Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Urban VI (påve, Bartolommeo Prignanon) - 7. Urban VII (påve, Giambattista Castagna) - 8. Urban VIII (påve, Maffeo Barberini) - Urban, Ignatius - Urbanistinnor - Urbanitet - Urbanus - Urberg - Urbi et orbi - Urbin - Urbino - Urbota mål - Urbs - Urd - Ur Dagens Krönika - Urdarbrunnen - Urdjur - Urdu - Ureas - Uredineae - Uredosporer - Uremi, Urinförgiftning - Uretaner - Ureter - Urethra - Urethritis - Uretrotomi - Urfa - d’Urfé, Honoré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1177
Urban, I.—d’Urfé
1178
1363 ärkebiskop i Acerenza, 1377 i Bari. U:s
val till påve, det första efter kurians
återflyttning till Rom, ledde genom val av
mot-påve (Clemens VII) till »den stora schismen».
U. understödde Karl av Durazzo mot Johanna
av Neapel men blev sedan ovän med honom.
— Litt.: R. Jahr, »Die Wahl Urbans VI.»
(1892); T. Höjer i Hist. Tidskr. 1907; M
Rothbart, »Urban VI. und Neapel» (1913).
7. U. VII (påve 1590) hette eg. G i a
m-battista Castagna, italienare.
8. U. VIII (påve 1623—44) hette eg.
Maf-feo Barberini, italienare. Blev kardinal
1605. Talangfull och högt bildad, var U. en
världslig påvetyp, som ivrade för stärkandet
av påvedömets yttre makt. Genom
införlivandet av hertigdömet Urbino gav han
Kyrkostaten dennas sista utvidgning. Under
trettioåriga kriget sökte han stävja kejsarens makt
i Tyskland och Italien. Därigenom blev U.,
ehuru protestantismens hätske fiende, indirekt
Gustav II Adolfs bundsförvant. — U. tvang
1633 Galilei att avsvärja sina »villfarelser»
och fördömde 1642 jansenismen genom bullan
»In eminenti». — Litt.: A. Leman, »Urbain
VIII et la rivalité de la France et de la
maison d’Autriche» (1920). Hg Pl.
Urban [o’rbän], I g n a t i u s, tysk botanist
(1848—1931), var 1883—89 kustos och 1889—
1913 underdir. vid botaniska museet och
trädgården i Berlin; fick professors titel 1889. U.
skrev värdefulla morfologiska, biologiska och
historiskt botaniska arbeten men studerade
framför allt Västindiens flora. De flesta av
hans skrifter gälla detta område, bl. a.
»Sym-bolae Antillanae» (9 bd, 1898—1928) och
»Ser-tum Antillanum» (1914—30). U. bearbetade
även E. L. Ekmans rika samlingar härifrån.
Han utgav faskiklarna 100—130 av Martius,
»Flora Brasiliensis». K. A.
Urbanisti’nnor, se Klara, den heliga.
Urbanitet, se Urban.
Urbänus, påvar, se Urban.
Urberg, de från jordens första
utvecklingsskede, urtiden, härrörande
bergartsforma-tionerna. U. kallas även arkeikum el. den
arkeiska el. arkeozoiska gruppen.
Jfr Arkeisk, Arkeozoisk,
Geologiska formationsserien och P r
e-k am b risk a formationer. Se även
Fennoskandia, med karta, och Sverige,
sp. 976—977. N. Zn.
U’rbi et o’rbi, lat., »för staden (d. v. s. Rom)
och världen», se Benediktion.
Urbin, zool., se B i f a m i 1 j e n, sp. 260.
Urbino [orbi’nå], stad i it. prov. Pesaro e
Urbino, på en bergshöjd (451 m ö. h.) i
tos-canska Apenninerna, nära Metamodalen; 5,231
inv. (1921). Säte för ett litet fritt univ. (gr.
1564; 77 stud. 1931). U:s blomstringstid
inföll under Federigo II av släkten Montefeltro
(se d. o.), då stadens förnämsta
byggnadsverk, det hertigliga palatset, uppfördes av L.
Laurana (se L a u r a n a, F.). Där inrymmas
nu bl. a. ett nationalgalleri och ett
historisk-topografiskt museum för Markerna. U. är
Rafaels födelsestad. Det hus, där han föddes,
tillhörigt Accademia Raffaello, är även
museum. Domen, nästan h. o. h. förstörd vid ett
jordskalv 1789, återuppfördes 1801. — U.
jämte område tillhörde 1631—1860 Kyrkostaten.
Urbota mål, mål ang. brott av så grov
be
skaffenhet, att de äro »urbota», d. v. s. ej
kunna med böter försonas.
Urbs, lat., stad, särskilt staden Rom. — U.
a e t e’r n a (»den eviga staden»), Rom.
Urd, nord, myt., se Nornor.
Ur Dagens Krönika, tidskrift, utgavs i
Stockholm 1881’—90 av A. Ahnfelt (se d. o.)
och nedlades med årg. 1891. Tidskr. var
urspr. partilös men vart småningom starkt
oppositionell. Medarb. voro bl. a. J. A.
Strindberg, O. Levertin, G. Nordensvan, E.
Josephson, Hj. Bran ting, G. Fröding, G. Brändes, G.
af Geijerstam, O. Hansson, G. Steffen, E.
Thy-selius, K. A. Strömbäck (märkena »Fritz
Krook» och »Scævola») och den anonyme
musikkritikern »Volontaire». Utpräglat aktuell
och aggressiv, innehöll U. ofta inlägg i
dagsfrågor av skarp och pikant ton. R-n B.
Urdarbrunnen (isl. Urdarbrunnr), »Urds
brunn», brunn under världsträdet Yggdrasils
rot, där nornorna bo (se Nornor).
Urdjur, zool., se Protozoer.
Urdü, se Hindustan i.
Ureäs, ett urinämnespjälkande enzym.
Uredlneae, bot., se Rostsvampar.
Uredosporer, bot., se Rostsvampar och
Spor.
Ureml, Urinförgiftning, uppträder
inom kroppen, då urinutsöndringen är störd
genom sjukliga förändringar i njurarna (jfr
Njursjukdomar, sp. 1052). — Från den
äkta u. kunna mången gång endast med
svårighet skiljas de s. k. pseudouremiska
tillstånden, som förete ung. samma symtom
men orsakas av blödningar el. proppbildningar
i hjärnan vid åderförkalkning där. I. H.*
Uretäner äro estrar (se d. o.) av
karbamin-syra, NH2COO. H, och benämnas efter den
ingående alkoholradikalen, t. ex. etyluretan
= NH2COO . C2H5. U. och deras derivat
användas som sömnmedel (se d. o.). G. S-ck.
Urete’r (grek, uretèr), urinledare, se U r
inorgan.
Urèthra, grek., urinröret, se Urinorgan.
Urethrltis, katarr i urinröret, se
Urinorganens sjukdomar.
Uretrotoml, se Urinorganens
sjukdomar.
Urfa, huvudstad i turk, vilajetet U., n. v.
Mesopotamien, vid foten av Nimrud dag;
29,098 inv. (1927). Omges av en förislamitisk
stadsmur och har talrika moskéer, bl. a.
Abra-hamsmoskéen (där Abraham enl. en tradition
ville offra Isak). Vallfartsort. Franska och
amerikanska missionsstationer. U. är det
forna Edessa (se d. o. 2).
d’Urfé [dyrfe’], H o n o r é, fransk
romanförfattare (1568—1625). Kämpade som ung
mot Henrik av
Na-varra. Skogslandskapet i Forez med
Lig-nons floddal bildar
ramen kring hans
berömda herderoman
»L’Astrée» (3 dir,
1607, 1612 och 1619;
2 dir postumt 1627),
som genast vann
enorm popularitet.
Romanens idealistiska
kärleksuppfattning
utesluter icke en
mi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
