Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ukraina, Ukraïna (USSR) - Ukrainare - Ukrainska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1011
Ukrainare—Ukrainska litteraturen
1012
kemiska industrien i Donetsområdet; ett nytt
centrum för dessa grenar är under utveckling
vid det 1932 färdiga kraftverket Dnjeprostroj
(n. om Zaporozjie). Dessutom märkas
sockerbruk, kvarnar, brännerier m. m. i nämnda
städer, Kiev m. fl. Huvudhamnar äro Odessa,
Nikolajev och Cherson vid Svarta havet samt
Berdjansk och Mariupol vid Azovska sjön,
alla med goda järnvägsförbindelser till det
inre. Se vidare Ryssland, sp. 1329 f., med
bilder. S. F.
Historia. De av ukrainare (se d. o.) bebodda
länderna kring Dnjepr ha aldrig utgjort
någon politisk enhet. Under ledning el.
medverkan av skandinaviska varäger grundades
kring mell. Dnjepr ett rike med Kiev som
centrum, vilket småningom splittrades och
till större delen underkuvades av tatarerna
(se Ryssland, sp. 1338—39). Ukrainska
furstendömen i v. (Ilalicz-Volynien) kommo i
mitten av 1300-talet under Polen och Litauen.
Småningom bemäktigade sig Litauen det
mesta av tatarernas erövringar i U.; efter
unionen mellan Polen och Litauen i Lublin
1569 kom större delen av U. under Polen,
och polska magnater förvärvade där väldiga
domäner. Faran från Krimtatarerna
avvärjdes genom kosacker (se d. o.) i
gränstrakterna; redan på 1590-talet reste sig dessa mot
magnaternas förtryck, men först B.
Chmiel-nicki (se d. o.) kunde 1648 ff. samla hela
U. till uppror. Besegrad sökte han 1654
ryske tsarens skydd. 1667 avträdde Polen
till Ryssland U. ö. om Dnjepr; landet
(»Lill-ryssland») erhöll en autonomi, som alltmera
inknappades, särskilt efter Mazepas
deltagande i stora nordiska kriget på Karl XII:s
sida. Vid Polens andra delning 1793 tog
Ryssland bl. a. Podolien och Volynien.
Vid Polens första delning 1772 tog
Österrike Galizien. Där uppstod under 1800-talet
stark spänning mellan polacker och ukrainare
(i Österrike kallade rutener), vilka senare
tidtals av Österrike spelades ut mot de
härskande polackerna och i Lemberg erhöllo ett
andligt centrum (jfr Ukrainska
litteraturen). I Ryssland hade under
1800-talet U:s nationella medvetande börjat vakna,
men sedan ryska regeringen 1876 förklarat,
att det ej fanns något U., och förbjudit snart
sagt all litteratur på ukrainska, blev
Lemberg även den rysk-ukrainska intelligensens
säte. Den ryska revolutionen 1905 blev häftig
i U. och satte även fart i
självständighets-strävandena; banden på de nationella
minoriteterna lossades. Reaktionens seger kvävde
dock snart även i U. frihetsrörelse och
nationell emancipation.
Med ryska revolutionen mars 1917,
centralmakternas ockupation av de ukrainska
landsdelarna och tsarväldets fall inträdde den
ukrainska frågan i ett nytt skede. 1917
bildades i Kiev en centralrada, ett slags
regering för ett inom ett federativt Ryssland
autonomt U.; i dec. s. å. utropades en
oberoende ukrainsk folkrepublik med S. Petljura
(se d. o.) som drivande kraft. Med denna
statsbildning konkurrerade en i dec. 1917
utropad ukrainsk sovjetrepublik; bolsjevikerna
vunno i början av 1918 stora framgångar,
men kort därefter ockuperades landet av
centralmaktstrupper. I febr. 1918 erkände
centralmakterna den ukrainska
folkrepubliken som självständig stat och slöto med
den fred i Brest-Litovsk. Då den
socialist-revolutionära majoriteten förberedde en
radikal jordreform, genomfördes med de tyska
ockupationstruppernas hjälp 29 april 1918 en
diktatur med hetmanen P. Skoropadskyj som
nominell chef, medan den tyske
armébefäl-bavaren v. Eichhorn faktiskt blev den
bestämmande. Till följd av böndernas passiva
motstånd infriades emellertid ej tyskarnas
förhoppningar på stor export av spannmål
m. m. från U. Då de tyska trupperna hösten
1918 började lämna U., störtades
Skoropadskyj, och ett direktorium under Vynnytjenko,
Petljura m. fl. kom till makten. Detta sökte
stöd av ententetrupper men trängdes allt
hårdare av bolsjevikerna, som våren 1919 blevo
herrar över en stor del av U.
Vid Österrikes sammanbrott proklamerades
15 nov. 1918 i Lemberg Västukrainska
folkrepubliken, som skulle omfatta av ukrainare
(rutener) i Österrike-Ungern bebodda länder.
Polackernas övertag i Galizien ledde till ett
försök att samla alla ukrainare till Stora
ukrainska folkrepubliken (jan. 1919). Denna
klämdes emellertid hårt mellan polacker och
bolsjeviker, varjämte kontrarevolutionära
ryska trupper under Denikin härjade i U. i strid
mot direktoriet och bolsjevikerna. De
sistnämnda fingo vid slutet av 1919 och början
av 1920 överhanden. Petljura sökte polskt
stöd, men efter polsk-ryska kriget 1920
erkände Polen genom freden i Riga mars 1921
U. som en oberoende sovjetrepublik. —
Under några år drevo ukrainska emigranter
ivrig propaganda för ett självständigt,
icke-bolsjevikiskt U. A. A-t.
Litt.: S. Rudnyckyj, »U.» (ty. uppl. 1916,
eng. 1918); »Nationernas bibliotek», 4 (1921).
— Huvudarbetet om U:s historia är M. S.
Hrusjevskyjs (se d. o.) »Istorija Ukrainy-Rusi»
(hittills 9 bd, 1898—1931; går till 1657).
Ukrafnare, östslaviskt, närmast med
storryssar och vitryssar besläktat folk,
huvudsaki. bosatt i Ukraina (se d. o.) och
angränsande länder. U. inom ryska riket kallades
förr även lillryssar, inom forna
Österrike-Ungern rutener. I Polen bo minst
4 mill. u., företrädesvis i ö. Galizien, i
Tjeckoslovakien omkr. 1/2 mill., mest i
Karpatorute-nien, i Rumänien omkr. */2 mill. i Bessarabien
och Bukovina; dessutom finnas talrika
ukrainska bosättningar i olika delar av Ryssland
(över 3 mill. Don- och Kubankosacker i
Nord-kaukasus), vidare vid mell. Volga, i Sibirien
samt i Syd- och Nordamerika. Sammanlagt
torde deras antal uppgå till omkr. 35—40 mill.
Jfr »Nationernas bibliotek», 4 (1921). A. A-t.
Ukrainska litteraturen sammanfaller i sitt
äldsta skede (1000—1300) med den ryska (se
Ryska litteraturen); den äldsta
ryska litteraturen hade sitt centrum på sedan
ukrainskt område, i Kiev. Först efter
tatarinvasionens slut uppstod en ukrainsk kultur,
å ena sidan inspirerad av den nära kontakten
med den polska, å andra sidan sporrad till
självförsvar mot den småningom börjande
poloniseringen. I kamp mot den katolska
kyrkans tryck framväxte en rik religiös polemisk
litteratur; urspr. som kampmedel mot
jesuiternas propaganda tillkom en religiös
drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
