Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Historia - Tyska riket som republik - Litteraturanvisningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyskland (Litteraturanvisningar)
945
satte rikskommissarier för att få länderna
likformigt organiserade med riket
(»Gleich-schaltung»). I riksdagen erhöll regeringen 23
mars med alla röster utom
socialdemokraternas (kommunisterna voro uteslutna från
riksdagen) en oinskränkt regeringsfullmakt för
fyra år framåt. Stödd härpå, igångsatte den
sedan en omfattande omdaning av det tyska
samhället (se nedan). Härvid blev det
tysknationella inflytandet steg för steg tillbakaträngt.
Stahlhelm underordnade sig 27 april Hitlers
ledning, och även inom regeringen ägde en
successiv förskjutning i nationalsocialistisk
riktning rum: 13 mars blev
nationalsocialisten J. Goebbels riksminister för
»folkupplysning och propaganda», 11 april Göring
preussisk ministerpresident (i st. f. den urspr.
tilltänkte Papen), och 28 juni ersattes
Hugen-berg av en fackminister och en
nationalsocialist. Utvecklingen mot det
nationalsocialistiska allenaväldet fullbordades dels genom
nationalsocialisternas övertagande av
fackföreningarna 2 maj, dels genom upplösandet av
alla icke-nationalsocialistiska politiska
partier, vilket var avslutat i början på juli.
Företrädare för oppositionen mot den nya
regimen förvisades i stor utsträckning till
koncentrationsläger, och ett antal av dem, som
lyckats fly till utlandet, berövades sin tyska
medborgarrätt. Därjämte har
yttrandefriheten, särskilt i pressen, starkt beskurits.
Genom de två lagarna av 31 mars och 7
april (»zur Gleichschaltung der Länder mit
dem Reich») har regeringen Hitler radikalt
inskränkt ländernas självstyrelse, i det att
den bl. a. som sina representanter i länderna
insatt ståthållare, vilka — ansvariga blott
inför rikskanslern — få utse landsregeringarnas
medl. och skola uppehålla intima förbindelser
med riksregeringen. Därmed torde de gamla
men aldrig förverkligade strävandena efter en
fullständigare genomförd riksenhet ha blivit
i praktiken tillgodosedda. På alla
samhällslivets områden har regeringen strävat att
genomföra enhets- och ledarprincipen. Sålunda
ha de evangeliska landskyrkorna
sammanslu-tits till en gemensam rikskyrka under ledning
av en riksbiskop (se ovan, sp. 913). Hela
landet omfattande yrkeskorporationer ha
bildats, för bönderna (Deutsche Bauernfront,
under W. Darré), arbetarna och tjänstemännen
(Deutsche Arbeitsfront, under R. Ley),
hantverkarna, juristerna, läkarna, journalisterna
o. s. v. Näringspolitiskt har regeringen
förklarat som sina viktigaste uppgifter att
återställa jordbrukets räntabilitet och likvidera
arbetslösheten.
För att nå det förstnämnda målet ha bl. a.
utfärdats förbud mot exekutiva auktioner å
jordbruksegendom och en skuldregleringslag,
som kraftigt nedskriver jordbrukets
skuldbörda. Jordbruksministern har fått fullmakt
att reglera lantbrukets produktions- och
prisförhållanden. Därjämte har — bl. a. för att
hindra spekulation i jordvärde — genomförts
en radikal ändring av arvsrätten till
bondejorden, varigenom ett slags
bondefideikommiss upprättats (bäuerliclies Erbhofrecht). För
att lätta trycket på arbetsmarknaden har
arbetstjänstplikt för ungdom införts (f. n.
obligatorisk för alla studenter men avsedd för
rikets hela manliga befolkning under två års
946
tid). Vidare har regeringen ställt väldiga
summor till förfogande för offentliga
arbeten, ss. ett antal nya riksvägar för bilar,
broanläggningar (t. ex. den s. k. Rügendammen),
reparationer av offentliga byggnader,
nyodlingar etc. För att minska antalet kvinnor på
arbetsmarknaden och främja
familjebildningen lämnas räntefria bosättningslån åt nygifta
under förutsättning att kvinnan lämnar sin
anställning. Ett för den nya regimen
karakteristiskt drag är en utpräglad antisemitism.
Sålunda har man — under hänvisning till
judarnas överrepresentation i offentliga tjänster
under den föregående regimen — nu (genom
förordning av 7 april) helt utestängt alla, som
ej äro »av arisk härstamning», från sådan
tjänst (med undantag för dem, som varit
tjänstemän redan före 1 aug. 1914 el. »kämpat
vid fronten» i världskriget el. vilkas fäder el.
söner stupat i världskriget; ytterligare
undantag kunna beviljas av riksinrikesministern).
Såsom »ej arisk» räknas »den, som
härstammar från icke ariska, särskilt judiska,
föräldrar el. far- el. morföräldrar» (enl.
förordning 11 april).
Främst till följd av denna antisemitiska
åskådning blev den nationalsocialistiska
regimen föremål för stark kritik i utlandet. Men
där väckte tillika den nationella samling, som
Hitler åstadkommit, flerstädes farhågor för
att det nya T. skulle bli ett hot mot det
genom Versaillesfreden skapade internationella
läget, detta trots upprepade tyska uttalanden
om fredliga avsikter — med särskild adress
till Frankrike. Därför ansågo sig de
förutvarande fiendestormakterna också ha skäl att
iakttaga stor försiktighet under de
internationella förhandlingar, som ägde rum både
inom Nationernas förbund och vid den sedan
1932 pågående nedrustningskonferensen i
Genève. Ett av T:s främsta utrikespolitiska
önskemål hade länge varit att få avlägsnade de
i Versaillesfreden T. ålagda militära
undantagsbestämmelserna. En första framgång vann
denna strävan under ministären Schleicher,
som i dec. 1932 utverkade de övriga
stormakternas principiella bifall till T:s
likaberättigande med andra stater. Då några åtgärder
för löftets omedelbara förverkligande ännu
hösten 1933 icke vidtagits, beslöt tyska
regeringen 14 okt. att vidtaga den
uppseendeväckande demonstrationen att överge
nedrustningskonferensen och anmäla sitt utträde ur
Nationernas förbund. Vid en folkomröstning
12 nov., då det gällde att svara ja eller nej
på frågan om dess politik godkändes,
framkallade regeringen till sitt stöd en
överväldigande majoritet bland de röstberättigade
(40,6 mill. ja- och 2,1 mill. nejröster, 0,7 mill.
ogiltiga). Genom samtidigt företagna
riksdagsval, då endast en av regeringen godkänd
kandidatlista förekom, valdes med 39,6 mill. röster
(medan 3,3 mill. förklarades ogiltiga) 661
riksdagsmän (inga kvinnor). A. S-n.
Litteraturanvisningar. Geografi: F. Ratzel,
»Deutschland» (4:e uppl. 1920); W. Ule, »Das
deutsche Reich» (2:a uppl. 1925); G. Braun,
»Deutschland» (2 bd, 1916); N. Krebs,
»Lan-deskunde von Deutschland» (3 bd, 1923 ff.);
»Die Steinkohlenfelder Deutschlands», utg av
S. v. Bubnoff (1926); E. Werth, »Klima und
Vegetationsgliederung in Deutschland» (1927) ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
