Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ur, Klocka - Ur, Ur i Kaldéen (stad) - Ur, Uren (zoologi) - Urach - Uradel - Uraeginthus - Uraeusormen - Uragoga - Ural - Ural-altaiska språk - Uralbergen, Ural
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1171
Ur—Uralbergen
1172
Det stora tenrpeltornet i Ur.
nar till fickur. Pendeln upptäcktes av Galilei,
som använde den för väggur 1649. Under de
franska konungarna Ludvig XIV:s och
Ludvig XV:s tid fick urmakeriet ett oanat
uppsving. Ung. samtidigt grundlädes den
schweiziska fickurstillverkningen. I Sverige
tillhörde de yrkesutbildade urmakarna ända till
1695 klensmedernas skrå och kallades då
»segermakare» eller »säjarmästare»; i
huvudsak tillverkade de större och grövre ur men
även fickur (spindelur). Christopher Polhem
anlade 1720 en mindre tillverkning av
golvur i Stjärnsund. På 1700-talet funnos i
Stockholm många skickliga mästare, vilka bl. a.
tillverkade förgyllda skulpterade
väggpendyler. Mera kända mästare voro Jacob Kock,
Johan Nyberg, Pehr Prinz, Peter Ernst, Nils
Berg, Joakim Howenschiöld, Augustin
Bour-dillon och Johan Fredman. Mycket bekanta
äro de s. k. daluren eller Moraklockorna,
vilkas tillv. alltsedan mitten av 1700-talet
utgjorde en hemslöjd i flera byar i Mora socken.
Sådana golvur eller ståndur ha emellertid
tillverkats även på många andra håll i landet.
Ofta utgöra de goda prov på de skilda
bygdernas folkkonst, och den omsorg man
nedlade på deras utstyrsel är att jämföra med
den, som kännetecknade stadsurmakarnas
produkter. — Den 1887 i Halda (se d. o.)
grundade första svenska maskinella fabrikationen
av fickur nedlades 1920.
Litt.: H. Hammarlund, »Urens historia»
(1904); W. Schultz, »Våra tidmätare och deras
behandling» (1910); E. von
Bassermann-Jordan, »Uhren» (1914; 2:a uppl. 1920); E.
Siden-bladh, »Urmakare i Sverige under äldre tider»
(1918); Th. Wåhlin, »Horologium mirabile
lun-dense» (1923); A. Wins, »L’horloge ä travers
les äges» (1924). G. L-e-rg.
Ur, Ur i K a 1 d é e n, enl. 1 Mos. 11:28
patriarken Abrahams fädernestad, på den
nutida ruinkullen el-Muqajjar i Irak, 15 km v.
om Eufrats nuv. fåra. Efter tidigare mindre
undersökningar börjades 1919 av Hall,
Thompson och Woolley en omfattande utgrävning.
Under ett 12 m djupt avfallsskikt låg ett
lager svämlera på 2x/2 m. och under detta
påträffades en primitiv boplats från uråldrig
tid (enl. Woolley från tiden före syndafloden).
I avfallsskiktet funnos rester av en nekropol
med rika skatter av guld och andra ädla
metaller Gravfältet är äldre än den
första historiska dynastien av Ur, vilken enl.
Woolley framträdde 3100 f. Kr., enl. andra
några hundra år senare. I tre gravar
påvisades människooffer. I en räknades 74 skelett;
människorna hade dödats och gravlagts tills,
m. huvudpersonen (trol. en prästinna). Det
stora tempeltornet i Ur har även blottats. Det
härstammar från stadens glansperiod, den
tredje dynastiens tid (enl. Woolley omkr. 2200
f. Kr.). Olika byggnadsrester och smärre
föremål förskriva sig från de två följ,
årtusendena (bl. a. från Chammurapi och
Nebukad-nessar). Ej långt efter Kyros’ tid bröt sig
Eufrat, vid vars strand Ur grundats, sin nuv.
fåra. Stadens bevattningssystem och traktens
åkerbruk spolierades med ens. Nejden blev en
öken, och Ur återuppstod aldrig. — Litt.:
Art. »Ur» i »Reallexikon der Vorgeschichte»,
14 (1929); »Ur excavations», Reports utg. av H.
R. Hall och C. L. Woolley (1927 ff.), Texts
utg. av C. J. Gadd och L. Legrain (1928 ff.);
C. L. Woolley, »The sumerians» (1928) och »Ur
och syndafloden» (1930). P. L.
Ur, Uren, zool., dets. som uroxen, se O
x-släktet.
Urach [ö’rak], stad i Württemberg, 35 km
s. s. ö. om Stuttgart; 5,371 inv. (1925).
Grevskapet U. kom på 1200-talet till
Württemberg. Inom furstehuset Württemberg bär en
(icke suverän) linje sedan 1867 titeln hertig
av U.
Uradel, se Brevadel.
Uraegi’nthus, zool., se Astrilder.
Uraè’usormen, kunglighetens förnämsta
in-signium i Egypten, den bild av en
glasögonorm i anfallsställning, som bl. a. faraonerna
buro över pannan. U. tänktes fördriva faraos
fiender. Se vidare A s p i s. G-d L-n.
Uragöga, bot., se Kräkrot.
UraT. 1. Flod i s. ö. Europeiska Ryssland,
upprinner i s. Uralbergen och mynnar med ett
delta i Kaspiska havet Längd omkr. 2,400
km, flodområde 270,000 kvkm. Största
bifloder: Sakmara från höger, Ilek från vänster.
U. rinner först i en längsdal mot s.,
genombryter bergen i v. riktning i trakten av Orsk
och böjer vid Uralsk av mot s., varefter den
flyter genom aralo-kaspiska sänkans
saltstäpper, bildande gräns mellan Europa och Asien.
U. har en viss betydelse som flottled; rikt
störfiske. — 2. Se Uralbergen.
Ural-altaiska språk, en av äldre forskare
antagen språkgrupp, till vilken å ena sidan
räknas de uralska språken (se d. o.), å andra
sidan de altaiska språken (se d. o.) i egentlig
mening; av vissa forskare räknas även
japanskan hit; åter andra forskare ha hit fört
ännu andra språk. Sammanhanget mellan de
uralska och altaiska språken är emellertid
ännu osäkert, många och påfallande likheter
finnas väl i deras byggnad, men man vet icke
om dessa likheter bero på genealogisk el. blott
psykologisk släktskap; om sedan också
japanskan kan föras hit står ännu alldeles i vida
fältet; snarare synes man kunna tänka på
koreanskan. — Litt.: H. Winkler, »Der
ural-altaische Sprachstamm, das Finnische und das
Japanische» (1909). K. B. W.
UraTbergen, Ural, bergsträckning,
markerande gränsen mellan Europa och Asien (se
karta vid Ryssland, sp. 1312), sträcker sig
i flera parallellkedjor med en längd av omkr.
2.500 km huvudsaki. längs 60 :e meridianen
från aralo-kaspiska sänkan i s. till tundran
i n. med fortsättning på de arktiska öarna
(Novaja Zemlja). Bredden, som i allm.
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
