Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urin - Urinal - Urinavsöndring - Urinblåsan - Urinbrunn - Urindrivande medel, Diuretica - Urinförgiftning - Urinledarna - Urinorgan - Urinorganens sjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Urinal—Urinorganens sjukdomar
1181
rade salter. — U. av olika djurslag är till
sammansättningen ganska olika.
Växtätar-nas u. är ofta alkalisk. De gräsätande
djurens u. utmärkes genom sin rikedom på
hip-pursyra. Hos fåglar och reptilier ersättes
urinämnet av urinsyra. J. E. J-n.*
Urinäl, uringlas i sådan form, att sjuka i
liggande ställning bekvämt skola kunna kasta
vatten; glas för att förvara urin, som skall
undersökas av läkare.
Urinavsöndring. Urinens beståndsdelar
finnas till största delen färdigbildade i det blod,
som genomströmmar njurarna. Den enda
urinbeståndsdel, för vilken njurarna kunna anses
vara bildningsstället, ärhippursyran (se
d. o.), övriga urinbeståndsdelar, normala
såväl som patologiska, äro påvisade i blodet.
De Malpighiska kropparnas (jfr Njure)
väggar släppa normalt ej igenom blodets
kolloi-der (äggvitekroppar etc.) men väl dess övriga
beståndsdelar. Därför uppstår ett ultrafiltrat
(jfr Filtrering) av blodplasman. Under
den fortsatta passagen genom njurkanalerna
förändras denna provisoriska urin på olika
sätt. Sannolikt återresorberas vatten genom
aktiv cellverksamhet; olika urinbeståndsdelar
torde — i högst växlande utsträckning —
återdiffundera med vattnet. Härigenom kan
ökning av ämnets koncentration uppstå. Vissa
substanser (urinämne, kreatinin, sulfat) ha i
den definitiva urinen 50—100 ggr så hög
koncentration som i blodet, något mindre anrikas
urinsyra och fosfat, medan klor-,
magnesium-och kalciumioner koncentreras obetydligt och
natriumioner ej alls. Den drivande kraften
för urinens filtration i de Malpighiska
kropparna är blodtrycket, minskat med
kolloider-nas osmotiska tryck (jfr O s m o s och O s m
o-tiskt tryck). Sjunker blodtrycket alltför
mycket, avstannar därför u. Ä andra sidan
kan den stiga vid högt blodtryck el. vid sänkt
kolloidosmotiskt tryck (t. ex. genom blodets
spädning med vatten på grund av
vattentillförsel el. salttillförsel, som ger vätskeutträde
från vävnaderna till blodet). Njurarna få
därför betydelse ej blott för att ur blodet
avlägsna vissa slutprodukter av
ämnesomsättningen utan också för att reglera
vätske-mängden i kroppen och möjliggöra
vidmakthållandet av ett konstant osmotiskt tryck i
kroppens vävnader. Njursekretionen påverkas
i viss mån även av nervösa inflytanden.
Om rubbningar iu. se Njursjukdomar
och Urinorganens sjukdomar. Ljd.
Urinblåsan, anat., se Urinorgan.
Urinbrunn, lantbr., se Gödselstad.
Urindrivande medel, Diurètica,
läkemedel, som avse att vid otillräcklig
urinavsöndring (diures) öka denna. Vid akuta
njursjukdomar äro u. ej användbara, väl
däremot vid vissa kroniska njuråkommor
med minskad diures, då purindiuretica
(se nedan) ofta äro verksamma. Vid dålig
cirkulation (hjärtfel) kunna hjärttonica
(digitalis och närstående), purindiuretica och
vissa kvicksilverpreparat (se nedan)
vara särdeles verksamma; de sistnämnda få
ej nyttjas vid njuråkommor. Beror den
bristande diuresen på kvarhållande av salter
(koksalt m. m.) i kroppsvätskor och organ,
kombineras ofta purindiuretica med saltfattig
diet. — Till purindiuretica räknas d i u r e-
1182
tin, teofyllin och närstående (se T e
o-b r o m i n) samt koffein (se d. o.), till
diuretiska kvicksilverpreparat k a 1 o m e 1 (se
d. o.) samt de komplicerat sammansatta,
mycket verksamma preparaten novasurol och
salyrgan, av vilka det förra insprutas
under huden el. i musklerna, det senare i
musklerna el. t. o. m. i blodet (intravenöst).
Urindrivande verkan tillkommer även
urinämne (se d. o.) och vissa lättlösliga och lätt
resorberade alkalisalter, t. ex. kalium- och
natriumacetat. C. G. S.
Urinförgiftning, se U r e m i.
Urinledarna, anat., se Urinorgan.
Urinorgan, organen för urinens sekretion
och bortledning ur organismen, d. v. s.
njurarna och njurbäckenet (se Njure) samt de
s. k. urinvägarna: urinledarna, urinblåsan
och urinröret. Urinledarna (lat. uretères,
uretererna) äro två rör, som leda urinen från
njurbäckenet snett nedåt inåt till urinblåsan.
Deras vägg utgöres av glatta muskler, dels
längsgående, dels cirkulära, samt innerst av
en slemhinna, vars epitel liknar urinblåsans.
— Urinblåsan (»blåsan», lat. veswa, grek.
ky’stis) är belägen i bäckenet bakom
blygdbenet. Då den är tom, ligger den tillplattad;
utspännes den, blir den äggformig och når
över blygdbenet, där den ligger omedelbart
intill främre bukväggen. Den nedre delen,
som är vidast, kallas basen (fu’ndus) och
gränsar mot ändtarmen hos mannen och
mot vagina hos kvinnan (se bilder vid art.
Könsorgan). En del av den övre ytan täckes
av peritoneum. Väggen utgöres innerst av en
slemhinna och därutanför av flera lager glatta
muskeltrådar, som i trakten av urinrörets
utträde (framom basen) bilda en tjockare
samling. Urinblåsan kan rymma 1,5—1,8 1. Genom
en ständig kontraktion av de muskler, som omge
början av urinröret, hindras urinen att avgå
från blåsan. Denna kontraktion regleras från
ett av stora hjärnan påverkbart nervcentrum
i ryggmärgen. Vid blåsans utspänning
retas sensibla nerver i biåsväggen, och på
reflex-väg utlöses en kontraktion av biåsväggens
muskulatur och sålunda en tömning av
blåsan. En förstöring av ryggmärgens
ländre-gion medför förlamning av blåsans såväl
slutnings- som tömningsapparat. — Urinröret
(uröthra) leder urinen från blåsan. Hos
mannen passerar det först genom prostata (se
d. o.). I denna del av urinröret mynna, förutom
prostata, de två ductus ejaculatorii, som
vardera bilda sädesblåsans och motsv. s
ä-desledares gemensamma utförsgång. Den
närmast följ. avd. av urinröret kallas den
membranösa. Den är belägen under
blygdbågen och bildar urinrörets smalaste del.
Fortsättningen kallas den kavernösa avd.
Hos kvinnan är urinröret betydligt kortare
än hos mannen och ligger i vaginas främre
vägg. E. Hgn.*
Urinorganens sjukdomar. Med undantag av
sjukdomar i själva urinröret äro u. förut
behandlade under art. Blodurinering,
Biåskatarr, Biåssten, Glykosuri,
Njursjukdomar, Polyuri och P y
e-1 i t. Av urinrörets sjukdomar är katarren
urethritis den vanligaste och då oftast
orsakad av gonokocker (se D r ö p p e 1, sp. 42). En
dylik katarr kan leda till förträngning (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
