Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ungern - Litteraturanvisningar - Ungern-Sternberg, ätt - Ungern-Sternberg, Aleksandr Vasiljevitj - Ungern-Sternberg, Mathias Alexander von - Ungerska litteraturen, Magyariska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1077
Ungern-Sternberg—Ungerska litteraturen
’Historia: Bibliografisk förteckning över den
icke-ungerska litt. rörande U. i A. Apponyi,
»Hungarica» (4 bd, 1903—27); Ch. P.
Backman och B. Leffler, »Ungern i kultur och
historia» (1924); »Fontes rerum
hungarica-rum» (3 bd, 1915—18); E. Csuday,
»Ge-schichte der Ungarn» (2:a uppl., 2 bd, 1900);
E. Sayous, »Histoire générale des hongrois»
(2:a uppl. s. å.); J. Szekfü, »Der Staat
Ungarn» (1918); A. Domanovsky, »Die Geschichte
Ungarns» (1923).
Ungern-Sternberg, svensk, urspr. livländsk
ätt, friherrlig i Sverige 1653, utdöd här på
manssidan 1826, på kvinnolinjen 1872; om
frih. M. A. von U. se nedan. En rysk gren
blev grevlig 1874. Till en 1875—77 utkommen
tysk släktmonogr. utgav P. von
Ungern-Sternberg 1922 urkundsbihang (till 1714).
Ungern-Sternberg, Aleksandr V a s i
1-j e v i t j, frih., rysk militär (1877—1921),
tillhörde den i östersjöprovinserna bosatta
grenen av ätten. U. hade kort före tsardömets
fall avancerat till generalmajor. Våren 1918
dök U. upp i Vladivostok, anslöt sig till den
»vite» generalen Semenov och fick av honom
ett befäl i trakten av Daurija. Där hindrade
han i två år bolsjeviker från att västerifrån
framtränga mot Mongoliet och Manchuriet.
Han gick därvid till väga med hänsynslös
hårdhet och lät i stor utsträckning hänga de
»röda» han fick i sitt våld. I jan. 1921
företog han i spetsen för en brokig krigarskara,
kallad Asiatiska ryttardivisionen (som trol.
ej uppgick till 1,000 man), ett djärvt tåg mot
Ürga och besatte 19 febr. s. å. denna stad.
U. regerade därefter ett halvår framåt
suveränt i n. Mongoliet och uppsatte betydande
rysk-mongoliska kårer. Hutuktu — den
»levande Buddha» — erkände honom som
Mongoliets världslige regent. Han trädde i
förbindelse med buddistiska mystiker och lär
själv ha övergått till buddismen.
Bolsjevi-kerna lyckades äntligen hösten 1921 besegra
U., som fången fördes till Novo-Nikolajevsk
och sköts. A. S-n.
Ungern-Sternberg, Mathias
Alexander von, frih., krigare, politiker (1689—
1763); jfr släktart. Deltog från 1706 i
spanska tronföljdskriget, hemkom 1709, stred vid
Hälsingborg 1710 samt blev 1731
överstelöjtnant vid Livreg:tet till häst. Som moderat
mössa deltog U. i politiken, var med i 1741
års ryska krig men reste hem till riksdagen
1742 och blev då lantmarskalk, liksom 1746.
Hans lidelsefrihet gav snarast hattarna
fördelar. U. närmade sig sedan hovet. Ilan hlev
1743 överste och 1745 chef för Livreg:tet, 1747
generallöjtnant. 1751 general samt 1753
fältmarskalk. U. fick överbefälet i pommerska
kriget (se d. o.) 1757 men hemkallades dec.
s. å. Led. av Vet.-akad. (1747). (B. H-d.)
Ungerska litteraturen, Magyariska
litteraturen. De första spåren av u.
finnas bevarade i medeltida codices,
innehållande legender om ungerska konungar. I
dessa legenders religiösa innehåll äro
inflätade historiska och mytiska element, som
bilda konturerna till en större hjältedikt och
tyda på förefintligheten av ett naivt ungerskt
epos, som för övrigt är okänt. Under
reformationstiden kom den episka diktningen till
utveckling. Bland de första epikerna bör
1078
nämnas Sebastian Tinödi, som skulle
kunna kallas Ungerns förste journalist, då
han besjunger märkliga händelser, som han
själv bevittnat. Hans förnämsta verk är
»Chronica» (1554).
Från den italienska renässanslitteraturen,
som på 1500-talet vann stor utbredning i
Ungern, gjorde humanisterna flitiga övers.
Den katolska reaktionens storman var P
é-t e r P ä z m ä n y. Bland betydande
författare ur den protestantiska kyrkans led må
nämnas Albert Szenci Molnär och
Stefan Geleji Katona. Även den episka
diktkonsten hade en framstående utövare i
greve M i k 1 ö s Z r i n y i (se d. o.). Lättare
stil hade Istvän Gyöngyösi (se d. o.;
1625—1704), den kringvandrande sångaren
Tinodis efterträdare ehuru i poetiskt
avseende vida överlägsen denne. Frihetskriget mot
Österrike under ledning av furst Räköczi II
skänkte u. en rad sköna, vemodsfyllda
sånger, de s. k. kurucsångerna (kurucer
kallades Räköczis frivilliga soldater). Under
habs-burgarna började tyska och latin tränga ut
det ungerska språket från skolorna såväl som
i förvaltningen; på de större adelsgodsen
talades endast tyska el. franska. Det ungerska
språket måste söka sin tillflykt till
landsbygden, till de låga kojorna och till de smärre
godsen. Men mitt under dessa prövningens år
uppstod en rörelse — eget nog med
utgångspunkt från själva kejsarinnan Maria Teresias
hov i Wien —, som avsåg att reformera u.
och det ungerska språket. Föregångsmannen
var Georg Bessenyei (1747—1811),
livgardist vid kejsarhovet i Wien. Bland
denna tids diktare framträder som den
ojämförligt största begåvningen M i h ä 1 y C s o k
o-nai (1773—1805), Ungerns Bellman. Han
fann sitt uppehälle som kringvandrande
student, till hälften präst och till hälften
skolmästare. Han räknas som grundläggaren av
den nya lyriska diktningen i Ungern.
Banbry-tare för det undanträngda magyariska
språket efter Bessenyei blev Fe rene
Kazin-czy (se d. o.). Den ungerska aristokratiens
förnämste skald blev Sändor Kisfaludy
(se d. o.). Hans yngre bror Karoly
Kisfaludy (se d. o.) blev en av
huvudmännen för den ungerska romantiken och
utmärkte sig under sin korta levnadsbana
särskilt som dramatiker och lustspelsförfattare.
Den, som befriade romantiken från
svulstig-het och gav den dess klassiska utformning,
var M i h ä 1 y V ö r ö s m a r t y (se d. o.; 1800
—55). Hans första stora verk, eposet om
Zaläns flykt, utkom 1825 och kan inom u.
tillmätas samma betydelse som »Frithiofs
saga» inom den svenska litteraturen.
Under revolutionsdagarna 1848 framträdde
Ungerns störste lyriker, Sändor Petöfi
(se d. o.; 1823—49). En folkets son, blev han
den ungerska frihetskampens store diktare och
hjälte. Nästan samtidigt med Petöfi
framträdde två andra av »den litterära
guldålderns» stora personligheter: Mihäly T o
m-pa (se d. o.; 1817—68) och Jänos Arany
(se d. o.; 1817—82).
Under 1800-talets tre sista årtionden
söndrade sig de ungerska lyrikerna i två läger: det
ena, en folklig, starkt nationalistisk riktning,
försökte utveckla arvet från Petöfi, medan det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
