Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Hydrografi - Geologi - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyskland (Geologi—Klimat)
901
och Elbe (se dessa ord) Mellantyska
berglandet, medan Ems, Weser och Oder (se dessa
ord) ha sina källor på n. sidan. Av de större
floderna tillhör blott Weser helt T. Utom
Donau ha T:s huvudfloder en s.—n. eller
s. ö—n. v. huvudriktning. De en gång nedisade
delarna av T., Nordtyska låglandet och
Alperna med deras förland, bilda T:s stora
sjöområden. Störst äro Bodensjön (538,5 kvkm,
varav 305 tillhöra T.) och Müritzsee i
Mecklenburg. Av den beräknade utbyggbara
vattenkraften i T. (10—12 mill. hkr) kommer
huvuddelen på s. och mell. T. F. n. utnyttjas
mer än 1 mill. hkr. För reglering av
vattentillgången i floderna för kraftbehov o. a.
ändamål ha på vissa ställen dammbyggnader
(Tal-sperren) anlagts. De största bland dessa äro
Saale, Eder och Möbne Talsperren. M.
Geologi. I geologiskt och morfologiskt
hänseende kan T. delas i två områden,
Nordtyska låglandet och Mellan- och
Sydtyska bergländerna. På
nordtyska slätten täckes berggrunden till stor
del av lösa jordlager från istiden; den
ut-göres av ett mosaiklandskap, som
bestämmes av i n. v.—s. ö. gående förkastningar,
tillhörande det senmesozoiska och tertiära,
s. k. saxoniska systemets dislokationer. Detta
mosaiklandskap är skilt från den ryska
plattan genom en serie förkastningar i n. v.—
s. ö. från Skåne över Bornholm ned till
berget Lysogöry i Polen. De mellan- och
sydtyska bergen äro till största delen rester av
den sönderbrutna variskiska bergskedjans
skollor, vilka sedan senpaleozoisk tid bildat
resistensgebit mot yngre dislokationsrörelser.
Harz är ett vid slutet av kritperioden
upprest berg, som skjuter upp över den
nordtyska slätten, skilt från de mellantyska
bergen. Rhendalen är en under den äldre delen
av tertiärtiden bildad gravsänka mellan
Schwarzwald, Odenwald i ö., Vogeserna och
Hardt i v. Den bayerska högslätten är en
fortsättning av Alperna, men endast en obetydlig
del av dessa går in på bayerskt område.
I T. finnas avlagringar från alla
perioder, och land och hav ha också här växlat
åtskilliga gånger. Kambrosilur går föga i
dagen, medan devon är rikt utbildad i de
rhen-ska skifferbergen. Karbon och permbildningar
förekomma rikligt, med stenkolsfält
förnämligast i Westfalen och Rhenprovinsen samt i
Oberschlesien men också i Saarområdet och
nedre Schlesien, medan bergsalt med kali- och
magnesiasalter förekomma mångenstädes i
de n. v. delarna av T. (se P e r m i s k a
systemet, Stassfurtsalter och Z e c
h-sten). Under senare delen av permiska
perioden, zechstenstiden, torkade en stor del av
det tyska världshavet in, och under början av
triasperioden rådde här fastlandsförhållanden,
under vilka den brokiga sandstenen, särskilt
i mellersta T., avlagrades; ö. därom går den
marina musselkalken i dagen liksom den
ter-restra keupern, vilken följer därefter åt ö.
från Schwarzwald till Harz.
Jurabildningar-na förekomma i sydvästra T., och i Schwaben
och Franken finnas deras fossilrika
avlagringar, medan kritans bildningar förekomma
i norra och nordvästra T. Under tertiärtiden
intogs norra T. tidtals av havet, medan
mellersta och södra T. under största delen av ter-
902
tiärperioden var fastland. På de tertiära
fastlanden växte stora skogar, vilkas lämningar
gåvo upphov till mellersta T :s
brunkolsavlag-ringar; också bärnstenen (se d. o.) har sitt
ursprung i T:s tertiär. — Eruptiva
bergarter förekomma flerstädes bland sedimenten,
särskilt i bergstrakterna. Samlade
eruptiv-områden av tertiär och posttertiär ålder
finnas särskilt i Eifel, Rhön och Siebengebirge.
Nordtyska slättens lösa avlagringar äro
av mycket omväxlande beskaffenhet och på
sina ställen ända till 400 m mäktiga. De
karakteriseras av de avlagringar, som bildades
vid den nordiska landisens avsrhältning, plana
moränslätter, ändmoränvallar samt sand- och
grusavlagringar, som bildats av glaciärälvarna
framför isranden. S. om Baltiska höjdryggen
finnas vidsträckta slätter av sand, som
inlandsisens smältvattensälvar sköljt ut
framför isranden, varvid de skurit ut mäktiga
avloppsdalar. Först rann allt smältvattnet
längs isranden mot v. till Nordsjön genom
Wesers dalgång, senare genom Elbédalen, och
först senare uttömde Oders och Weichsels
dalar sina vattenmassor i Östersjön.
Nordtyska slättens floder rinna i allm. igenom
dessa Urstromtäler (se d. o.). K. A. G.
Klimat. T. har, om man bortser från de
egentliga bergstrakterna, ett täml. enhetligt
klimat med i allm. en medeltemp. mellan 6°
och 10° C och en årsnederbörd av omkr. 600
mm. Någon stigning av temp. mot s.
förekommer i stort sett icke, beroende på landets
mot s. ökade höjd ö. h. Vintern är t. o. m.
avsevärt kallare i Bayern än på de för de
varma Atlantvindarna mera öppna nordtyska
slätterna; medeltemp. för jan. är sålunda i
München —2.1°, i Berlin —0 3°. Både mot s.
och ö. framträder f. ö. en tydlig ökning i
kon-tinentalitet gentemot landets v. och n. v.
delar, där det ocean iska inflytandet gör sig
starkast gällande. Sålunda är skillnaden mellan
den varmaste och kallaste månadens
medeltemp. i Nürnberg 19,6° (juli 18.2°, jan. —1,4°),
i Königsberg 20.2° (juli 17,5°, jan. —2,7°)
men i Münster endast 16.5° (juli 16.8°, jan.
0.3°). Så gott som överallt är juli den
varmaste, jan. den kallaste månaden. T:s
varmaste trakt är den av skyddande berg
omra-made Rhendalen s. om Mainz, där medeltemp.
för året är omkr. 10°, för juli 19° och
däröver. för jan. något över 0°; årets lägsta
genomsnittliga temp. understiger där ej —14°.
Den kallaste trakten (bortsett från de högre
bergen) är det masuriska sjöområdet i s.
Ost-preussen med årstemp. lägre än 6° och
medeltemp. för månaderna dec.—mars understigande
0°; där har Marggrabowa en genomsnittlig
årlig minimitemp. av —24.7°. I hela T. är
molnigheten betydligt starkare om vintern än om
sommaren, men sommaren är överallt den
ne-derbördsrikaste årstiden; i kusttrakterna är
dock hösten nästan lika regnig, medan våren
där är relativt nederbördsfattig (egentlig torka
förekommer dock ej under någon årstid).
Nederbördens geografiska fördelning är framför
allt beroende på topografien. Även rätt
obetydliga terränghöjningar kunna ge upphov
till avsevärt ökad nederbörd; sålunda har det
föga utpräglade höglandet s. om Ruhr en
årsnederbörd av mer än 1.100 mm. De största
nederbördsmängderna förekomma i Bayerska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
