Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
951
Tysk teater
952
trädde yrkesskådespelare, ehuru ännu blott
som ärelösa gycklare, och trettioåriga kriget
fördröjde t:s utveckling. Holländska,
italienska, franska och framför allt engelska
sällskap gåvo från slutet av 1500-talet och
fram-emot 1700 t. starka impulser.
Engelsmännen spelade småningom på tyska och upptogo
bland sig tyska skådespelare. Studentsällskap
sökte under ledning av bl. a. Karl Paul (1628)
lyfta t. över fastlagsspelets nivå genom god
utländsk repertoar i övers. Omkr. 1650
började italiensk opera omhuldas av hoven, som
till dess tjänst uppförde de första
hovteatrarna, bl. a. i Wien 1652, Dresden 1667 och
Hannover 1686. Hamburg hade 1678—1738 fast
tysk operascen. Tyska skådespelare voro omkr.
1625 anställda vid hovet i Braunschweig och
omkr. 1650 vid hovet i Tyrolen (slottet
Am-bras). F ö. var t. intill senare hälften av
1700-talet ambulerande. Från omkr 1650 uppträdde
i t. kvinnor på scenen. Magister Johann
Velt-heim, den förste tyske »principalen» av
betydelse, inledde 1678 den period i t., som fått
sitt märke av de s. k. II a u p t- u n d S t a a t
s-a c t i o n e n (se d. o.) och de efter italienskt
mönster improviserade han s wur sti a
der-na (seHanswurst). Berömda framställare
av den populära lustigkurren voro Josef
Stra-nitzky, som från 1708 ledde improviserande
teater i Wien, och hans efterföljare Gottlieb
Prehauser. Mot Hanswurst, som drev sitt
gyckel ända in i tidens bloddrypande tragedi,
drog J. Chr. Gottsched (se d. o.) i härnad omkr.
1730, fördömde improvisationsteatern och
ställde upp den regelrätta franska klassicismen
som mönster. Hans bundsförvant i den
hetsiga striden var Tysklands första stora
skådespelerska, Karoline Neuber (se d. o.), som
från 1727 ledde dåtida t:s främsta sällskap
med Leipzig som stödjepunkt. Hanswurst drog
sig småningom tillbaka till det folkliga
lustspelet, där han särskilt i Wien under olika
förklädnader och namn (Kasperle, Larifari,
Papageno, Bernardon, Thaddädl o. a.) levde
långt in på 1800-talet. Bland teaterledare
under rokokon märkas ytterligare G. Koch, J.
F. Schönemann, K. Ackermann och
harleki-nen F. Schuch. Med Lessing (se d. o.) fick t.
omkr. 1760 sin nationella inriktning, och
samtidigt tvang den »tyska skådespelarkonstens
fader» K. H. D. Ekhof (se d. o.) den av »die
Neuberin» fastslagna preciösa och
deklamatoriska franska spelstilen att vika för en
djupare och mänskligare framställning. Under
1700-talets senare hälft började fasta tyska
talscener upprättas dels av hov el. städer, dels
av enskilda företagare, bl. a. Hofburgtheater
i Wien 1741 (se B u r g t e a t e r n), som
likväl ej förrän 1776 blev helt tyskspråkig,
Stadttheater i Leipzig 1766, från 1775 fast
teater, och Hof- und Nationaltheater i
München 1778. Berlin hade från 1771 fast talscen,
1775—89 under ledning av Karl Döbbelin,
som förde en värdefull nationell repertoar
(Lessing, Goethe, Schiller). Den blev 1786
Na-tionaltheater under hovdirektion och 1789
kunglig. Hamburg hade från 1765 fast
talscen, under ledning av Ackermann. Den fick
såsom Nationaltheater 1767—68 genom
Les-sings medverkan som anställd kritiker
(»Ham-burgische Dramaturgie») och därefter under
ledning av det senare 1700-talets främste
tra
giske skådespelare, F. L. Schröder (se d. o.),
särskild betydelse för t:s senare utveckling
samt blev 1809 Stadttheater. Detsamma
gäller om Hof- und Nationaltheater i Mannheim,
vars förste chef (1777—1803), frih. W. v.
Dalberg, först framförde Schillers
ungdomsdra-mer, och om teatern i Weimar, invigd 1779,
Hoftheater 1791, 1790—1818 under Goethes
ledning (1800—05 tills, m. Schiller). Under
ledning av A. W. Iffland (se d. o.), den borgerliga
repertoarens mästare, framstod den kungl.
talscenen i Berlin 1796—1814 såsom tidens
mönster. Bland talscenens konstnärliga ledare
under 1800-talets förra hälft märkas J.
Schreyvo-gel (Burgteatern, Wien), K. Th. v. Küstner (se
d. o.) och K. Immermann (se d. o.). Den tyska
hovteatern utvecklade sig under 1800-talets
mestadels högaristokratiska överledning i
byråkratisk anda till en i högsta grad korrekt,
solid och pompös företeelse. Friskare fläktar
började blåsa omkr. 1850 med konstnärliga
ledare sådana som E. Devrient, H. Laube och
F. Dingelstedt (se dessa ord). Om R. Wagners
förnyelseverk på det musikdramatiska
området se W a g n e r, Richard. Det efter hans
principer uppförda, 1876 invigda
Festspiel-haus i Bayreuth har varit grundläggande för
senare tysk teaterbyggnadskonst. Bland
tal-scenens konstnärliga ledare under det senare
1800-talet märkas hertig Georg II av
Sachsen-Meiningen, som med sin rikt understödda
hovteater (se Meiningarna) under ledning
av L. Chronegk (se d. o.) 1874—90 i Europas
huvudstäder (Stockholm 1889) gjorde
propaganda för sina mot det virtuosa stjärnspelet
riktade idéer om det sceniska framförandets
konstnärliga enhetlighet, vidare A. Förster, E.
v. Possart, M. Grube och naturalismens
förkämpe O. Brahm (se dessa ord). Om den
senares skapelse Freie Bühne se d. o. Bland
1890-talets strävanden till t:s
popularise-ring må nämnas skapandet av
publikorganisationer för att genom helabonnerade
föreställningar kunna bjuda god teaterkonst till
lägre pris (se Freie Volksbühne) och
upprättandet av de s. k. Schillerteatrarna i
Berlin för att genom lägre omkostnader
kunna bjuda en bredare publik bästa klassiska
och moderna repertoar i enkel men värdig
form (se L ö w e n f e 1 d, Raphael). T. hade
omkr. 1900 drivit naturalismen till dess spets
och sökte nu att med symbolism blåsa nytt
liv i dess stelnade form. Därmed följde snart
en strävan till förenkling (stilisering), som
fann sitt uttryck i en mot den nyktra
naturkopian oppositionell expressionism. Med
denna som utgångspunkt och starkt påverkad av
samtida rysk teater har t. efter världskriget
utmärkts av en ofta väl långt driven
experimentlusta, vars radikalaste utslag burit
tydliga spår av tidens brist på balans. Den
centrala gestalten i tyskt teaterliv under
1900-talet har varit Max Reinhardt (se d. o.), under
vars ledning Deutsches Theater i Berlin
intill 1932 bevarat sin under Brahm (1894—
1904) förvärvade position som Tysklands
ledande privatteater. Bland 1900-talets
konstnärliga ledare märkas f. ö. Louise Dumont,
K. Hagemann, L. Jessner och E. Piseator.
Tyskland ägde 1925 omkr. 325 fasta teatrar,
av vilka omkr. 200 voro statligt el.
kommunalt understödda, somliga direkt
driv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
