Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tändapparater - Tänder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
963
Tänder
964
Maskin för elektrisk
tandning av
sprängskott (1) och tändare
till densamma (2).
Bild 1.
mål grundar sig på användning av p y r o f
o-riska legeringar (jfr Pyroforer),
t. ex. eerjärn (s. k. auermetall, se d. o.),
varvid vanl. ett stift av eerjärn pressas mot ett
litet stålhjul, vilket
vid omvridning kastar
gnistor mot en veke,
som suger upp bensin
el. metylalkohol ur en
i apparaten anordnad
behållare. — Som t.
för elektrisk
tandning av
sprängskott användas i
regel små
magnetelekt-riska el.
dynamoelekt-riska maskiner, vilkas
ankare medelst
kugg-drev (se bild 1) el.
fjädermekanism kunna
bringas till rotation
och därvid avge
elektrisk ström av
lämplig spänning och
strömstyrka.
Tändar-na (se bild 2) ha en
mellan poltrådarna an-
bragt, fin platinatråd, som vid strömmens
genomgång bringas till glödning och antänder
den tändsats, vari den är inbäddad. Den
brinnande tändsatsen bringar den med tändaren
förenade tändhatten till explosion. S. Nff.*
Tänder (lat. de’ntes), hos människan och de
flesta däggdjuren de organ, som äro avsedda
att avbita och söndertugga födan. Läran om
t. och deras sjukdomar kallas odontologi.
1. (Anat.) Varje tand kan indelas i två avd.,
tandkronan och tandroten. Kronan utgör
tandens fria del i munhålan, roten är inkilad i
käkbenet i en fördjupning, alveol. övergången
mellan krona och rot kallas tandhals. Denna
omfattas ofta av en del av tandköttet och är
mindre starkt markerad hos de permanenta
tänderna än hos
mjölktänderna.
Varje tand utgöres av
såväl hård som mjuk
vävnad. Till förra
gruppen höra tandbenet el.
dentinet, emaljen och
cementet, till den
senare pulpan, i dagligt
tal kallad tandnerven,
samt rothinnan el.
pe-riodontium. Dentinet
eller tandbenet
utgör tandens huvudmassa.
Det har i stort sett
tandens form (se bild
1 D), är näst emaljen
kroppens hårdaste
vävnad, saknar i vävnaden
inneslutna celler och är ej homogent.
Den-tinkanalerna utgå från pulpahålan (se nedan)
och sträcka sig ända till emaljen. De
förbindas med varandra genom tvärkanaler.
Mera sällan är tandbenet likformigt
förkalkat. I regel finner man här och där
oför-kalkade ställen i grundsubstansen, s. k.
in-terglobularrum. — Inom munhålan beklädes
dentinet av emaljen (bild 1 A), som i fullt
utbildat tillstånd är kroppens hårdaste
väv
nad. Hårdheten förorsakas av dess stora halt
av oorganiska beståndsdelar (95—97 %), bland
vilka fosforsur kalk utgör huvudmassan.
Emaljen är tunnast vid tandhalsen, tjockast
på skär- och tuggytorna. Den utgöres av
egendomliga, i utbildad emalj kanske blott av
oorganisk substans uppbyggda trådar, de s. k.
emalj prismorna, som sammanhållas av en
kitt-substans. På ytan är oskadad emalj
överdragen av ett tätt, strukturlöst skikt,
emalj-kutikulan el. emaljöverhuden, dess
motståndskraftigaste del. — På de partier, där emalj
ej bekläder dentinet, är detta överdraget med
tandcement (bild 1 C), som är tunnast vid
tandhalsen och tilltar mot rotspetsen. Det
är ett slags äkta bensubstans, som bildats
av rothinnan.
Den hårda tandmassan omsluter en hålighet
(pulpahålan, kanalhålan; bild 1 B), som är
störst i tandens krona och fortsätter i pulpa-,
nerv- el. rotkanalen genom hela roten, i vars
spets den utlöper med en el. flera öppningar.
Vid flerrotiga tänder delar sig kanalen ett
stycke från rotspetsen i förgreningar, som
bilda det s. k. kanaldeltat. I denna håla
befinner sig tandpulpan el.
tandnerven. Denna består av en av bindväv m. m.
sammansatt kropp. På dess yta uppträder ett
enkelt skikt cylindriska celler, odontoblaster.
Deras yttre ända ligger omedelbart intill
dentinet, i vars kanaler de skicka utlöpare, som
nå fram till emaljen. Även inåt pulpan och
åt sidorna sändas dylika. Utlöparna
anasto-mosera (förenas) med varandra. Genom
rotkanalerna intränga och utgå nerver och kärl
från käkbenet. Cementet förbindes med
al-veolens benvägg genom rothinnan
(perio-dontium), som till sin huvudmassa utgöres av
bindvävsbuntar, i allm. skilda från varandra
genom springor, i vilka andra vävnadsdelar
äro inlagrade. Dessa buntar intränga som s. k.
Sharpeyska trådar direkt i alveolens ben och
i cementet. Från djupet av alveolen tränger
en mängd nerver och kärl i riktning mot ytan.
De anastomosera dels med tandköttets nerver
och kärl, dels med dem av dessa organ, som
befinna sig i alveolarväggens s. k.
märgrum. I alveolarranden övergår periodontium
direkt i tandköttet (gin giva), d. v. s.
den vävnad, som bekläder käkarnas delar
i munhålan och som utgör en
fortsättning av munnens, läpparnas och
kindernas slemhinna, som på käkbenets
alveolar-kanter omsluter varje tand. Mot tanden
bildar det en ung. 1 mm djup ficka, t a n
d-köttsfickan. I friskt tillstånd är
tandköttet hårt, blekrött samt föga känsligt.
Hos människan indelar man t. i f
ramtänder (incisivi), hörntänder (canini),
kindtänder (bicuspides, praemolares, p r
e-m o 1 a r e r) och oxeltänder (molares),
vilka tills, bilda tandsystemet el.
tandgården. T:s antal hos en fullvuxen
människa utgör 32: 16 i vardera käken (4
framtänder, 2 hörntänder, 4 kindtänder och 6
oxeltänder). Framtänderna (bild 2 f) ha
mejsel-formad, skarpkantad krona. Deras rötter äro
alltid enkla, i överkäken koniska, i
underkäken tilltryckta från sidorna. Kronan har bred
läppyta och tungyta, som sammanlöpa i en
skärande rand. Hörntänderna (bild 2 h) äro de
kraftigaste av de enrotiga tänderna och de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
