Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Waldeck (förbundsstat) - Waldeck (pseudonym) - Waldeck-Rousseau, Pierre Marie René - Waldeckska recessen - Valdemar (svensk konung) - Valdemar (svensk prins) - 1. Valdemar I den store (dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1307
Waldeck—V aldemar
1308
Saales biflod Eder; 1,055 kvkm, 52,358 inv.
(1926); huvudstad var Arolsen. — W. är känt
som grevskap sedan 1100-talet. Under Georg
Fredrik (se d. o.) blev det 1682 furstendöme
(riksomedelbart 1712). W. överlät 1867 sin
statsförvaltning åt Preussen. 13 nov. 1918
förklarades den sedan 1888 regerande furst
Fredrik avsatt, och republiken proklamerades. Den
tidigare till W. hörande enklaven Pyrmont
mellan Lippe, Braunschweig samt prov.
Hannover och Westfalen införlivades 1922 med
Hannover, återstoden 1929 med prov.
Hessen-Nassau. — Jfr »Geschichtsblätter für W. und
Pyrmont» (24 bd, 1901—27). S. F.; Ä. S-n.
Waldeck, pseud., se W a 11 beck-II al Ig ren.
Walde’ck-Ruusseau [-roså’], Pierre Marie
René, fransk statsman (1846—1904), urspr.
advokat; medlem av deputeradekammaren 1879
—89, senator fr. o. m. 1894. W. var anhängare
till Gambetta,
inrikesminister först i
dennes »stora ministär»
(nov. 1881—jan. 1882)
och därefter i
ministären Ferry (febr.
1883—mars 1885). Han
arbetade mot
otillbörliga politiska
påverkningar vid
ämbetstill-sättningar och för
frisinnad socialpolitik. Då
W. efter att ha
bekämpat general
Boulan-ger för en tid lämnade
politiken, ägnade han sig helt åt sin ytterst
uppmärksammade advokatverksamhet,
varunder han försvarade F. de Lesseps och Eiffel i
processerna i samband med Panamaaffären (se
Frankrike, sp. 1002). Vid presidentvalet
1895 avsade sig W. kandidaturen till förmån
för Faure. Efter Dreyfusaffären (se D r e
y-fusprocessen, sp. 1254) bildade W., som
framstod som en samlande personlighet, en
koalitionsministär (juni 1899—juni 1902), i
vilken han själv var inrikesminister.
Dreyfusaffären började nu avvecklas. Åtgärder
vidtogos mot patriotligans propaganda (se
Déroulède). I politiskt avseende
opålitliga officerare avlägsnades ur armén.
Genom 1901 års föreningslag underkastades
f. ggn de katolska kongregationerna
statlig kontroll. Ehuru 1902 års val
medförde en ytterligare framgång för W., vars
person stod i medelpunkten för
meningsbrytningarna, avgick han nu. främst av hälsoskäl.
—*W. stadgade den republikanska regimen
och bidrog mäktigt att bemästra de
svårigheter, vilka industrialismen skapat inom det
sociala livet. Av hans anföranden av politisk
art och såsom advokat ha flera saml. utgivits.
— Jfr monogr. av G. Deschamps (1905) och H.
Leyret (1908). N. F—11.
Waldeckska recessen, en allians mot
Frankrike mellan kejsaren och flera tyska
riksständer 1682, åstadkommen av Georg Fredrik (se
d. o.) av Waldeck.
Valdemar, svensk konung (d. 1302), son till
Birger jarl och prinsessan Ingeborg, valdes
efter Erik Erikssons död till konung (1250).
Fadern handhade dock styrelsen till sin död
1266. V. hade ej regerat länge, förrän han
kom på spänd fot med sina bröder Magnus
och Erik. Sedan V. återvänt från en
pil-grimsresa till Rom, utbröt öppen fiendskap
mellan bröderna. Med dansk hjälp besegrade
hertigarna 1275 konungens trupper vid Hova
i Västergötland. V. måste s. å. avsäga sig
Sveriges krona till förmån för sin bror
Magnus. Inom kort upptog han dock åter
kampen, nu med bistånd av konungarna i Norge
och Danmark samt greven av llolstein.
Genom en riksdelning vid årsskiftet 1277—78
fick V. som underhållsländer stora delar av
s. och v. Sverige mot att avstå från
kunga-värdigheten. 1279 berövade konung Magnus
honom även dessa områden, kanske emedan
han varit invecklad i 1278 års uppror. Från
1288 hölls V. fången, först i Nyköping,
sedermera i Stockholm. V. var g. m. Sofia, dotter
till den danske konungen Erik Plogpenning.
V. förde ett lättfärdigt liv; beryktat blev
hans olovliga förhållande till svägerskan Jutta
av Danmark. — Jfr S. Bolin, »Om Nordens
äldsta historieforskning» (1931); S. Kraft,
»Kring Erikskrönikan» (1932). Kj. K-n.
Hertig Valdemars sigill.
Valdemar, svensk prins, tredje son till
Magnus Ladulås och Helvig av llolstein. Blev vid
sin broders, konung Birgers, kröning (1302)
hertig av Finland. Samtidigt förmäldes han
med Kristina, dotter till marsken Tyrgils
Knutsson. Då denne störtats (1305), skilde
sig V. från sin gemål under förevändningen,
att de voro andligen besläktade (dopsyskon),
och hösten 1312 gifte han sig i Oslo med den
norske konungen Erik Prästhatares dotter
Ingeborg. Sedan V. och hans äldre broder
Erik avpressat konung Birger stora delar av
riket, fick V. genom ett 1315 företaget
skifte på sin lott ansenliga områden i
öst-sverige. V :s och hans broder Eriks kamp mot
konung Birger slutade med de båda
hertigarnas död i samband med Nyköpings gästabud
(1318); se Erik, svenska prinsar, 3. Kj. K-n.
Valdemar, danska konungar.
1. V. I den store (1131—82), konung
1157—82, son till Knut Lavard och den ryska
prinsessan Ingeborg, efter vars farfar
Vladimir han uppkallades. V. uppfostrades hos
Asser Rig och blev nära vän med dennes
söner Absalon och Esbern Snare. I striden
mellan kusinen Sven Grathe och Knut
Magnusson stödde han först Sven, som 1150 gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
