Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Förhistoria - Historia - Äldsta historia - Tiden 962—1520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
921
Tyskland (Historia)
Aunètitzområdet sker samtidigt en
uppdelning i olika kulturprovinser, i ö. en illyrisk,
i Sydtyskland en keltisk provins, vilken
sistnämnda vid järnålderns början blir
karakteriserad till en början av Hallstattkulturen,
därefter av La Tènekulturen.
Vid järnålderns början stå germanerna i
kulturberöring med illyrer och kelter, och
dessa i sin tur ha öppnat livliga förbindelser
över Alperna med Italien. De sydtyska
förbindelserna med sistnämnda land avspegla sig
tydligt inom Hallstattkulturen och kunna
sägas kulminera med den historiskt kända
kel-terinvasionen i Italien omkr. år 400 f. Kr. Då
uppstår också såsom en följd av denna intima
beröring med Italiens orientaliskt påverkade
kulturkretsar den s. k. La Tènestilen, som
först utbildas på de keltiska områdena kring
mell. Rhen.
Äldre La Ténetid betecknar kelterkulturens
högsta blomstring men är av allt att döma
en kulturell depressionstid för de germanska
folken. Under århundradena närmast före
vår tideräknings början befann sig emellertid
den förut dominerande och livskraftiga
kelter-kulturen stadd i tillbakagång, och samtidigt
därmed begynte en i riktning mot Rhen
förlöpande germansk expansion, som gick in över
keltiska områden och förde germanerna i nära
beröring med den keltiska kulturen. Detta
blev också den keltiskt betonade epoken i den
germanska kulturutvecklingen.
Så gestaltade sig alltså förhållandet mellan
de två stora och rivaliserande folkgrupperna vid
den tidpunkt, då Caesar uppträdde på
skådeplatsen och lade de återstående delarna av det
fria kelterområdet under romerskt välde.
Därmed avlöstes också kelterinflytandet av det
romerska, och den därpå följ, utvecklingen
kom att präglas av striderna mellan romare och
germaner. Dessa strider äro historiskt kända,
och det arkeologiska materialet kan endast
bidraga att på vissa punkter komplettera
bilden av det historiska skeendet och dessutom
ge en inblick i germankulturernas utveckling
under romerskt inflytande. Endast några av
de viktigaste etapperna i denna utveckling
skola här beröras.
Vid vår tideräknings början förlädes
brännpunkten i den germanska kulturutvecklingen
till det blomstrande markomannerriket i
Böh-men. Där härskade då politiskt lugn och fred
med romarna, och detta gav upphov till ett
rikt handels- och kulturutbyte, vars
verkningar sträckte sig över hela det fria
Ger-manien. Under yngre kejsartid låg
brännpunkten hos goterna i Sydryssland, och de
därifrån utgående inflytelserna förmedlades
sedan av olika germanfolk, bland dem
vandalerna i Schlesien och n. Ungern samt de
längre västerut boende thüringarna.
Med 400-talet och Västromerska rikets
undergång mattas det klassiska
kulturinflytandet i det inre Germanien, och situationen där
förändras radikalt, i det att Nordtysklands
germanfolk börja utvandra, en del mot s., en
del till England, samtidigt med att slaviska
stammar från ö. intränga i det sålunda
uppkomna tomrummet. Nordtyskland (utom
Ost-preussen) blir på så sätt slaviskt intill
Hol-stein, och de rikaste mellaneuropeiska
germanbygderna komma i stället att ligga i
922
Thüringen, vid Rhen och i Sydtyskland. På
sistnämnda områden möter också i det
arkeologiska materialet från 500- och 600-talet en
rik och blomstrande kultur, men
Nordtyskland saknar fyndmaterial och ligger skenbart
öde och tomt. Den historiskt kända
germanska kolonisationen av Nordtyskland och
sla-vernas fördrivande el. uppgående i den tyska
befolkningen belysas föga av det arkeologiska
materialet. N. Å-g.
Historia. Äldsta historia. T:s äldsta
befolkning torde ha varit kelter, vilka
emellertid snart utträngdes av germaner (se
d. o.). Germanerna i T. voro sinsemellan
splittrade i olika av hertigar och konungar styrda
stammar, av vilka de viktigaste voro
sach-sare, thüringar, alemanner el. schwaber,
franker och burgunder. T:s befolkning var starkt
krigisk, och dess expansionsbegär söder- och
västerut blev till sist en av de viktigaste
orsakerna till Romerska rikets fall. Sedan
Frankiska riket (se Frankrike, historia)
bildats, fördes de germanska stammar i T.,
som ej under folkvandringarna dragit vidare,
i närmare kulturell och ekonomisk
förbindelse med västerländsk civilisation, och
kristendomen segrade småningom. Karl den
store lyckades förena större delen av T.
under sin spira. Genom delningsfördraget i
Verdun 843 erhöll hans sonson Ludvigden
tyske (reg. 843—876) som ett särskilt
konungarike det område, som ung. utgör det
nuv. T. Detta rike delades i
stamhertigdö-men, ss. Ostmark, Saehsen, Bayern,
Thüringen och Schwaben.
Stamhertigarna voro den tyske konungens vasaller
men som sådana i hög grad självständiga.
Sedan den karolingiska ätten utslocknat 911,
tillföll det tyska konungadömet genom arv
hertig Konrad av Franken (reg. 911—
918), men efter hans död kom det till
Sach-sens hertig Henrik I Fågelfängaren
(reg. 919—936), som blev stamfader för
sachsiska ätten (919—1024). Under hans son
Otto den stores (reg. 936—973)
kraftfulla regering utvidgades T:s gränser i n. och
ö., och konungamakten befästes.
Tiden 962 — 152 0. Ett synligt tecken
på den tyske konungens nya maktställning
blev den romerska kejsarvärdigheten, som av
påven förlänades Otto den store 962. Genom
Ottos kejsarkröning upprättades det Heliga
romerska riket av tyska
nationen, vanligen kallat Tysk-romerska
riket, vilket ägde bestånd till 1806.
Kejsarvärdigheten medförde länshöghet ej endast
över T:s utan även över Italiens furstar och
fria städer. Författningsutvecklingen inom
det tysk-romerska kejsardömet var i sina
huvuddrag först avslutad vid medeltidens slut.
Formellt bibehölls under hela rikets bestånd
det fria tyska kungavalet — kejsarkröningen
kunde endast förrättas av påven, och denna
kröning berodde givetvis på arten av de
politiska förbindelserna mellan T. och Rom —,
förrättat av kurfurstarna (se d. o.).
Kejsarens myndighet var starkt inskränkt
och var i alla viktiga angelägenheter
bunden av riksdagens samtycke.
Riksdagen bestod av de riksomedelbara furstarna
och representanterna för riksridderskapet och
de fria riksstäderna. Till riksinstitutionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
