogeserna, Pfälzerwald och Nordpfalziska
berglandet. Till Vogeserna och Hardt
gränsar i v. Lothringens platåland (blott dess n.
del tillhör T.), som på ö. Rhenstranden har
en motsvarighet i det schwabisk-frankiska
platålandet. Rhenslätten med randbergen
bildar tills, m. de nämnda platålanden en täml.
sluten enbet. Från denna skilja sig starkt
de östbayerska gränsbergen, Böhmerwald,
Fichtelgebirge, Bayrischer- och
Oberpfälzer-wald, vilka både med avseende på byggnad
och landskapskaraktär närmast höra samman
med de mellantyska bergen.
Den tyska delen av Alperna, nästan h. o. h.
belägen i Bayern, tillhör de n. Kalkalperna
och består av Allgaualperna, Salzburgalperna
(delarna Chiemgaualperna och
Berchtesgaden-alperna) och Bayerska alperna, i vilka T:s
högsta punkt, Zugspitze (2,963 m ö. h.), är
belägen i Wettersteingehirge. Tyska Jura
samt s. Böhmerwald (Bayrischerwald)
begränsa i n. det s. k. alpförlandet. Detta
utbreder sig som en kuperad högplatå
(medelhöjd omkr. 500 m) kring Bodensjön och övre
loppen av Iller, Lech, Isar och Inn, består
sydligast av ett moränområde från senare
delen av istiden med talrika sjöar och
mossmarker samt begränsas av en n.
ändmorän-linje. Längre norrut, fram till Donau,
sträcker sig ett äldre moränlandskap med stora
sand- och grusfält, men i ö., särskilt mellan Inn
och Donau, är landet oberört av istiden; där
utbreder sig Niederbayerns tertiära kulland
med bördiga lössavlagringar. — Se vidare art.
om de olika tyska länderna och landsdelarn .
Hydrografi. Den stora europeiska
huvud-vattendelaren går genom T. över
Böhmerwald, Fichtelgebirge, Frankiska och
Schwa-biska Jura samt s. Schwarzwald. Av de mot
n. rinnande floderna genombryta endast Rhen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
