Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valdenser - Waldens omlagring - Waldenström, släkt - Waldenström, Johan Anton - Waldenström, Paul Petter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1313
Waldens omlagring—Waldenström
1314
skärselden, avvisade edgång och bedrevo
träget bibelstudium under ledning av sina
predikanter (barbi, onkel). 1532 beslöt
valden-sersynoden enhälligt sin anslutning till
reformationen. Under motreformationen
utsattes v. för våldsamma förföljelser, bl. a. 1545.
De tillkämpade sig fred i Cavour 1561, men
deras martyrium fortfor. 1655 härjade
katolska soldater i valdenserdalarna. Efter
Nan-tesiska ediktets upphävande 1685 följde nya
blodsdåd. 3,000 v. vandrade över Alperna till
Schweiz och Tyskland, där de grundade nya
församlingar. 1689 återvände 900 flyktingar
under ledning av predikanten Henri Arnauld
(d. 1721), återerövrade dalarna och
återupprättade sin kyrka i Piemonte. Dock fortsatte
förföljelserna. Under Napoleons tid erhöllo v.
full religionsfrihet. En stor väckelse kom på
1820-talet. 1839 skapades en kyrkoordning
och inrättades en vart femte år (numera
årl.) sammankommande synod av lekmän
och präster, som har högsta lagstiftande
makten och stadfäster församlingarnas val
av präster. Genom det liberala Italiens
medverkan fingo v. 1848 samma borgerliga och
politiska rättigheter som den katolska
befolkningen och kunde upprätta församlingar i
Italiens olika städer (1853 i Turin, 1883 i
Rom). Benedictus XV fördömde dem i en
en-cyklika 1915, men fascismen har ej hindrat
v:s verksamhet. V. omfatta (1933) omkr.
75,000 medl. I Rom finnas skolor och en
teologisk fakultet. Även finnas församlingar i
Frankrike, Förenta staterna och främst
Sydamerika.
Litt.: K. Miiller, »Die Waldenser» (1886);
Lydia Wahlström, »Bland nutida jesuiter och
hugenotter» (1922); J. Johansson,
»Hjältefolket i de cottiska alperna» (1928); E. Comba,
»Storia dei valdesi» (1893; ny, omarb. uppl.
1930; huvudarbete). Hg Pl.
WaJdens omlagring, se Optisk o m 1 a
g-rin g.
Waldenström, svensk släkt, härstammar
från kronofogden i Norrviken (Bohuslän)
Bengt Månsson (d. 1712). Hans son
överkrigskommissarien och tullförvaltaren i
Uddevalla Anders Bengtsson W. (1665—
1725) var farfars farfars far till bröderna P.
P. W. och J. A. W. (se nedan). — Jfr
släkt-monogr. av G. F. Waldenström (1903).
Waldenström, Johan Anton, läkare,
universitetslärare (1839—79), bror till P. P. W.
Blev 1869 med. dr och docent i kirurgi och
obstetrik vid Uppsala univ. samt var 1878—79
t. f. och blev 1879 ord. prof, i praktisk
medicin där. W. utgav bl. a. »När bör den hårda
åldersstarren opereras?» (1869) och »Bidrag
till diagnosen af bukens tumörer» (1879).
Waldenström, Paul Petter, religiös
ledare, politiker (1838 20/7—1917 14/7), bror till
J. A. W. Blev fil. dr i Uppsala 1863,
prästvigd 1864, adjunkt vid Växjö högre allm.
läroverk 1862 och var lektor i kristendom,
grekiska och hebreiska i Umeå från 1864 och
i Gävle 1874—1905. W. tog avsked från
prästämbetet 1882. Han representerade Gävle i
Andra kammaren 1884—1905 och var led. av
kyrkomötet 1868, 1908, 1909 och 1910. — W.
upplevde 1858 ett religiöst genombrott och
slöt sig till den väckelserörelse, vars främste
man var C. O. Rosenius (se d. o.).
Uppmärksammad blev han först genom en allegorisk
folkbok, »Brukspatron Adamsson eller hvar bor
du?» (i Stads-Missionären 1862, i bokform
1863; många uppl.), som från en starkt
nyevangelisk ståndpunkt
(se Nyevangelism)
bekämpade
gärnings-lära, egenrättfärdig-het, död teologi och
kyrklighet. Skriften
väckte åtskillig
opposition men stadgade
i det hela W:s
anseende i Evangeliska
fosterlandsstiftelsens
kretsar. Han blev 1868
Rosenius’ efterträdare
som red. för tidskr.
Pietisten (se d. o.), som
han redigerade till sin död. Den
biblicis-tiskt och etiskt orienterade kritik mot den
extrema nyevangelismen, som frambars
särskilt av O. F. Myrberg, påverkade även i
viss mån W., och i en predikan på 20 :e
söndagen efter trefaldighet (i Pietisten 1872)
samt i skriften »Om försoningens betydelse»
(1873) framträdde han med ett nytt lärosätt
om försoningen. Han förkastade ortodoxiens
försoningslära (se Försoning, sp. 254) och
lärde, att Gud, som är kärlek, ej behöver
blidkas; men en försoning, som borttager
världens synd, är av nöden och har i Kristus
skett. Härom uppstod den mest upprivande
lärostrid i Sverige sedan liturgiska striden.
W:s ståndpunkt försköts vidare i hans teser
»De iustificatione» (1874), uppbyggelseboken
»Herren är from» (1875; många uppl.) och
senare framställningar. Den »subjektiva»
försoning, som sker, då den enskilde i tron
mottager Kristus, träder nu starkt i förgrunden,
och av den »objektiva» försoningen kvarblir
endast Kristi sändning såsom ett medel till
frälsning. W. gick med sin biblicistiska
motivering (slagordet »Var står det skrivet?») till
storms mot de luterska bekännelseskrifterna
och rönte också starkt mothugg (motskrifter
av bl. a. A. F. Beckman, L. Landgren och G.
Billing). Fosterlandsstiftelsen söndrades, och
W. blev andlig ledare för den radikalare
falangen (»Waldenströmarna»). När W. 1876
hållit enskild nattvardsgång för Uppsala
missionsförening i missionshuset, åtalades han av
domkapitlet. Han ledde då den kyrkopolitiska
aktion, som de radikalare
missionsföreningarna företogo genom nattvardspetitionen 1876
—77 till K. m:t för att få bruket av
nattvarden fritt. Atalet ledde till varning,
petitionen avböjdes, och då Fosterlandsstiftelsen
tillika vägrade att uppge sin luterskt
bekännelsetrogna ståndpunkt, bildades 1878
Svenska missionsförbundet (se d. o.). — Som
fri-kyrkoledare var W. ganska konservativ,
motsatte sig full separation från kyrkan och
försvarade barndopet. I Amerika bildades flera
samfund av hans riktning (Sv. evang.
missionsförbundet 1885, Sv. evang. frikyrkan 1908,
Skandinaviska missionsförbundet i Canada
1904); han gjorde flera resor dit. — I
riksdagen var han »vilde» men hade på grund av
sin originalitet och drastiska uddighet kam-
XIX 42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
