Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland - Litteraturanvisningar - Tysk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
947
Tysk musik
948
E. Scheu, »Deutschlands Wirtschaftsprovinzen
und Wirtschaftsbezirke» (1928); »Die
Berg-werke Deutschlands», utg. av P. Hülsemann
m. fl. (1930); M. Sering, »Die deutsche
Land-wirtschaft» etc. (1932); T. Geiger, »Die soziale
Schichtung des deutschen Volkes» (s. å.); H.
Günther, »Rassenkunde des deutschen Volkes»
(17:e uppl. 1933). Se även litt.-anv. till art.
om olika tyska länder och landsdelar.
Tidningspress: L. Salomon, »Geschichte des
deutschen Zeitungswesens» (3 bd, 1900—06);
»Handbuch der deutschen Presse» (1932 ff.).
Författning: G. Anschütz, »Die Verfassung
des deutschen Reichs» (1921); F. Giese, »Die
Verfassung des deutschen Reiches» (7 :e uppl.
1926); F. Stier-Somlo, »Die Verfassung des
deutschen Reichs. Ein systematischer
Über-blick» (3:e uppl. 1925); E. Arrhén, »Den tyska
parlamentarismens utveckling under
kejsardöme och riksrepublik» (1929; innehåller
utförliga litt.-anvisningar); A. Brusewitz, »Den
tyska riksförfattningens typologiska
byggnad» (i Statsvet. Tidskr. 1928); W. Hoche,
»Die Gesetzgebung des Kabinetts Hitler» (3
bd, 1933).
Förhistoria: Jfr litt. till Europas
förhistoriska tid, sp. 1190.
Historia: F. Chr. Dahlmann och G. Waitz,
»Quellenkunde der deutschen Geschichte» (9:e
uppl. 1931; reg.-bd 1932); »Monumenta
Ger-maniæ historica» (se d. o.); arbeten av L. von
Ranke (se d. o.); K. Lamprecht, »Deutsche
Geschichte» (12 bd, 1894—1909); D. Schäfer,
»Deutsche Geschichte» (2 bd, 9:e uppl. 1922);
J. Haller, »Die Epochen der deutschen
Geschichte» (4:e uppl. 1925); F. Koepp, »Die
Römer in Deutschland» (3:e uppl. 1926); O. v.
Gierke, »Der germanische Staatsgedanke»
(1919); F. Kampers, »Vom Werdegange der
abendländlichen Kaisermystik» (1924); K. Th.
v. Inama-Sternegg, »Deutsche
Wirthschafts-geschichte» (3 bd, 1879—1901); J. Haller,
»Das altdeutsche Kaisertum» (1926); K.
Ham-pe, »Deutsche Kaisergeschichte im Zeitalter
der Salier und Staufer» (5:e uppl. 1923); B.
Schmeidler, »Deutschland und Europa im
Mit-telalter» (1929); K. Brandi, »Die deutsche
Reformation» (1927) och »Gegenreformation und
Religionskriege» (1930); B. Erdmannsdörffer,
»Deutsche Geschichte vom westfählischen
Frieden bis zum Regierungsantritt Friedrichs des
Grossen» (1890—93); K. Th. v. Heigel,
»Deutsche Geschichte vom Tode Friedrichs des
Grossen bis zur Auflösung des alten Reiches» (1899
—1908); H. v. Treitschke, »Deutsche
Geschichte im 19. Jahrhundert» (1879—95);
A. Wahl. »Deutsche Geschichte 1871—1914»
(1—3, 1926—32; skall bli 4 bd); J. Ziekursch,
»Politische Geschichte des neuen deutschen
Kaiserreichs» (3 bd, 1925—30); F. Rachfahl,
»Deutschland und die Weltpolitik 1871—
1914», I (1923); O. Becker, »Bismarck und
die Einkreisung Deutschlands» (2 bd, 1923
—25); N. Japikse, »Europa en Bismarcks
vre-despolitiek» (1925; ty. övers. 1927); H.
Roth-fels, »Bismarcks englische Bündnispolitik»
(1924); A. Rosenberg, »Die Entstehung der
deutschen Republik 1871—1918» (1928); F.
Meinecke, »Geschichte des deutsch-englischen
Bündnisproblems 1890—1901» (1927); R.
Svanström, »Kring kejsaren» (1932); O. Dietrich,
»Mit Hitler in die Macht» (1933); G. Schultze-
Pfaelzer, »Deutsche Geschichte 1918—1933»
(s. å.). Huvudkällan för tidens närmast före
världskriget utrikespolitiska historia är tyska
utrikesministeriets aktpublikation »Die grosse
Politik der europäischen Kabinette» (40 bd,
1922—27). Vidare må erinras om en mängd
memoarer av ledande statsmän och militärer
m. fl. Jfr även under art. Germaner
samt under art. om tyska stater, kejsare och
furstar anf. litt.
Tysk musik. Under Otto den stores ätt
blevo klostren i S:t Gallen och Reichenau
betydande musikhärdar, och munkar som
Notker B a 1 b u 1 u s och T u t i 1 o samt
Hermannus Contractus hörde till
sin tids främsta musiker. Med
kejsardömets förfall nedsjönk ånyo musikens odling.
På 1100- och 1200-talet blomstrade
minnesången, men den stod i musikaliskt
hänseende lägre än den motsv. franska
trubadursången. Så var även förhållandet med
1300-talets mästersång, vilken ej kunde mäta sig
med den franska puysången. Den under
1200-och 1300-talet florerande flerstämmiga
tonkonsten var en engelsk-fransk-italiensk
företeelse, som de tyska länderna ej nämnvärt
befattade sig med. Under 1300-talet utvecklade
sig dock en individuell tysk andlig folkvisa,
och under 1400-talet fanns i de tyska
handels-centra en täml. rik inhemsk musikodling.
Särskilt Wien, München och Nürnberg odlade
tonkonsten med stor framgång. I den senare
staden verkade på 1400-talet organisten och
lutspelaren Conrad Paumann (under sina
sista år i München). Vid Maximilians
kej-sarhov omkr. 1500 funnos flera goda mästare.
En verkligt nationell tonkonst uppstod först
med Luther, som nitiskt verkade för musiken.
Till honom slöto sig musiker som J ohann
W a 11 h e r och Ludwig Senfl. Av stor
vikt för den tyska tonkonsten blev
nederlän-daren Orlando Lassos verksamhet i
München under 1500-talets andra hälft. Bland
hans lärjungar kunna nämnas Jakob M e
i-land och J. E c c a r d. Med 1600-talet
upptog Tyskland den italienska konserteran de
stilen (med generalbas). En av de första var
Michael Prätorius i Wolfenbüttel,
sedan följde Heinrich Schütz i Dresden,
J. H. Schein i Leipzig, A. H a m m e
r-schm ied t i Zittau och J. Crüger i
Berlin. De litterära sällskapen fingo sin
musikaliske hjälpare i H. Albert i Königsberg,
genom vilken solosången utbildades. Inom den
protestantiska kyrkomusiken kom särskilt
orgelspelet att odlas. Till den nordtyska
orgelskolans främsta höra S. S c h e i d t i Halle
och B. Buxtehude i Lybeck. Den
sydtyska katolska musikens ledande mästare blev
C. K e r 11. Operan stod i Tyskland under
hela 1600-talet lågt, och endast Hamburg
odlade en egen tysk stil, vars representant var
R. K e i s e r. Vid hovoperan i Wien verkade
huvudsaki. norditalienska kompositörer.
Den tyska tonkonstens första mera
universella mästare blevo J. S. Bach och J. F.
Hände 1, av vilka dock den senare fick sin
huvudsakliga verksamhet i England. Bachs arbete
i Leipzig för den protestantiska
kyrkomusiken kunde dock ej fullföljas, enär den
italienska stilen stod högst i gunst vid alla hov.
Operan hade fått betydelsefulla odlingscentra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
