Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia - Tyska riket som kejsardöme (1871—1918)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
935
Tyskland (Historia)
936
Bulgarien, sp. 218 ff.) hade från 1885
spänningen mellan Ryssland och Österrike
ånyo gjort sig gällande, och det blev snart
klart, att trekejsarförbundet, som förnyats
1884, ej vidare skulle kunna prolongeras, då
det utlöpte 1887. Samtidigt hade den
löftesrika utvecklingen av de fransk-tyska
förbindelserna avbrutits genom boulangismens
framträdande. För att förebygga en fransk-rysk
allians avslöt Bismarck 1887 det s. k.
åter-försäkringsfördraget med Ryssland. Detta
garanterade de båda kontrahenterna ömsesidig
neutralitet i händelse av enderas krig med en
tredje stormakt, såvida icke detta krig
framkallats genom någondera partens angrepp på
Österrike eller Frankrike. T. erkände
Rysslands historiska rättigheter på Balkan och
dess speciella intressen i östrumelien och
Bulgarien. I ett tilläggsprotokoll lovade T.
Ryssland sitt stöd, om detta ansåg det nödvändigt
att övertaga försvaret av inloppet till Svarta
havet. Vid avslutandet av detta fördrag, som
hölls strängt hemligt, var Bismarcks
huvudsynpunkt den, att det nya fördraget tills, m.
det österrikiska av 1879 utgjorde en
ersättning för det utlupna trekejsarförbundet. En
»återförsäkring» mot alltför vittgående ryska
expansionssträvanden skapades f. ö. genom
det ävenledes 1887 på Bismarcks tillskyndan
ingångna s. k. Balkandreibund mellan
England, Österrike och Italien, vilket avsåg
upprätthållandet av status quo i Orienten.
Kejsar Vilhelm I avled i mars 1888. Hans
son och efterträdare Fredrik III rycktes
bort efter blott 99 dagars regering, varigenom
förhoppningen om en mera liberalt orienterad
regim grusades. Han följdes av sonen
Vilhelm II (reg. 1888—1918), som under den
första tiden fullföljde den gamla kursens
politik. Brytning inträffade emellertid av olika
orsaker (se Vilhelm II) med kanslern, som
tvangs att inlämna sin avskedsansökan (mars
1890). Utrikespolitiskt blev detta början till
en ny era. Hans efterträdare Caprivi (se d. o.)
övergav den svårskötta balanseringspolitiken.
Han lät främst på inrådan av F. von
Hol-stein, som från denna tid kom att spela
en dominerande roll i utrikesministeriet,
icke förnya återförsäkringsfördraget med
Ryssland och lade huvudvikten vid en
obrottslig förbundstrohet mot Österrike och
Italien. Följden var, att Ryssland drevs
att ingå förbund med Frankrike (1894).
Caprivi lyckades dock genomdriva en
handelstraktat med Ryssland (1894), ett led i den
strävan, varigenom han bröt med Bismarcks
handelspolitik och som tog sig uttryck i
han-delstraktater med Österrike, Italien, Schweiz,
Belgien, Rumänien, Serbien och Spanien.
Ca-privis främsta insats var likväl hans
arméreform, efter en intensiv kampanj
genomdriven 1893 och innebärande en avsevärd
höjning av fredsstyrkan mot tjänstetidens
nedsättande från tre till två år. Caprivi fick 1894
till efterträdare furst Chlodwig zu
Hohenlohe-Schillingsfürst, under vars ämbetstid T. under
direkt kejserlig inspiration började bedriva
imperialistisk politik för att förvärva »en
plats i solen». Upptakten skedde genom två
ingripanden i Kina 1895 och 1897,
varigenom T. erhöll ett område vid Tientsin samt
fick rätt att arrendera Kiautschou.
Beträf
fande kontinentalpolitiken sökte Hohenlohe,
som djupt beklagade
återförsäkringsfördra-gets upphävande, åter draga Ryssland över
på T:s sida. Förbindelserna med England
hade sedan Caprivis tid märkbart
försämrats. Kejsarens telegrafiska lyckönskningar
till presidenten Krüger efter avvisandet av
Jamesons raid jan. 1896 framkallade i
England en storm av indignation, som satte djupa
spår efter sig. Och med den växande
antipatien förenade sig snart misstroende och oro.
T. började framstå som den farliga rivalen,
framför allt sedan kejsaren och amiral von
Tir-pitz (se d. o.) gått i författning om byggandet
av en stormaktsflotta som stöd för den
imperialistiska politiken. 1898 framlade Tirpitz
den s. k. första flottlagen, som redan 1900
följdes av en andra, vilken tog i sikte
byggandet av 38 linjeskepp, 14 stora och 38 små
kryssare. Den tyska diplomatien, från okt.
1897 ledd av statssekreteraren B. von Bülow
(se d. o.), rikskansler vid Hohenlohes avgång
1900, följde under dessa år »den fria handens
politik», d. v. s. man ville undvika att binda T.
genom nya avtal, tills det växt sig så starkt,
att det kunde diktera villkoren för ett
sam-mangående. Bülow och hans rådgivare
Hol-stein utgingo därvid från den felaktiga
föreställningen, att England en gång måste ialla
till föga, då en allians mellan detta land och
Frankrike föreföll föga sannolik och med
Ryssland ännu otroligare. T. ställde sig
också kyligt och skeptiskt mot skapandet av
den entente, för vilken främst
handelsministern Chamberlain arbetade 1898—1901. De
korrekta förbindelserna upprätthöllos emellertid,
och efter T:s deltagande i den europeiska
interventionen i Kina under boxaroroligheterna
kom ett tyskt-engelskt avtal till stånd, vari de
båda makterna förpliktade sig att verka för
»den öppna dörrens politik» icke blott i
Yang-tsibäckenet, där England hade speciella
intressen, utan i alla kinesiska områden, där de
kunde öva inflytande. Men just frågan om
verkställandet av detta fördrags
bestämmelser ledde till nya konflikter och visade
tydligt T:s ovilja att gynna Englands intressen
på bekostnad av Rysslands. På detta sätt
försutto de tyska statsmännen det
gynnsamma ögonblicket att avsluta eller åtm.
förbereda en allians med England, som 1904 i
stället ingick ententen med Frankrike. Den
förskjutning av maktförhållandena i v. Europa,
som därigenom kom till stånd, och Englands
bestämda ställningstagande mot T., vilket
under de följ, åren ytterligare skärptes under
förhandlingarna om Bagdadbanan (se d. o.),
kring vilken T:s intressen koncentrerades
under försöken att vinna insteg i främre
Orienten, nödgade T. att odla den ryska
vänskapen. Ett ryskt-tyskt försvarsförbund
avtalades mellan ryska och tyska kejsarna vid
deras sammanträffande vid Björkö juli 1905
(se Björköfördraget), men det trädde
aldrig i kraft. Vid samma tid hade
förhållandet till Frankrike genom den samtidigt
pågående Marockokrisen (se Marocko,
sp. 928) blivit synnerligen spänt. Lösningen
av denna konflikt var icke heller ägnad
att öka T:s prestige. Englands och
Rysslands sympatier för Frankrike framträdde
öppet på Algeciraskonferensen, och 1907 led
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
