Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ultramontanism - Ultra posse nemo obligatur - Ultrarapidkinematograf - Ultraröd strålning - Ultras - Ultrastrålning - Ultratoner - Ultraviolett strålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1038
Ultra posse nemo obligatur—Ultraviolett strålning
1037
denser och drev en hänförd apologetik för det
katolska dogmat. Publicisten Louis de Bonald
(se d. o.) hävdade samtidigt den rom.-kat.
kyrkotraditionens förmäga att ensam tolka
sanningen. U:s verklige skapare blev
Lamen-nais (se d. o.), som i »Essai sur 1’indifférence
en matière de religion» (4 bd, 1817—23) med
kraft hävdade, att den absoluta auktoriteten
ligger hos den katolska kyrkan, enär denna
förverkligar mänsklighetens ofelbara
totalförnuft och äger den sanna religionen. Men
kyrkan är personifierad i päven, som sålunda
äger den absoluta sanningen och är ofelbar
samt därför skall regera kyrkan med
obetingad absolutism.
U. omfattades framför allt av jesuitorden
och fick påvlig sanktion genom Gregorius
XVI:s bulla »Mirari vos» 1832. I Frankrike
utvecklades u. främst genom journalisten
Veuillot, som gjorde den ultramontana
pressen till en stormakt. I Tyskland fick u. med
sin papalism och nyskolastik fast fot genom
Görres (se d. o.) och de i Rom fostrade
kyrkomännen. Under Pius IX:s pontifikat trängde
u. alltmer fram genom jesuiternas gynnande,
läran om Marias obefläckade avlelse och
»Syl-labus» 1864 samt segrade definitivt genom
Vatikankonsiliet (se d. o.) 1870. Sedan dess har
u. alltmer genomförts i det praktiska
kyrkolivet. Jfr Romersk-katolska
kyrkan. — Litt.: F. Heiler, »Der
Katholizis-mus» (1923); Ilj. Holmquist, »Kyrkohistoria»,
III (1926). _ * HgPl.
U’ltra po’sse nèmo obligatur, lat., ingen kan
tvingas fullgöra en omöjlig prestation.
Ultrarapldkinematogräf, se Kin em at
o-g r a f, sp. 735.
Ultraröd strålning, se Spektrum, sp.
222, och Strålning, sp. 685 och 687. U.
påvisas och undersökes huvudsaki. genom sin
värmeverkan (jfr S p e k t r o g r a f, sp. 220).
U’ltras, se Ultra.
Ultrastrålning, en allestädes verksam, svag
men ytterst hård (genomträngande) strålning,
vars viktigaste verkan är att i luft o. a.
gaser alstra ioner, varigenom gaserna bli
elektriskt ledande (se Radioaktivitet,
sp. 392 f.). U. kallas även
genomträngande strålning, höj dstrålning,
kosmisk strålning el. u 11 r a g a
m-mastrålning; dessa namn, av vilka de
tre sista syfta på vissa hypoteser om
strålningens ursprung och karaktär, börja nu
utträngas av den neutralare termen u.
I slutna, gasfyllda kärl iakttager man
alltid en viss ledningsförmåga hos gasen; denna
är emellertid oftast mycket liten, och man
antog länge, att den endast framkallades av
radioaktiva föroreningar i gasen och
kärlväggarna. Om kärlet omges med tjocka
skydds-väggar av från radioaktiva föroreningar fria
ämnen, avtar ledningsförmågan väsentligt,
likaså om mätningen göres över ytan av en sjö
el. på en jökel. Detta visar, att åtm. en
del av ledningsförmågan måste bero på en
gammastrålning utifrån, från radioaktiva
ämnen i jordskorpan. Enär redan ett par hundra
m luft försvaga gammastrålningen starkt,
bör ledningsförmågan alltså avta, då
apparaten höjes över jordytan. Så är även
fallet till att börja med, men genom
mätningar på större höjder i ballong fann Hess
1911—13, att ledningsförmågan, efter att ha
sjunkit till ett minimum, åter steg till
mycket större värde än vid jordytan, då stora
höjder uppnåddes. Mätningar på berg och i
ballong ha senare utförts bl. a. av Hoffmann,
Kolhörster och Millikan. På 5,000 m höjd är
u:s intensitet 10 ggr så stor som vid
havsytan. Regener sände 1932 upp ballonger med
registrerande instrument till 28 km höjd och
fann där 150 ggr större intensitet än vid
havsytan. Mot slutet steg dock intensiteten
endast obetydligt med höjden.
Genom studium av sambandet mellan u. och
barometerstånd, genom mätning på olika höjd
i luft, på olika djup under vattenytan i sjöar
(Regener har i Bodensjön mätt ned till 230 m
djup), i glaciärsprickor el. innanför tjocka
murar av järn- el. blyblock har man
undersökt u:s absorption i olika ämnen och funnit
flera olika hårda komponenter. De hårdaste
försvagas ej avsevärt av metertjocka
blyväggar. Genom att ta upp en öppning på olika
ställen i ett blypansar kring apparaten finner
man, att u. huvudsaki. infaller uppifrån. U.
antas därför av de flesta forskare härstamma
utifrån världsrymden men kan, åtm. i den
form, vari den yttrar sig för oss, tänkas
härröra från de högsta atmosfärskikten. Försök
att visa, att u. kommer från stjärnor av en
viss typ, ha rönt motsägelse. En ringa del
kommer sannolikt från solen.
U:s enorma genomträngningsförmåga ledde
tidigt till antagandet, att u. är av samma
natur som gammastrålarna (se
Radioaktivitet, sp. 392) men med ännu kortare
våglängd. Trots noggranna och mångåriga försök
råder dock ännu fullständig oklarhet om
huruvida ultrastrålningens för oss kända
yttringar bero på primärstrålningen själv el.
på sekundärstrålningen från atmosfären och
undersökningsapparaten samt om u. är
vågstrålning el. korpuskularstrålning av något
slag el. möjl. någon hittills okänd
strål-ningsart. Vissa experiment synas tala för
det ena, andra för det andra alternativet.
Enl. korpuskularteorien skulle u. bestå av
elektroner el. möjl. protoner; dessas energi
måste vara ytterst hög, om man skall kunna
förklara den stora genomträngningsförmågan
och det faktum, att jordmagnetiska fältet
ej har något större inflytande på u. Enl.
nyare undersökningar avtar u:s intensitet
näml, mätbart ehuru ej mycket starkt med
avtagande latitud (magnetisk), medan teorien
visar, att endast ytterst snabba elektroner el.
protoner över huvud kunna nå ned till
ekvatorn utan att avböjas av jordmagnetiska
fältet. En möjlighet föreligger, att u. består av
neutroner (se Strålning, sp. 685). Sv. B-r
Ultratoner, de akustiska svängningar av
ytterligt högt svängningstal (100,000 till över
1 mill. per sek.), som kunna åstadkommas
med hjälp av en piezoelektrisk kristall, som
styr en elektrisk svängningskrets. Se P i e z
o-elektricitet. J. T.
Ultraviolett strålning, strålning av samma
karaktär som synligt ljus men med kortare
våglängd (jfr Spektrum, sp. 222). Med u :s
kortare våglängd och alltså större
energi-kvanta (se Kvantumteorien)
sammanhänga dess, i jämförelse med synligt ljus,
intensivare kemiska verkningar (jfr Foto-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
