Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur, Klocka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1169
Ur
1170
drivkraften täml. konstant (se bild 7). Dessa
ur användas på grund av sin jämna gång
på sjöresor och kallas skeppskronometrar.
(Halvkronometer är en av vissa fabrikanter
införd term, som dock är alldeles missvisande.) Det
astronomiska u. är det mest fulländade och
nyttjas för naturvetenskapliga ändamål,
särskilt på de fasta observatorierna världen runt.
Dess pendel, som svänger en gång i sekunden,
är ytterst väl kompenserad (t. ex.
Rieflerpen-deln, efter dr S. Riefler, München), med en
synnerligen låg utvidgningskoefficient. Dessa ur
äro ofta inbyggda i evakuerade glascylindrar
och omgivna av en konstant temp.
Gångvariationerna ha i vissa fall nedgått till endast
O,oo8 sek. per år. Drivimpulserna överföras
numera elektriskt från en hjälppendel, som
regleras från normalpendeln.
A. L. Breguet, Paris, utförde vid
1800-talets början många förbättringar av det
mekaniska u., bl. a. den upphöjda
spiralfjädern, vilken har till uppgift att hindra det
s. k. sidotrycket på balanstapparna och
därigenom underlätta en noggrann reglering av
gången. Spiralfjädern, som reglerar
balansens fart i u. och bestämmer dess
svängnings-tal, är i ett vanligt herrfickur 6—8 mm i
diam., dess längd omkr. 23 cm, vikt 0,0215 g
(spiralfjädern i ett litet armbandsur väger
O,ooi7 g). Ett bättre fickur är sammansatt av
omkr. 150 olika delar (hjul, skruvar,
fjädrar och ädelstenar). Om den fram och åter
svängande balansen eller »oron» i ett fickur
är t. ex. 18 mm i diam, och denna ständigt
skulle röra sig i en och samma riktning ett
varv per knäpp, skulle den på 24 tim.
till-ryggalägga 24,429 m och på ett år 8,917 km,
alltså omkr. 892 svenska mil. Den omnämnda
balansen, vars rörelser äro lätta att iakttaga
genom de knäpp, som u. gör, svänger 5 ggr i
sek., 300 i min., 18,000 ggr i tim. och på ett
dygn 432,000 el. 157,680,000 svängningar på
ett år. Likväl ha de s. k. balanstapparna (se
bild 4) en diam, av endast 0,08—O,io mm. Hela
drivkraften är dragfjädern, ett stålband, omkr.
37 cm långt.
Förutom här ovan nämnda fickur finnas
även s. k. d u p 1 e x u r, som på grund av de
dubbla tänderna i gånghjulet ha s. k. d u
b-b e 1 g å n g. Tidtagarur eller
krono-g r a f u r (sportur) mäta bråkdelar av sek.
S. k. repeterur repetera, vid tryckning
på en därtill avsedd anordning, timmarna,
kvarterna och även minuterna genom ett
särskilt slagverk. Väckaruren ha ett extra
hjulverk, som står i förbindelse med
gångverket och efter på förhand gjord inställning
kan åstadkomma en alarmsignal. Tornur
äro särskilt kraftigt byggda, bl. a. för att
motstå påfrestningar vid olika vind- och
väderleksförhållanden. Kalender ur visa
förutom tiden även dagarnas namn och data,
ibland också planeternas gång. Apparater för
tidkontroll räknas till ur. Dylika stämpla
tiden på kort el. remsor vid t. ex.
fabrikspersonals in- och utgång el. registrera tid för
utfört arbete (jfr Arbetsledning, sp.
1260). Liknande apparater äro de
transportabla nattvakts- el. v akt kon t r ol
1-u r e n. G. L-e-rg.
Elektriskt drivna ur finnas av flera
slag. Vanliga ur med fjäder el. lod kunna
Bild 7. Snäcka och fjäderhus i ett fickur, a fjäderhus,
b snäcka, c kedja, d snäckhjul.
automatiskt dragas upp på elektrisk väg. Vid
andra typer tillföres gångsystemet impulser
från en elektromagnet, som matas av
torrbatteri över en kontaktanordning på
gångverket. Ofta ha »elektriska ur» blott visarverk,
och ett flertal sådana drives med elektriska
impulser från ett centralur. Av liknande typ
är synkronuret, som drives av en liten
synkronmotor, matad från väggkontakten.
Synkronuret kan endast användas vid
växel-strömsnät, där frekvensen noggrant regleras
medelst normalur. Ey V-r.
Historik. Den äldsta tidmätare man
känner är »skuggkastaren». Innan denna var
uppfunnen, nöjde man sig med sådana
tidsangivelser som: »när dagen grydde», »när
mörkret bröt in», »då stjärnorna hade trätt
fram» o. s. v. Skuggkastaren kunde vara ett
torn, en obelisk, en bergspets etc.
Allteftersom dagen skred fram, ändrade sig skuggans
längd. Genom uppmätning av denna eller
efter en förut gjord gradering kunde man
ung. bestämma tiden. Nästa steg är
timglaset (sanduret; se Timglas, jfr Logg)
och vattenuret (se d. o.). Det mekaniska
u. med hjulverk uppfanns i slutet av
900-talet. S:t Paulskyrkan i London skall
redan 1286 ha haft tornur, som med mekaniska
figurer angav timmarna. På Karl V:s i
Frankrike initiativ tillverkades ett ur av
Heinrich Wick. från Württemberg, till Palais
de justice i Paris. Arbetet, som tog 8 år,
blev färdigt 1370. Detta urs klockor gåvo omkr.
200 år senare signalen till Bartolomeinattens
fasor. Storkyrkan i Stockholm fick 1471 av
Sten Sture d. ä. sitt första ur. Omkr. 1580
lät Tyge Brahe på Uraniborgs
observato-rium på Ven uppsätta ett ur med slagverk,
visande timmar och minuter. Redan vid slutet
av 1300-talet torde mekaniska ur ha funnits i
Sverige; det sinnrika konsturet i Lunds
domkyrka anses härstamma från nämnda tid.
På 1400-talet fanns i Vadstena kloster en
klocka, som tillkännagav timmarna. Omkr.
1506 utförde en Vadstenamunk, Petrus
Astro-nomus, det berömda astronomiska uret i
Uppsala.
Det första fickuret uppfanns omkr. 1500
av klensmeden Peter Henlein i Nürnberg.
Fickuren gjordes först cylindriska, men
formen drogs sedermera ut på längden, och de
s. k. Nürnbergäggen uppstodo. Allteftersom
tiderna ha ändrats, ha kraven på u:s
prestationer och utseende ökats. De stora
klumpiga och skrymmande »byxsäcksuren» ha
utbytts mot små och tunna ur. Under
reformationstiden drogo några urmakare från
Bur-gund till staden Genève, där de började
tillverka ur, som voro avsedda att bäras. Fatio
Deouilier uppfann konsten att borra ädelste-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
