Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysk musik - Tysknationella folkpartiet - Tysk-romerska riket - Tysksmide - Tysk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
949
Tysknationella folkpartiet—Tysk teater
950
i Wien, där J. F u x var hovkapellmästare,
i Dresden, där J. A. Hasse var
kapellmästare, och i Berlin, där K. H. Grann var
ledare. I Hamburg verkade huvudsaki. som
teoretiker och historiker J. Mattheson.
Vid hans sida som praktisk musiker stod G.
P h. T e 1 e m a n n. Av stor betydelse för hela
konstmusiken, särskilt den instrumentala, blev
Mannheimskolan, som utbildade den moderna
temabearbetningen. Den ledande mästaren där
var J. Stamitz. J. S. Bachs son C. Ph. Bach
verkade för denna stil i Berlin och Hamburg.
Jämte den instrumentala musiken, som i
symfonien fick sin främsta konstform, odlades i
Nordtyskland solosången. J. P. Schultz
och J. F. Reichardt skrevo sina solosånger
företrädesvis till de stora tyska skaldernas
dikter.
Den stora klassiska perioden i tysk
tonkonst inledes av de österrikiska musikerna
Chr. G 1 u e k, J. H a y d n och W. M o z a r t.
Till dessa slöt sig den klassiska stilens
full-ändare L. van Beethoven, som även han
skapade sina främsta verk i Wien. Det egentliga
Tyskland fick först med romantikerna större
musikalisk betydelse, och där blevo
Dresden och Leipzig musikcentra. Till de nordtyska
romantikerna höra C. M. v. W e b e r, H.
Marschner, A. Lortzing och L. Spohr.
Efter dessa följde
F.Mendelssohn-Bar-t h o 1 d y och R. S c h u m a n n. Med dessa
två blev Leipzig medelpunkten, och det där
1843 grundade konservatoriet blev en
centralhärd för den tyska musikundervisningen. De
stora nederrhenska musikfesterna höllos
mestadels i Düsseldorf. I Wien verkade på
1820-talet i klassisk-romantisk anda F. S c h
u-b e r t, på 1840-talet senromantikern O. N
i-c o 1 a i.
Den tyska romantiken blev mot 1800-talets
mitt alltmer formalistisk och avlägsnade sig
därför från diktkonstens män. Även den
sceniska musiken blev allt svagare. Berlinaren
G. Meyerbeer vann därför sina främsta
framgångar utanför Tyskland. En
genomgripande betydelse fick först R. W a g n e r, som
på 1850-talet övergick till det stora
musikdramat och därigenom skapade en egen
självständig stil i nyromantisk anda. Först med
festspelsteaterns i Bayreuth invigning 1876
segrade Wagnerstilen. Den nyromantiska
instrumentalmusiken erhöll med F. L i s z t s
Weimarverksamhet på 1850-talet en
centralpunkt. Till Wagner-Lisztkretsen slöto sig P.
Cornelius och A. Bruckner.
Oberoende av nyromantikerna verkade
Hamburg-musikern J. Brahms i Wien, där F.
Lan-n e r och J. S t r a u s s d. ä. skapat den nya
dansstilen och under årh-.s andra hälft J.
S t r a u s s d. y. verkat även för operetten,
vilken konstart sedan bl. a. upptogs av C.
M i 11 ö c k e r. Den senromantiska operan
odlades i Wien av I. Brüll och K. Goldmark.
Under 1890-talet följde nästan alla tyska
tonsättare Wagnerstilen. Hit höra R. Strauss,
E. Humperdinck, M. Schillings och H.
P f i t z n e r. Men samtidigt började även nya
riktningar att framträda. Den franska
realistiska skolan fick sin musikaliska motsvarighet
i »verismen». Av tyska tonsättare slöto sig till
denna riktning E. d’Albert och E.
Wolf-Ferrari. J. S. Bachs polyfona stil upptogs av
M. Re ger. Den franska impressionismen vann
aven anhängare i Tyskland, ehuru få helt
anslöto sig till riktningen. Till dem, som med
viss reservation hyllade skolan, kunna räknas
A. Schönberg, F. Schreker och E.
K o r n g o 1 d. Den rysk-franska atonalistiska
skolan räknar i Tyskland blott en mera
framträdande kompositör, K. Hindemith.
Genom världskriget ha många tyska musikcentra
förlorat en del av sin internationella
betydelse. Berlin och Dresden stå fortfarande i
främsta planet, men Wien har alltmera blivit
brännpunkten för nya strömningar.
Litt.: H. Moser, »Geschichte der deutschen
Musik» (5:e uppl., 3 bd, 1928—30); G. Adler,
»Handbuch der Musikgeschichte» (2 bd, 2:a
uppl. 1930). — Se vidare Musik. T. N.
Tysknationella folkpartiet (ty.
Dezitschna-tionale Volkspartei) bildades efter
novemberrevolutionen 1918 huvudsaki. på grundval av
kejsartidens reaktionära tysk-konservativa
parti. T. bekände sig öppet till den
monarkiska statsformen med skarp front mot
parlamentarismen och motarbetade
utrikespolitiskt den Stresemannska samförståndstanken.
Det hade att kämpa mot splittringstendenser,
vilka togo sig uttryck bl. a. 1928, då dess
dittillsvarande chef, greve Westarp, trädde
tillbaka för A. Hugenberg. Vissa från T.
avfallna grupper sammanslöto sig 1930 till
Konservativa folkpartiet. T. upplöstes 1933. R. Sv-m.
Tysk-romerska riket, se Tyskland, sp.
922 ff.
Tysksmide, en på 1600-talet till Sverige
införd och intill senare hälften av 1800-talet
här använd härdfärskningsmetod (se Här
d-smide), vid vilken vällningen av de av
närmast föreg. smälta erhållna smältstyckena
försiggick i samma härd och på samma gång
som tackjärnet till nästa smälta nedsmältes.
En avart av t. var brytsmidet, som
begagnades vid bearbetningen av mera
fosfor-haltigt tackjärn. E. S. B.
Tysk teater. I medeltidens kyrkliga spel
insprängdes i de tysktalande staterna
småningom folkliga scener av lågkomisk art och
på landets språk. Ur dessa utvecklades de
f as 11 agsspel (se d. o.), som på 1400- och
1500-talet nådde sin blomstring i Augsburg
och Nürnberg, där efter reformationen
mäs-tersångarna uppförde sådana i själva
Martha-kyrkan intill 1614. I klosterskolorna
uppfördes sedan medeltiden på latin religiösa spel,
moraliteter och antikt drama, särskilt
romersk komedi, från omkr. 1500 även på tyska.
Passionsspel uppfördes länge i själva
kyrkorna men blevo efter reformationen en av
jesuiterna i propagandasyfte understödd,
folkligkatolsk angelägenhet, som ännu florerar på
vissa platser i s. Tyskland (se Ober
am-m e r g a u) och Österrike. Från omkr. 1600 och
fram till jesuitordens upplösning (1773)
utvecklades i dess gymnasier en religiös
teaterverksamhet på latin, vilken tack vare stora
resurser och målmedveten ledning av bl. a.
pater Franciseus Lang (München omkr. 1700)
nådde högt och åtm. i tekniskt avseende blev av
betydelse för yrkesteatern (jfr Skoldrama),
liksom den teaterverksamhet, som på tyska
och med delvis också profan repertoar under
1600- och 1700-talet upprätthölls av
benedik-tinuniv. i Salzburg. Under 1500-talet
fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
