Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia - Tyska riket som kejsardöme (1871—1918) - Tyska riket som republik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyskland (Historia)
937
den tyska diplomatien ett mycket kännbart
nederlag genom den uppgörelse mellan
England och Ryssland, som då kom till stånd.
I fortsättningen utgjorde förbundet med
Österrike T:s enda verkligt säkra tillgång;
trippelalliansens svaghet hade redan börjat
träda i dagen. Under den bosniska krisen
1908—09 (se Bosnien, sp. 924) uppträdde
T. oförbehållsamt vid Donaumonarkiens sida,
därmed betonande sin orubbade avsikt att
fasthålla vid sin förbundstrohet. T. förhjälpte
under denna kris Österrike till en vacker
diplomatisk seger, men å andra sidan hade f.
ggn linjerna klart dragits upp mellan de båda
lägren, trippelententen och
tvåmaktsförbun-det. — Inrikespolitiskt tvangs Bülow genom
centerns utslagsgivande ställning i riksdagen
till en början att genom eftergifter i
reli-gionsfrågan köpa dess understöd. Svårt var
framför allt att komma till rätta med
agrarpartiet, som, stött på det 1893 bildade Bund
der Landwirte, drev regeringen till en
agrar-protektionistisk politik (ny tulltariff 1902).
För att kunna genomföra en alltmer
trängande reform av riksfinanserna skapade
Bülow 1907 ett nationellt block mot det
svartröda blocket (centern och socialdemokraterna),
och resultatet blev ett förkrossande
valnederlag för det senare. Under behandlingen av
finansfrågan i den nya riksdagen sprängdes
emellertid det nationella blocket, och det blev
i stället genom ett »svart-blått» block, som
finansreformen 1909 kunde genomföras,
innebärande, att beskattningen i huvudsak kom
att baseras på konsumtionsavgifter. Kort
därefter (juli 1909) tvangs Bülow att avgå.
Han efterträddes av Th. von
Bethmann-Holl-weg, vilken genomförde en rad betydelsefulla
inrikespolitiska reformer, bl. a. en ny
författning för EIsass-Lothringen (1911), som
gav detta representation i förbundsrådet,
samt en riksförsäkringsordning (s. å.).
Däremot misslyckades hans försök (1910) att
reformera det preussiska valsystemet i
demokratisk riktning. Den utrikespolitiska storm,
som en ny Marockokonflikt (se Marocko,
sp. 929 f., och Agadiraffären) 1911
utlöst, ledde (1912) till ett beslut om betydande
ökning av såväl arméns som flottans styrka.
Bethmann-Hollwegs utrikespolitik inriktade
sig från första början på att försöka vinna
England för Tyskland. Detta lyckades honom
emellertid icke, i väsentlig grad beroende på
kejsarens hårdnackade motstånd att gå med på
engelsmännens önskemål om en marin
rust-ningsbegränsning. Förhandlingarna om en
sådan upphörde 1912 efter misslyckandet av
lord Haldanes (se d. o.) mission till Berlin
s. å. Under Balkankriget etablerades
visserligen ett fruktbärande tyskt-engelskt
diplomatiskt samarbete, men samtidigt bands
England mer och mer vid sina kolleger inom
trippelententen, och vid världskrigets utbrott
intog det sin plats bland T:s fiender (se vidare
Världskriget). — Krigsutbrottet följdes
av inre borgfred. Enhälligt beviljade alla
partier utom den yttersta vänstern anslagen
till kriget. Ett omfattande arbete utfördes
för att reglera de på grund av avstängning
från yttervärlden under krigets fortgång allt
knappare tillgångarna på livsmedel o. a.
förnödenheter. Ett särskilt livsmedelsministe-
938
rium inrättades. I dec. 1916 genomfördes ett
slags civil värnplikt för icke vapenföra. Den
inre enhetsfronten började emellertid efter
hand ge vika, och vänstern inledde en häftig
agitation mot alltyskarnas krav på en
annex-ionsfred. För att lugna det demokratiska
lägret utsände kejsaren april 1917 ett
»påskbudskap», vari han utlovade en
genomgripande preussisk författningsreform. Det
följdes i juli av ett löfte om lika rösträtt. Kort
därefter tvangs Bethmann-Hollweg att avgå;
han följdes av Michaelis (juli—nov. 1917), som
förgäves kämpade för att bli herre över de
stigande svårigheterna. I juli 1917 antogo
de ledande riksdagspartierna, centern,
framstegspartiet och socialdemokraterna, en
ryktbar resolution, vari en bestämd protest mot
alla territoriella förvärv gjordes. Under
Michaelis’ efterträdare G. von Hertling tilltogo
svårigheterna. Krigsledan vann allt större
insteg bland folkmassorna, förorsakad
framför allt av den för varje krigsår trots en
sträng ransoneringsorganisation växande
livsmedelsbristen, som efter hand fick karaktär
av verklig nöd. Förgäves hoppades man på
ökad spannmålstillförsel genom »brödfreden»
med Ukraina febr. 1918. Krigsrapporterna
från västfronten blevo allt ogynnsammare.
Kravet på en genomgripande
parlamentari-sering av regeringen framfördes med allt
större kraft och ledde till Hertlings avgång
sept. 1918. Prins Max av Baden bildade en
regering, i vilken bl. a. socialistledaren Ph.
Scheidemann fick plats. Prins Max’ första
regeringsåtgärd blev en från högkvarteret
eftertryckligt fordrad begäran till president
Wilson om inledande av förhandlingar om
stillestånd och fred. Inrikespolitiskt
genomfördes en rad reformer i demokratisk
riktning, bekräftade av ett kejserligt reskript av
28 okt., vilket förklarade, att en ny ordning
trädde i kraft, som överförde grundläggande
rättigheter från kejsarens person till folket.
Reformerna voro emellertid för sent ute. En
revolutionsrörelse, som begagnade olika från
den ryska revolutionen året förut hämtade
metoder, t. ex. upprättande av arbetar- och
soldatråd, utbröt. Dess första utslag var ett
matrosmyteri på flottan i Kiel, som började
en av de första dagarna i nov. och därefter
snabbt spred sig till angränsande städer.
7 nov. utbröt så en revolution i München.
Bayern förklarades för republik. Samtidigt
krävde socialdemokraterna förstärkt
representation inom regeringen och kejsarens
abdika-tion. Kejsaren motsatte sig i det längsta alla
abdikationskrav men erbjöd sig till sist att
avgå som tysk kejsare men icke som konung
av Preussen. Han drevs emellertid 9 nov. till
fullständig eftergift och begav sig till
Holland. I alla delar av T. bortsopades i en
handvändning fursteregeringarna och ersattes
med provisoriska regeringar av republikansk
karaktär.
Tyska riket som republik (från
1918). Dagen efter kejsarabdikationen bildade
de tre majoritetssocialisterna F. Ebert, Ph.
Scheidemann och Otto Landsberg en
socialistisk folkombudsmannaministär, vars första
uppgifter blevo vapenstilleståndets avslutande
och arméernas demobilisering. Inifrån hotades
republiken av en radikal minoritet under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
