Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Försvarsväsen - Flagga - Förhistoria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyskland (Flagga—Förhistoria)
919
kryssare om 3,600 tons deplacement; 12
moderna och 14 äldre jagare; 27 minsvepare; 18
bevakningsfartyg samt ett 30-tal
specialfartyg. Flottans totala tonnage uppgår till omkr.
170,000 deplacementton. Marinens budget 1930
—31 var 170 mill. kr.; 1932—33 uppgick den
till 240 mill. kr. Personalstyrkan är 15,000
man, därav 1.500 officerare, vilken styrka icke
får överskridas. ö-g.
Fasta försvaret. Genom
bestämmelserna i Versaillesfördraget nedbröts det förut
befintliga fasta försvaret fullständigt. Dels
övergingo de viktigaste fästningarna i v. till
Frankrike och i ö. till Polen, dels lämnades
i fredsfördraget bestämmelser, som göra
återstående fasta försvarsanstalter nästan
värdelöså. Dessa bestämmelser omfatta fem zoner.
1) Rhen 1 andzonen (art. 180 i
fredsfördraget). Denna zon omfattar allt tyskt land
v. om Rhen samt 50 km ö. om floden. Här
skulle alla befästningar förstöras och inga nya
för framtiden få byggas; underhållande eller
sammandragande av stridskrafter inom detta
område är förbjudet. 2) Helgola n d (art.
115). Befintliga befästningar, militära
anläggningar och hamnar slopas och få icke
återupp-föras. 3) Den fästningsfria
östersjökusten (art. 195) omfattar ett område
mellan 55° 27’ och 54° 00’ n. br. samt 9° 00’
och 16° 00’ ö. Igd fr. Gr., således
sträckande sig i v.—ö. riktning från Nordsjön till
närheten av Polska korridoren och
omfattande Kielkanalen med kringliggande trakt
samt ön Rügen och delar av Pommern.
Bestämmelserna rörande denna zon avse att
trygga det fria tillträdet till Östersjön för
alla nationer, och därför få här inga
befästningar anläggas och inga artilleripjäser
uppställas, vilka behärska sjövägarna mellan
Nordsjön och Östersjön; befintliga
befästningar slopas. 4) Den tyska kusten
(art. 196). Alla befästningsanläggningar och
örlogshamnar, som icke omnämnas i art. 115
och art. 195 och äro belägna antingen mindre
än 50 km från kusten eller på öarna, anses
som avsedda för kustens försvar och få
bibehållas i dåvarande tillstånd. Inga nya
befästningar få utföras, och bestyckningen får till
antal och kaliber aldrig överskrida den vid
fredsfördragets ikraftträdande befintliga. 5)
Gränszonen längs s. och ö.
gränserna (art. 180). Fästningssystemet på T:s
syd- och östgräns skall förbli i sitt nuv.
tillstånd. I fråga om de tillåtna
fästningarna föreskrives, att deras tekniska
beskaffenhet och deras bestyckning skola
kvarbli på den ståndpunkt de innehade vid
Versaillesfördragets ikraftträdande 10 jan.
1920. Sålunda blir den för Ostpreussens
försvar så viktiga fästningen Königsbergs
betydelse avsevärt nedsatt. Oder- och
Donaulin-jerna hade kunnat lämpa sig som befästa
för-svarslinjer, men då de till stor del utgöra inre
gränser i de ö. och s. zonerna, kunna de
tidigare för nämnda flodlinjers försvar avsedda
fästningarna Frankfurt, Küstrin och Glogau
vid Oder samt Ulm och Ingolstadt vid Donau
icke utbyggas. Innanför de befästningstria
gränszonerna är det T. obetaget att bygga
fästningar, men de gamla, långt in i landet
belägna fästningarna Mag-deburg och
Span-dau kunna för landets försvar ha endast se-
920
kundär betydelse. Möjlighet saknas dessutom
att till fästningars försvar anskaffa
tillräckliga besättningar, då dessa givetvis icke kunna
tagas ur den svaga här om 100,000 man, som
är T. tillåtet att hålla. — Av
kustbefästningarna få Pillau och Swinemünde vid
Östersjön bibehållas samt vid Nordsjön
Wilhelms-haven, Kuxhafen, Wesermünde och Borkum.
Den starka örlogshamnen Kiel har blivit
oanvändbar som befäst örlogshamn på grund av
förstörandet av befästningarna vid
kanalmynningen. L. af P.
Flagga. Den 1919 till nationalflagga
antagna svart-röd-gula flaggan (se färgplansch
vid art. Flagga) avskaffades genom
för-ordn. av 12 mars 1933, då den gamla
svartvit-röda flaggan, under republikens första tid
använd som handels- och örlogsflagga, jämte
hakkorsflaggan (ett svart hakkors i vit cirkel
i rött fält) blevo officiella flaggor. L-ts.
Förhistoria. Under de avlägsna tider, då
inlandsisen ännu täckte de nordtyska slätterna,
möta de första spåren av människor i landets
sydligare delar. De härröra från samma
primitiva jägar- och fiskarstammar, vilkas
arkeologiska kvarlåtenskap är bäst känd genom de
franska fyndplatserna (se Paleolitiska
perioden). Glimtvis skönjas även spåren
under epipaleolitisk el. mesolitisk tid, som vid
Östersjön motsvaras av Ancylussjöns och
Li-torinahavets, av Maglemoseboplatsernas och
kökkenmöddingkulturens tid. Landets
bebyggande i egentlig mening och jordens
uppodlande falla emellertid senare och framträda i
fyndmaterialet först under de nordiska
dösar-nas och de slipade tunnackiga flintyxornas
tid el. århundradena närmast före år 2000
f. Kr. Då möta, utan starkare förebud, två
stora och väl utvecklade kulturgrupper, båda
av indogermansk karaktär, en nordeuropeisk
med centrum i Sydskandinavien och
Nordtyskland, en sydligare, beboende de bördiga
lössområdena nedanför den forna isranden och
karakteriserad av den vittutbredda s. k.
bandkeramiken. Ur den nordliga gruppen utgå
småningom de germanska folken, till den
sydliga höra sådana folk som illyrer, italiker,
greker och kelter.
Århundradena närmast efter år 2000
utmärkas av omfattande indogermanska
folkexpansioner, arkeologiskt framträdande inom den
nordiska gruppen i kraftiga förskjutningar
mot s„ inom den bandkeramiska gruppen i lika
kraftiga expansioner mot Medelhavsområdena
och österut i riktning mot Orienten. Vad som
sedan efter stenåldersfolkvandringarnas tid
och vid bronsålderns inträde omkr. 1600 f. Kr.
återstår av de två ursprungliga
kulturgrupperna i Mellaneuropa äro en nordlig och nu
tydligt germansk kultur, i Tyskland utbredd
mellan Weser och Oder och mot s. nående till
trakten av Magdeburg, samt s. om detta
germanområde en lika markant kulturkrets,
upptagande den gamla bandkeramikens område
och benämnd efter det bömiska gravfältet vid
Aunètitz (tjeck. Unètice).
Under loppet av bronsåldern utvidga
germanerna sina gränser, särskilt ö. om Oder,
men fyndmaterialet förblir i stort sett
homogent och tydligt avvikande från fynden på
icke germanska områden. Inom det gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
