Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ukrainska litteraturen - Ukrainska skaldeskolan - Ukrainska (Lillryska, Rutenska) språket - Ukrajna - Ukulele - U. L. - Ulan-Bator Hoto - Ulaner - Ulceration - Ulcus - Uldall, Johannes Frederik Christian - Ule, Ernst Heinrich Georg - Ule, Willi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1013
Ukrainska skaldeskolan—Ule
1014
tik, som snart utvecklade sig till en friskt
folklig dramatisk alstring; samtidigt gåvo de
ständiga kosackkrigen inspiration dels till
historisk krönikeskrivning, dels till episk
folkdiktning, de berömda »dumorna». Ett
starkt bakslag kom, då Ukraina införlivats
med Ryssland, som förföljde Ukrainas språk
och litteratur. Under 1700-talet bragtes den
ukrainska litteraturen till nästan fullständig
tystnad. En renässans inträffade först kring
sekelskiftet 1800. Nu skapades ett från
kyrkslaviska och polska element rensat ukrainskt
litteraturspråk av I. P. Kotljarevskij
(se d. o.), i vars arbeten de motiv möta,
som skulle bli härskande: bitter indignation
över de rådande politiska och sociala
förhållandena, stark sympati för de små och förtryckta
i samhället och krav på ökad social
rättfärdighet. Det 1805 skapade Charkovuniv. blev
sedan centrum för en av romantiken
inspirerad nationell (och samtidigt panslavistiskt
färgad) kulturell ukrainsk rörelse, som också
tog sig uttryck i en av rysk och polsk
romantik påverkad charkovsk författarskolas verk;
uppsvinget fortplantade sig till Kiev, som
åter blev kulturellt och litterärt centrum. Sin
höjdpunkt nådde rörelsen fram mot mitten
av årh. med nationalskalden Taras S j e
v-t j en ko (se d. o.) och några författare kring
honom. Det 1863 utfärdade förbudet mot
tryckning av folklig, särskilt belletristisk
litteratur, följt 1876 av förbud mot ukrainska
publikationer över huvud, gjorde för en tid
slut på den litterära alstringen inom det
ryska Ukraina; i stället uppblomstrar nu den
ukrainska litteraturen i Galizien. En rad
kulturella föreningar, däribland det sedan till ett
rent vetenskapligt samfund ombildade
Sjev-tjenkoförbundet, blevo centra för en livlig
kulturell och litterär verksamhet; denna
»ruten-ska» litteraturs främsta namn var Ivan Franko
(se d. o.). En viss lättnad i den ryska
censuren i slutet av 1800-talet och framför allt
i samband med 1905 års revolution
möjliggjorde åter en ukrainsk litterär produktion
även i det ryska Ukraina (B. H r i n t j e n k o,
M. Kotsiubinskyi, V.
Vynnytjen-ko o. a.). Efter 1917 har, sedan en
futuristisk diktning hastigt blomstrat upp och lika
hastigt kommit ur modet, en forcerad litterär
alstring tagit fart, vilken inom realistisk
berättarkonst har en rad begåvade
representanter (H. Mychajletjenko, P. P i d m
o-kylnyj o. a.). A. Kgn.
Litt.: Ukrainska arbeten av I. Franko och
M. S. Hrusjevskyj (se dessa ord) m. fl.; S.
Jefremov i »Nationernas bibliotek», 4 (1921).
Ukrainska skaldeskolan, benämning på en
grupp polska skalder i förra hälften av
1800-talet, Goszczynski, Malczewski och Zaleski
m. fl., vilka delvis stodo under Byrons
inflytande och sökte motiv i sin hembygd, Ukraina.
Ukrainska (Lillryska, Rutenska)
språket talas av ung. 35 mill. i Ryssland,
vidare i Polen, Tjeckoslovakien och Rumänien
(se Ukrainare). U. bildar tills, m. ryskan och
vitryskan den östslaviska språkgruppen. Det
ukrainska ljudsystemet skiljer sig i flera
avseenden från det ryska (se R y s k a
språket): o i sluten stavelse har vanl. övergått
till i (stil, bord, gen. stola, jfr ry. stol, gen.
etola), och e i samma ställning har ersatts av
i, d. v. s. i med föreg. muljering (sim, sju,
semij, sjunde) ; è (urspr. långt e) har likaledes
övergått till i (l’is, skog, ry. lès) ; ursprungligt
t har vanl. anslutit sig till gammalt y (ett dovt
mellanljud mellan u och i); det hårda Z-ljudet
har i slutet av stavelse i allm. ersatts med ca
(dav, han gav, fem. dala) ; g uttalas (utom i
lånord) som tjeckiskt tonande h. Dessa
egenartade ljudförändringar ge u. en från ryskan
ganska skild prägel. Ordböjningen är i en
del fall ålderdomligare än ryskans; i vissa
avseenden påminner den om den polska.
Litt.: S. v. Smal-Stockyj och Th. Gartner,
»Grammatik der ruthenischen (ukrainischen)
Sprache» (1913); S. v. Smal-Stockyj,
»Ruthe-nische Grammatik» (s. å.) och »Ukrainisches
Lesebuch» (1927); I. Ogijenko, »Narisi z istorii
ukrains’koi movi» (s. å.); J. Zelechovskij,
»Malorus’ko-nimec’kij slovar» (2 bd, 1882
—86); E. Popowicz, »Ruthenisch-deutsches
Wörterbuch» (1911); B. Grincenko, »Slovar
ukrains’koi movi» (2 bd, 1924). R. E-m.
Ukra’jna, ry., po. och sv. form för Ukraina.
Ukule’le, ett knäppinstrument från Hawaii,
framsprunget ur spanjorernas gitarr.
U. L., jur., förk. för utsökningslagen
10 aug. 1877; i rättshistoriska framställningar
ofta för Upplandslagen.
Ulan-Bator Hoto, se U r g a.
Uläner, kavalleri, beväpnat med lans el.
pik. Europas första ulanreg:ten uppsattes i
Polen i början av 1700-talet, och dylika reg:ten
förekommo efter hand i ett flertal arméer; i
Frankrike kallades de lansiärer
(länders), jfr d. o. De voro i allm. klädda i en
kort rock med dubbelt bröst och u 1 a n m ö
s-s a, en efter huvudet formad styv huvudbonad
med vitt utsvängd, fyrkantig kulle efter
polskt snitt. Då lansen (i huvudsak efter
1870) ej längre ingick i kavalleriets
beväpning, upphörde u:s särställning. Ulanreg:ten
finnas fortfarande i Polen. M. B-dt.
Ulceratiön (jfr Ulcus), sårnad,
sårbildning. — U 1 c e r è r a, övergå till sår. — U
1-c e r ö s, sönderfallande, sårig.
U’lcus, lat. (plur. u’lcera), sår. — U. d
ü-r u m, syfilis. — U. m o’l 1 e, schanker. — U.
v e n t r i’c u 1 i, magsår.
Uldall, Johannes Frederik Christian,
dansk arkitekt (1839—1921). Uppförde och
restaurerade åtskilliga stadskyrkor på Jylland.
U. utgav det monumentala verket »Danmarks
middelalderlige kirkeklokker» (1906). Till
danska nationalmuseet skänkte U. sin högst
värdefulla och omfattande samling
uppmätnings-ritningar av danska kyrkor. (E. L-k.)
Ule [öTo], Ernst Heinrich Georg,
tysk botanist och forskningsresande (1854—
1915). Vistades 1883—1912 i Sydamerika,
huvudsaki. Brasilien, tidtals som
museitjän-steman, och företog vidsträckta resor i
Brasilien, Guayana, Venezuela och Peru. Hans
skrifter äro av floristiskt, växtgeografiskt
och praktiskt botaniskt innehåll. K. A.
Ule [ö’la], W i 11 i, tysk geograf (f. 1861),
bror till E. H. G. U. Var prof, i geografi i
Rostock 1907—33, ägnade sig först åt studier
av tyska och alpina insjöar, sedan åt allmän
geografi. U. har bl. a. utgivit flera monogr.
över baltiska och bayerska sjöar, »Das
deutsche Reich» (1915; 2:a uppl. 1925) samt flera
geografiska läroböcker för olika stadier. O.Sjn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
