Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Valdemar I den store (dansk konung) - 2. Valdemar II Sejr (dansk konung) - 3. Valdemar III (dansk konung) - 4. Valdemar Atterdag (dansk konung) - 1. Valdemar d. y. (dansk prins) - 2. Valdemar (hertig av Slesvig) - 3. Valdemar (hertig av Slesvig) - 4. Valdemar (dansk prins)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1309
Valdemar
1310
honom till hertig i Slesvig, men övergick
1154 till Knut, med vars syster Sofia han
gifte sig. Vid rikets delning 1157 fick V.
Jylland. Han undgick döden vid blodbadet i
Roskilde s. å. samt fällde kort därpå Sven
på Grade hede (Graahede). V. var nu
konung över hela Danmark och regerade i
nära samarbete med Absalon, som ung.
samtidigt blev biskop i Roskilde och 1177
ärkebiskop i Lund. Landet var härjat av
långvariga inbördeskrig och av vendernas
plundringståg, men V. och Absalon
åstad-kommo ordning inåt och utåt. En lång rad
härnadståg företogs mot venderna, och med
Arkonas erövring 1169 fingo danskarna fast
fot i deras land. Mot Absalons råd hade V.
1162 erkänt kejsar Fredrik I som länsherre,
men Danmark tillkämpade sig efter hand en
ansedd ställning i Nordtyskland. V.
inblandade sig också i Norges angelägenheter. Inåt
måste han bekämpa flera uppror, och han
hade en långvarig strid med ärkebiskop Eskil.
Hans regering var en uppåtgåendets tid för
landet. Med drcttning Sofia hade han sönerna
Knut och Valdemar, som båda blevo konungar.
— Litt.: H. Olrik, »Absalon» (2 bd, 1908—
09); C. Weibull, »Saxo» (1915) och i Hist.
Tidskr. för Skåneland, bd 7, h. 2—4 (tr. 1918).
2. V. 11 S e j r (1170—1241), konung 1202
—41, yngste son till V. I. Gjordes 1188 av
sin broder Knut (VI) till hertig i Slesvig och
ledde erövringen av Holstein och
Dithmar-schen 1201, varefter också Lybeck och
Hamburg kommo under danskt herravälde. 1202
mottog V. tronen efter broderns död och
gjorde strax till sitt mål att utvidga och
betrygga Danmarks gränser. Utan särskild
framgång blandade han sig i Sveriges och
Norges angelägenheter, men däremot hade
han större vinst av sin nordtyska politik;
kejsar Fredrik II erkände 1214 V :s rätt till
länderna n. om Elbe, varvid Danmark blev en
europeisk stormakt. 1205 erövrade V. ösel
och Dagö, 1210 Preussen och Samland och
1219 Estland efter det blodiga slaget vid
Reval 15 juni, då Dannebrog (se d. o.) skall
ha använts f. ggn. V. stod nu på höjden av
sin makt, men 1223 överfölls han en natt på
Lyö och fängslades jämte sin son V. av greve
Henrik av Schwerin. Under hans 21/a år långa
fångenskap triumferade hans fiender. Hertig
Albert av Orlamünde, som sökte befria V.,
blev slagen vid Mölln 1225, och V. måste
köpa friheten genom att avstå alla
tysk-vendiska länder. Då han 1227 sökte
återerövra det förlorade, led han nederlag vid
Bornhöved (se B o r n h ö f t), och av hans
landvinningar hade nu Danmark kvar blott
Rügen, Estland och en del av Preussen. Både
före och efter olyckan visade V. förmåga som
regent. Om hans organisatoriska verksamhet
vittna bl. a. hans jordebok och jylländska lag.
V:s bästa år betyda en kulmen i Danmarks
utveckling, men det låg ett frö till framtida
upplösning i hans delning av riket mellan
sönerna, åled den bömiska prinsessan
Dagmar hade han sonen V. d. y., med
portugisiskan Berengaria sönerna Erik, Abel och
Kristofer. — Litt.: H. Olrik, »Konge og
præste-stand», 2 (1895); K. Erslev, »Valdemarernes
storhetstid» (1898); om V :s jordebok jfr
senast S. Bolin i Scandia 1929.
3. V. III (1314—64), hertig av Slesvig
(se nedan V aldemar, danska prinsar, 3).
Blev hertig 1325 och insattes 1326 av de
hol-steinska grevarna som konung i Danmark
under greve Gerhards förmynderskap men fick
lämna kronan 1330 och förde sedan en
bekymmersam tillvaro mellan de mäktiga grannarna
Valdemar Atterdag och holsteinarna. Jfr
Slesvig-holsteinska frågan, sp.
1305. Om V-.s handfästning jfr E. Arup i
Scandia 1928.
4. V. Atterdag (omkr. 1320—75),
konung 1340—75, son till Kristofer II och
sonsons sonson till V. II Sejr. Följde fadern i
landsflykt 1326 och uppehöll sig några år vid
kejsar Ludvigs av Bayern hov. 1338 krävde
V. Danmark som arv och erkändes 1340 som
konung efter en förlikning med den mördade
greve Gerhards söner, samtidigt som han
äktade Helvig, syster till hertig Valdemar av
Slesvig. Största delen av landet var dock i
andra händer, och V:s kungagärning låg i att
åter samla riket. Som hemgift med Helvig
fick han nordtyska Jylland, och resten av
halvön måste han inlösa från hertig Valdemar
under loppet av ett tiotal år. Holsteinarna
innehade öarna, men V. lyckades småningom
genom sin framstående förhandlingsförmåga
föra dem under sitt välde, så att han kort
efter 1350 hade samlat nästan hela riket
under sig. Hans våldspolitik mot de adliga
jordägarna skaffade honom fiender, och 1350
—60 måste han bekämpa flera uppror. Genom
list vann han Skåne från Magnus Eriksson (jfr
H. Berg i Scandia 1930) och erövrade 1361
Visby. Genom dessa sista erövringar hade han gjort
hansestäderna till sina fiender. Han
besegrade en flotta, som de 1362 sände till Öresund,
men 1367 slöto de i Köln ett stort förbund
mot V. och förenade sig med hans fiender
Sverige, Mecklenburg och Holstein. Då också
uppror hotade i Danmark, lämnade V. landet
och uppehöll sig några år utomlands. Freden
i Stralsund 1370 måste köpas med stora
eftergifter. Först 1372 kom V. tillbaka och
använde sina sista år på att söka återvinna
Slesvig, vilket dock icke lyckades för honom.
I sitt äktenskap med Helvig hade han dottern
Margareta, den blivande unionsdrottningen.
V. synes ha varit en kylig politiker med
stark vilja. Tillnamnet Atterdag fick han
troligtvis efter en av honom ofta använd ed.
— Litt.: C. E. F. Reinhardt, »V. Atterdag»
(1880); K. Erslev i dansk Historisk Tidsskrift,
5: 3, 1881; Ellen Jörgensen, »V. Atterdag»
(1911; källurval i övers.); I. Anderson och B.
Thordeman i Fornvännen 1926. P. E-t.
Valdemar, danska prinsar.
1. V. d. y. (1209—31), son till V. II Sejr
och Dagmar. Valdes till konung redan under
faderns livstid och satt 1223—26 i tysk
fångenskap tills, m. sin fader. V. omkom genom
ett vådaskott.
2. V., hertig av Slesvig (omkr. 1260—1312),
brorson till föreg. Fick 1283 Slesvig som län
och låg i ständig strid med de danska
kungarna.
3. V., hertig av Slesvig (1314—64), sonson
till föreg., se Valdemar, danska konungar. 3.
4. V. (f. 1858), yngste son till konung
Kristian IX. Utbildades till sjöofficer och blev
1918 amiral. V. avslog 1886 ett anbud att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
