Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia - Tyska riket som republik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
941
Tyskland (Historia)
942
att villkoret härför vore »produktiva panter»,
t. ex. rätt för de allierade att exploatera
preussiska statens gruvor i Ruh rområdet. Efter nya
underhandlingar omsattes denna princip i
handling, då franska och belgiska trupper 11
jan. 1923 inryckte i Ruhr under
förevändning att säkerställa kontrollkommissionens
verksamhet (se Ruhrockupationen).
Den tyska regeringen, som nu leddes av Cuno,
sedan Wirth i nov. nödgats avgå på grund
av parlamentariska svårigheter, avgav en
av landet med sällspord enighet godkänd
protest mot Frankrikes handlingssätt, varefter
ett passivt motstånd organiserades.
Regeringens politik, som från början omfattats med
enhälligt gillande, undergrävdes efter hand
av motsättningen mellan höger- och
vänsterpartierna. Cunos ställning försvagades även
av oförmågan att bringa reda i finanserna.
Markkursen föll oavbrutet. I juni noterades
1 doll. på Berlinbörsen till 100,000 Rmk, i
aug. till 5 mill. Prisstegringen vållade
särskilt i de stora städerna svår livsmedelsbrist.
12 aug. tvangs Cuno att avgå, varefter Tyska
folkpartiets chef, Stresemann, bildade en
koa-litionsministär, som representerade centern,
demokraterna, Tyska folkpartiet och
socialdemokraterna och vari Stresemann själv
övertog utrikesministerportföljen. Stresemann
proklamerade från början sin benägenhet att
söka vägen till samförstånd med Frankrike.
Inför Poincarés oböjliga hållning tvangs han
emellertid att helt kapitulera, och i sept.
nedlades det passiva motståndet. Poincarés
Ruhrpolitik hade verkat i hög grad
stimulerande på de från fransk och belgisk sida
understödda strävandena att skapa en
självständig, ur Tyska riket utbruten
Rhenlands-republik. Fransmännen hoppades för sin del
på en autonom enhetsstat under franskt
protektorat. I okt. utropades också republiken i
Aachen, men därmed hade rörelsen nått sin
kulmen. Splittringen mellan dess ledare,
Dorten, Smeets m. fl., undergrävde dess styrka,
och Rhenbefolkningens lojalitet gentemot den
preussiska regimen kom den slutligen att
stranda. Efter 1 dec. upphörde de under hela
hösten täta revolterna (jfr D or ten).
Det passiva motståndets uppgivande hade
icke bringat de ekonomiska lättnader, som
man hoppats, varför kabinettet Stresemann i
okt. 1923 avgick för att återkomma i
reorganiserad form. Finansminister blev dr Luther.
En av den nya regeringens första åtgärder
blev upprättandet av den s. k. Rentenbank
(se ovan, sp. 911). Den finansiella oredan
(dollarkursen steg i nov. till bortåt 5 billioner)
hade emellertid givit de samhällsomstörtande
krafterna vind i seglen. Den överhängande
faran för en kommunistisk revolution i
mellersta T. framdrev i okt. en väpnad
konflikt mellan riksregeringen och den starkt
kommunistiskt betonade sachsiska regeringen.
Ä andra sidan hade med den av A. Hitler
ledda nationalsocialistiska rörelsen (se N
a-tionalsocialister, även i suppl.) en
högerradikal reaktion mot den republikanska
regimen framträtt. Hitlers kuppförsök i
München nov. 1923, varigenom han sökte tvinga
generalstatskommissarien v. Kahr att bilda
en nationell riksregering, misslyckades
emellertid, varefter rörelsen lamslogs för flera
år framåt. I nov. bildades en ny
ministär av centerledaren Marx. Stresemann
inträdde som utrikesminister. Även för denna
regering blev den viktigaste uppgiften att
komma till rätta med det finansiella
nödläget. Den gick också de ansträngningar till
mötes, som vid denna tid gjordes på
entente-makternas håll att slutgiltigt lösa
skade-ståndsfrågan och som resulterade i
Dawes-planens utarbetande och antagande på
Londonkonferensen juli—aug. 1924 (se S k a d
e-ståndsfrågan, sp. 1025 f.). I samband
därmed erhöll T. löfte om Ruhrområdets
utrymning inom ett år. En del viktiga
åtgärder för möjliggörande av planens realisation
vidtogos, främst en omorganisation av
riksbanken, som gjordes oberoende av regeringen.
Den skulle åter bli sedelutgivande bank och
utge riksmark, varigenom Rentenmark
avskaffades. Dawesplanen, vars bestämmelser
till en början punktligt uppfylldes av T., gav
i förstone löfte om att en ny och lyckligare
tid stundade. De tysknationella hade
emellertid samlat sig i opposition mot Marx’ politik
under hävdande av omöjligheten att erlägga
skadeståndet. Marx tvangs också att avgå,
varefter 15 jan. 1925 följde en högerbetonad
ministär Luther, i vilken Stresemann
kvarstod som utrikesminister. Efter Eberts död i
febr. 1925 valdes Hindenburg efter en
hård valstrid till president. Trots sitt
förflutna bekände denne omedelbart sin
lojalitet mot republiken, och Stresemann fick fria
händer att bygga vidare på det
utrikespolitiska system, som påbörjats genom
Dawes-planens antagande. Han inriktade sig på att
genomdriva T:s upptagande i Nationernas
förbund. Under förhandlingarna därom
framlade Stresemann i febr. 1925 ett förslag till
överenskommelse om upprätthållande av
status quo vid Rhen, ett förslag, som ledde till
Locarnopaktens (se L o c a r n o) ingående okt.
1925. För T. var Locarnokonferensen den
första förhandling med de förutvarande
fienderna efter världskriget, vid vilken tyskarna
kunde fatta fullt frivilliga beslut. Från vissa
nationalistiska kretsar i T. gjordes en häftig
opposition mot Rhenfördraget såsom ett
bekräftande av de landavträdelser, som T.
avtvungits i Versaillesfreden. Fördragen
godkändes av riksdagen, men omedelbart efter
deras definitiva stadfästelse i London 1 dec.
inlämnade kabinettet Luther sin
avskedsansökan. Efter en månadslång ministerkris
presenterade Luther ett nytt kabinett, stött på
Tyska folkpartiet, demokraterna, centern och
bayerska folkpartiet. Detta kabinett avslöt
i april 1926 det s. k. Berlinfördraget med
Ryssland, som bekräftade det rysk-tyska
Ra-pallofördraget och innehöll en försäkran om
ömsesidig neutralitet, om någondera makten
utan provokation angrepes av en tredje eller
flera makter. I maj avgick ministären Luther,
följd av ett nytt kabinett Marx, vilket i
sept. efter svåra konflikter genomdrev T:s
upptagande i Nationernas förbund.
Inrikespolitiskt trädde nu den s. k.
riksreformsfrå-gan i förgrunden. Starka krafter, stödda
framför allt av det av förre rikskanslern
Luther grundade Bund zur Erneuerung des
Reiches, framträdde för skapandet av en tysk
enhetsstat under skarp opposition från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
