Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wærn, Jonas (industriman) - Wærn, Jonas (läkare) - Wærn, Leonard Magnus - Wærnér, Ninian - Væröy - Vae victis! - Wafd - Vafio (Bafeio) - Vág - Vaga, Perino (Pierino) del - Vagabond - Vagabonde - Vaganter - Vagel - Wageningen - Vagga - Vagga - Wagga-Wagga - Vaggeryd - Vaggeälven - Waggon - Vaggvisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1269
Wærn, J.—Vaggvisa
1270
bildade en mera »liberal» ministär, blev W.
konsultativt statsråd. Sedan konungen börjat
överge sin liberala reformpolitik, lämnade W.
ministären 1848. 1857—66 var han
landshövding i Skaraborgs län. B. E-r.
Wærn, Jonas, läkare, akademisk lärare
(1849—1929); jfr släktart. Blev med. dr i
Stockholm 1885, var e. o. prof, i pediatrik
vid Karol. inst. 1885—1908 och prof. 1909—
14. W. var överläkare vid Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt 1892—1914. Han utförde
ett omfattande och betydelsefullt arbete för
barnavårdens främjande och
barnsjukdomarnas bekämpande. (P. Hgld.)
Wærn, Leonard Magnus, skolman
(1846—1923); jfr släktart. Blev fil. dr och
docent i praktisk filosofi i Uppsala 1875, var
några år folkskolinspektör samt blev 1884
lektor i pedagogik och metodik vid Högre
lärarinneseminariet i Stockholm, vars rektor han
var 1889—1904 och läsåret 1909—10. W. har
i olika avseenden haft stor betydelse för
seminariet och för den svenska flickskolan. 1903
—12 var han föreståndare för den teoretiska
provårskursen i Stockholm och föreläste även
åtskilliga år i psykologi och pedagogik vid
Stockholms högskola. W. skrev bl. a.
»Shaftes-burys dygdelära» (1875; gradualavh.), den
mycket uppmärksammade
»Religionsundervisningen och den etisk-religiösa uppfostran»
(1902) och »Formell undervisningslära» (1915;
2:a uppl. 1920). Fr. Sg.
Wærnér, N i n i a n, författare (1856—19Ö5).
Studerade 1877—83 i Uppsala och flyttade
1884 till U. S. A., där han redigerade
svensk-amerikanska tidningar; var från 1895
tidningsman i Sverige. — W :s »Brev te Nyman
Wærnor» (1899) och »Mina hundår i
Amerika» (1900; under pseud. C. A. Tollén) äga
burlesk humor. R-n B.
Væröy, se Lofoten.
Vaè’ vi’ctis!, lat., ve de besegrade!, se
B r e n n u s.
Wafd, egyptiskt parti, se Egypten, sp.
397.
Vafio f-fiå’] (Bafeio), ort i Lakonien, s. om
Sparta, berömd för en 1889 undersökt
kupol-grav, där bl. a. flera skurna stenar och två
berömda guldbägare hittades (jfr E gei sk
kultur, bild 10). M. Pn N-n.
Våg, se V ä h.
Va’ga, Per in o (eg. Pierino) del,
italiensk målare (1499—1547), verksam i Rom
och Genua. V. utvecklade en för framtiden
betydelsefull dekorationsstil, i vilken
reliefmässiga arkitektur- och skulpturmotiv
(framställda i måleri) spela en dominerande roll,
t. ex. utsmyckningen av Sala del Consiglio i
Castel San Angelo i Rom. H. C-l.
Vagabond [-bå’rid] (av lat. vagabu’ndus,
kringströvande), landstrykare, lösdrivare.
Vagabonde [-bä’d el. -båTjd], se F a u s
t-man, M.
Vaga’nter (lat. clérici vaga’ntes,
kringströvande präster). 1. Ord. andliga, som ej
innehade något bestämt kyrkligt ämbete el.
fast plats. Enl. den kanoniska rätten
förbjudas biskopar att viga någon präst utan
bestämd »titulus beneficii». Gör han detta,
måste han själv upptaga honom vid sin »mensa
episcopalis», tills han skaffat honom fast
an
ställning. Även den svenska kyrkolagen
innehåller bestämmelser mot klerikala v. Hg Pl.
2. Skrå av kringvandrande medeltida
studenter, även kallade g o 1 i a r d e r (se d. o.),
som i latinska visor besjöngo den
backanti-ska och erotiska livsglädjen och skarpt
satiriserade ståndens, särskilt prästerskapets, lyten.
En samling dylika visor finnes i sv. övers, av
A. U. Bååth (»Vagantsånger», 1906), en annan
i ty. övers, av R. Ulich (»Vagantenlieder»,
1927). Jfr Archipoeta, Carmina
burana och Fahrende Leute. — Litt.: F.
Moth, »Vagantviserne» (1913); Helen Waddell,
»The wandering scholars» (1927). (O. W-n.)
Vagel (lat. horde’olum),
inflammationspro-cess i omgivningen av en talgkörtel el.
hårbalja på ögonlocksrandens yttre kant.
Denna ofarliga åkomma motsvarar en »finne» på
andra kroppsställen och går i regel tillbaka
efter några dagar. Läkningen påskyndas
genom värmebehandling. — V. kallas på
folkspråket s t o 1 s t e g. K. G. P-n.
Wageningen [vä’^o-], stad i nederl. prov.
Gelderland, vid Neder Rijn, v. om Arnhem;
13,096 inv. (1930). Lantbrukshögskola.
Vagga, ett slags säng för spädbarn.
Primitivast är måhända den s. k. bärvaggan, en
liten korg, som modern bär på ryggen och i
vilken barnet är nedbäddat och fastsnört.
I senare tid ha sådana brukats av lapparna
men också t. ex. i Dalarna. Nära denna
kommer hängvaggan, vanl. bestående endast av
en i taket upphängd skinnfäll. Hos de
svenska bönderna har i äldre tid en v., som
upphängdes på en sviktande träfjäder, varit
mycket i bruk. Senare användes v., som eg.
bestå av en trälåda på medar, vilka
senare antingen kunna vara tvärställda el., ss.
i de nordliga delarna av Skandinavien,
placerade på längden. Hos de högre stånden
blevo också tidigt v., som upphängdes i
trä-stativ, vanliga. En praktfull representant för
denna typ är den s. k. Karl XII:s v., vilken,
som nu visats, har använts redan av Karl XI (i
Livrustkammaren). V. ha numera i stor
utsträckning utträngts av barnvagnar. G. Brg.
Vagga, artill., se L a v e 11 a g e, sp. 878.
Wagga-Wagga, stad i det inre av Nya
Syd-Wales, Australien, vid Murrays biflod
Mur-rumbidgee; 9,110 inv. (1932). Centrum i det
s. k. Riverinaområdet; betydande handel med
vete och ull.
Vaggeryd, municipalsamhälle i Byarums
socken, Jönköpings län, i övre Lagans
dalgång, s. om Jönköping; 119 har, 1,433 inv.
(1933). Snickeri-, möbel- och vagnfabriker,
sparbank (Byarums) och bankkontor. Från
V. utgår en bilinje till Jönköping av
Halmstad—Nässjö järnväg. Tax.-värde å fastighet
2,347.000 kr. (1932), tax. inkomst 895,170 kr.
Blev municipalsamhälle 1911.
Vaggeälven, högerbiälv till Byälven, s.
Värmland, bildar bl. a. de utbyggda fallen
Sälbodafallet (1,785 hkr) och Kolboforsen
(1.327 hkr).
Waggon [<uä’gan], eng., se V a g o n g.
Vaggvisa, folklig visa, avsedd att sjungas
för barn, som skall bringas i sömn. Melodien
är ofta skiftande hos olika folk. Texterna
äro mera lika. V. äro mycket gamla men
dock mindre framträdande hos naturfolken.
Hos Europas folk finnas i den äldsta
hymn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
