Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Urinorganens sjukdomar - Urinröret - Urinsekter - Urinsten - Urinstämma - Urinsyra - Urinsyrestenar - Urinämne, Karbamid - Urisjön - U. R. K. - Urkalksten - Urkantonerna - Urkrafter - Urkristendom - Urkund - Urkönsmodercell - Urladdare - Urladdning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Urinröret—Urladdning
1183
S t r i k t u r), vilken behandlas antingen
oblodigt genom dilatation med sönder el. blodigt
(operativt) genom uppslitsning av det
förträngda området (uretrotomi). Även
sjukdomar i den omgivande vävnaden, framför allt
prostatahypertrofi, kunna framkalla liknande
symtom. Om ofrivillig urinavgång se
Enu-r e s i s och Inkontinens. E. L-g.
Urinröret, anat., se Urinorgan
Urinsekter, Apterygöta, underklass bland
insekterna (se d. o.), uppvisande många
ursprungliga drag, än erinrande om
myriapo-derna (se d. o.), än åter om insekternas
stamformer. Antennerna äro vanl. långa, ögonen
i regel föga utvecklade eller saknas.
Mundelarna äro bitande eller stundom sugande;
de äro antingen fria och ha väl utvecklade
palper (ectognatha) eller indragna i ett s. k.
atrium (entognatha), i vilket fall palper
saknas el. äro rudimentära. Vingar saknas.
Bakkroppen består av 6 eller 10—12 segment
och har på buksidan tydliga, stundom
egendomligt ombildade benrudiment. U. leva
företrädesvis på fuktiga ställen; åtskilliga arter
träffas på ytan av söt- el. saltvattenssamlingar
el. på snö- och isfält; några få arter leva i
myr- eller termitbon. Utvecklingen sker
direkt utan förvandlingar. U. omfatta fyra
delvis artfattiga ordningar, Protura, 1 a r
v-borstsvansar, fjällborstsvansar
och hoppstjärtar (se dessa ord). O. A-g.
Urinsten, dets. som biåssten (se d. o.) och
njursten (se Njursjukdomar, sp. 1053).
Urinstämma, det tillstånd, då urinen ej kan
avgå från blåsan oaktat denna är fylld.
Vanliga orsaken är förlamning av
blåsmuskulatu-ren el. mekaniskt hinder. Jfr Stranguri.
Urinsyra, trioxipurin,
HN—CO
OC C—NH\
l II >CO,
HN—C—NHZ
en i urin (därav namnet), i giktknölar (se
Gikt) och i exkrementer från fåglar och
kräldjur förekommande purinbas (se d. o.). U.
upptäcktes 1776 av W. Scheele, utgöres av
vita, i vatten svårlösliga små kristaller och
ger med baser svårlösliga salter.
Människokroppen avsöndrar normalt 0,7 g u. per dygn,
vid riklig köttdiet ända upp till 2 g. I. B.
Urinsyrestenar, med., se Biåssten.
Urinämne, Karbamid, H2N.CO.NH2,
förekommer framför allt i urin, som hos
människan innehåller 1,5—2 % härav. En vuxen,
på blandad kost levande person avsöndrar
20—30 g u. per dygn. Syntetiskt
framställdes det f. ggn 1828 av Wöhler (se d. o. och
Kolföreningar) genom omsättning av
ammoniumcyanat. Numera fås u.
fabriksmäs-sigt ur kolsyra och ammoniak. I
djurkroppen bildas det som avfallsprodukt vid
äggviteämnenas förbränning. U. kristalliserar i
långa, färglösa, i vatten och alkohol
lättlös-liga kristaller. Det nyttjas som
gödselämne (det innehåller ej mindre än 46,6 % kväve)
samt i mindre mängder som fixermedel i
parfymerierna och på grund av sin kylande
smak som tillsats till iskarameller o. dyl.
Med vätesuperoxid bildar det en hållbar, fast
förening, vilken brukas som desinficierande
ströpulver, tillsats till tandkrämer m. m. I. B.
1184
Urisjön [ö’ri-], ty. Urner See, se V i e
r-waldstättersjön.
U. R. K., se R ö d a k o r s e t, sp. 59.
Urkalksten, se Kalksten och Marmor.
Urkantonerna, de tre kantonerna (urspr.
»orterna») Schwyz, Uri och Unterwalden, som
bilda kärnan i Schweiziska edsförbundet. Jfr
Schweiz, historia.
Urkrafter, de enkla naturkrafter, till
vilkas växelverkan (t. ex. genom attraktion och
repulsion) man förr sökt hänföra de fysiska
företeelserna. Man antog t. ex. vid början av
1800-talet, att u. verkade genom sex agens el.
imponderabilia (två slags elektricitet, två slags
magnetism, värme, ljus). Mot 1800-talets slut
hänförde man u. till olika tillstånd hos etern
(jfr Eter 1). Begreppet u. är nu avfört ur
fysiken. Jfr Attraktion 1. J.T.
Urkristendom, vedertaget namn på kyrkans
äldsta skede, den grundläggande
missionsti-den, som utmynnade i den gammalkatolska
kyrkan omkr. 150. Inom denna tidrymd kan
man dra en periodgräns vid år 70, då
Jerusalems förstöring beseglade
judekristendomens öde. Vid denna tidpunkt voro även de
stora ledande apostoliska personligheterna
borta (»efterapostolisk tid», 70—150). —
Källor äro N. T., apostoliska fäderna (se d. o.)
och i viss mån den »apokryfiska» litteraturen
(se Apokryfiska böcker); även
senjudiska skrifter i kristen bearbetning komma
i betraktande. Kännedomen om u. är dock
mycket problematisk och fragmentarisk. —
Det äldre, »apostoliska» skedet (före år 70)
har sin utgångspunkt i Jerusalem, i
»urförsamlingen» med dess övervägande
judisk-eska-tologiska karaktär. Utvecklingen börjar med
uppkomsten av hednamissionen, som i första
hand är knuten till aposteln Paulus. Häftiga
slitningar mellan judaism och hednamission
skakade kyrkan under de första årtiondena.
I de kristna församlingarna i Syrien,
Mindre Asien och Grekland samt i Rom
utbildades gudstjänst och författning, lära och
kanon. Denna utveckling betecknas av en
växande uniformitet, entusiasmens och det
glödande framtidshoppets utslocknande.
Ämbetets och skriftens inflytande växte, en
kristen teologi och ritus grundlädes i nära
samband med hellenistisk filosofi och fromhet.
Utvecklingen fullbordades genom kyrkans
kamp mot gnosticism (se d. o.) och montanism
(se Montanister) samt under
förföljelserna. — Litt.: J. Weiss, »Das
Urchristen-tum» (1917); E. Meyer, »Ursprung und
An-fänge des Christentums» (3 bd, 1921—23); A.
v. Harnack, »Die Mission und Ausbreitung des
Christentums» (4:e uppl. 1923); O. Linton,
»Das Problem der Urkirche» (1932). A. Fr.
Urkund (ty. Ur kunde), se Handskrift.
— Urkundslära, se Diplomati k.
Urkönsmodercell, se Könsceller, sp. 499 f.
Urladdare, enkelt redskap, som stundom
brukas vid demonstration av
urladdningsfeno-men från en laddflaska och den elektriska
gnistans verkningar. U. består av två med
gångjärn förenade, svagt böjda
metallskänk-lar. försedda med isolerande handtag och
slutande i kulor. Jfr Elektriska
urladdningar och Elektrisk ljusbåge. J.T.
Urladdning, se Elektrisk
ackumulator och Elektriska urladdningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
