Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ule älv - Ulfeld-Ridderschantz, Ebbe - Ulfeld(t), Ullfeldt, släkt - Ulfeld(t), Corfitz - Ulfeld(t), Ebbe - Ulfeld(t), Leonora Christina - Ulff, Gurli Johanna Carolina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1017
Ulfeld-Ridderschantz—Ulff
1018
ningen ligger Uleåborg. Älven är rik på
forsar, däribland Niskakoski, Pyhäkoski (se d. o.)
och Merikoski, men är mellan dem farbar med
mindre båtar i nästan hela sin längd och med
ångbåtar från mynningsforsarna till Muhos
kyrkby samt på Ule träsk och sjöstråten ö.
därom framemot ryska gränsen. Viktig
turistled (forsfärder). Vitt utgrenat nät av
flottleder. Laxen går upp till Ule träsk.
Ulfeld-Ridderschantz, Ebbe, se
Ridder-s c h a n t z.
Ulfeld(t), Ullfeldt, dansk adlig släkt,
känd från 1200-talet. — Jakob U. (omkr.
1530—93) blev riksråd 1566. Användes delvis
som diplomat och ledde 1578—79 en
diplomatisk beskickning till Ryssland men överträdde
sina instruktioner och utstöttes ur rådet.
Han skrev en bok om beskickningen till
Ryssland. Om J. U:s sonson C. U. och dennes
hustru L. Chr. U. se nedan. Till ätten hörde
även Ebbe U. (se nedan). — Om släkten U.
se Danmarks Adels Aarbog 1923. P. E-t.
Ulfeld(t), Corfitz, dansk politiker (1606—
64); jfr släktövers. Utbildades 1621—29 på
resor i Europa och blev 1630 kammarjunkare
hos Kristian IV, s. å. förlovad med hans
dotter Leonora Christina
och gifte sig 1636 med
henne. U. hade
glänsande egenskaper som
världsman och
diplomat och ägde förmåga
att imponera och
charmera, men han var
självmedveten,
egen-nyttig och halsstarrig.
Till en början fick
han en glänsande
karriär, blev 1637
ståthållare i Köpenhamn
och var därmed
sta
tens förste man efter konungen, vars
politik gentemot adeln han understödde. 1643
blev U. rikshovmästare. Förhållandet till
svärfadern blev nu mindre gott, men U. bevarade
sin ställning orubbad och samlade sig en stor
förmögenhet. Efter Kristian IV:s död var han
en av upphovsmännen till den hårda
handfästning, som adeln avtvingade Fredrik 111, och
hans övermod väckte ovilja både vid hovet
och bland hans ståndskamrater. U., som
redan 1646—47 lett en beskickning till
Nederländerna, återvände dit 1649 och
genomdrev vid båda tillfällena traktater, åsyftande
att förbättra förhållandet mellan de båda
länderna. Han och hans hustru uppträdde
emellertid med så furstlig prakt och
skaffade sig så stora hedersbevisningar, att deras
fiender i Köpenhamn, bl. a. drottning Sofia
Amalia, fingo vapen emot dem. De
beskyllningar för att vilja mörda konungen, som
Dina Vinhofers (se d. o.) reste mot paret,
avvisades, och Dina avrättades, men kort
därefter inledde Fredrik III en
undersökning av U:s ämbetsförvaltning, och utan att
invänta resultatet lämnade U. 1651 landet och
begav sig till Nederländerna, sedan till
Sverige och Stralsund. Då han i en skrift
förnärmade Fredrik III, avsattes han som
rikshovmästare, och hans gods konfiskerades. U. slöt
sig nu helt till Sverige, blev vid utbrottet av
kriget 1657 svensk diplomat och deltog som
sådan i fredsslutet i Roskilde 1658. Freden
gav honom upprättelse, och han återfick
godsen men stannade i Sverige. Under kriget
1660 beskylldes han och hans hustru för att
ha understött ett danskt försök att återerövra
Malmö. U. flydde till Danmark och hölls här
en tid fängslad på Hammershus. Paret fick
sedan uppehålla sig på Ellensborg på Fyn men
reste 1662 till Nederländerna. Här inlät sig
U. 1663 i förrädiska underhandlingar med
Brandenburg, blev s. å. dömd till döden i
Köpenhamn och avrättad in effigie. Han dog 1664
i en båt på Rhen. — Litt.: Samlingar utg. för
de Skånska Landskapens Hist. och Arkeol.
Fören., VI (1877); Danske Magazin, IV: 4
(1874—78) och V: 5 (1904); Y. Lorents, »Efter
Brömsebrofreden» (1916); O. Walde,
»Storhetstidens litterära krigsbyten», 2 (1920). P. E-t.
Ulfeld(t), Ebbe, krigare (1616—82); jfr
släktövers. Blev generalmajor och guvernör
på ösel 1644, på Bornholm 1645, äktade 1642
Kristian IV:s dotter Hedvig, begav sig 1652
till Sverige, blev där generalmajor s. å., 1664
svenskt riksråd samt var 1675—82
riksjäg-mästare. Äktenskapet var olyckligt, och
hustrun lämnade honom 1655. Hans dotterson
var Ebbe Ulfeld-Ridderschantz (se
Ridder-s c h a n t z). P. E-t.
Ulfeld(t), Leonora Christina, dansk
prinsessa (1621—98), dotter till Kristian IV
och Kirstine Munk, g. m. C. U. Hennes
äktenskap var lyckligt från början till slut. Hon
var rikt utrustad av
naturen, begåvad,
vacker, kunnig och
vinnande. Så länge fadern
levde, glänste hon som
hovets främsta dam.
Efter 1648 fick hon
genom sin
självmedvetenhet och
praktlystnad fler och fler
fiender, bl.a. drottning
Sofia Amalia. Hon
följde trofast sin man
på hans
kringflackande resor och har
otvi
velaktigt haft kännedom om de flesta av hans
mot Danmark riktade intriger. Hon delade
hans fångenskap på Hammershus 1660—61,
och då hon 1663 reste till England i ärende
för sin man, fick danska regeringen henne
utlämnad och lät sätta henne i fängelse i
Blaa-taarn på Köpenhamns slott. Här satt hon i
22 år, utan att det förelåg någon verklig
grund härför. Först efter Sofia Amalias död
1685 frigavs hon av Kristian V, varefter hon
framlevde sina sista år i Maribo kloster. I
fängelset skrev hon sitt »Jammersminde», en
berättelse om hennes upplevelser i Blaataarn,
avsedd för barnen, först funnen på 1800-talet
och utgiven av S. Birket-Smith 1869, av O.
Andrup 1926, av Frieda och J.
Bröndum-Niel-sen s. å., i faksimileuppl. 1931. Det är ett av
de förnämsta verken i äldre dansk litteratur,
en stark och lidelsefull kvinnas
lidandeshisto-ria, skriven på ett personligt och levande
språk. — Se även monogr. av S. Birket-Smith
(1879—81). P. E-t.
Ulff, Gurli Johanna Carolina, f.
Åberg, skådespelerska (1843—1922). U. var
1862—68 och 1871—84 anställd vid de kungl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
