Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valenciennes - Valens (romersk kejsare) - Valens (kemi) - Walensee - Valenslära, Valensteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1319
Valens—V alenslär a
1320
skin- och kemisk industri; knypplingen
av spetsar, fordom berömd (se Spetsar,
sp. 234, bild 10), har nästan upphört och
ersatts av tillverkning med maskin. I
omgivningarna stora stenkolsgruvor. V. har ett
berömt tavelgalleri samt stadshus (1600-talet)
i flamländsk renässansstil. De fordom starka
fästningsverken ha sedan 1892 slopats. — V.
avträddes till Frankrike 1678. I slaget vid V.
24 okt.—4 nov. 1918 blev 17 :e tyska armén
tillbakakastad över linjen Mons—Maubeuge.
Va’lens, romersk kejsare (d. 378), se V
a-lentinianus.
Vale’ns, kem., dels ett tal, valenstal el.
atomvärde, som anger det antal
väteatomer, varmed en atom av ett grundämne kan
förenas el. som den i en kemisk förening kan
ersätta, dels affinitet (se d. o.). Valenstalet
växlar för de olika grundämnena från 0 till 8;
ädelgaserna, som äro kemiskt indifferenta, äro
nollvärda, alkalimetallerna äro envärda o. s. v.
Många grundämnen visa endast ett, något
mer än hälften flera valenstal. Valenstalet
är en periodiskt föränderlig egenskap. För v.
gälla bl. a. följ, regler: 1) den maximala v.
gentemot syre har samma värde som numret
av den grupp av det periodiska systemet, vari
elementet har sin plats, 2) v. gentemot väte,
i den fjärde gruppen = 4, avtar med en enhet
i var och en av de närmast följ, grupperna,
3) summan av v. gentemot syre och väte är i
grupperna IV—VII = 8. Förhållandet
framgår av nedanstående översikt över oxidernas
och väteföreningarnas sammansättning i det
periodiska systemets 3:e period.
Grupp I II III IV V VI VII
NasO MgO Al20s Si02 P2O5 S03 C12O7
SiH4 PH3 SH2 GIH
Bindningen mellan atomerna åskådliggöres
vanl. med streck, valensstreek, som
representera vardera en valensenhet. I de fall, då ett
tvåvärt grundämne är förenat med endast en
atom av ett annat grundämne, anser man
likväl, att även då dess båda valenstal fungera,
och anger detta med två streck, en s. k.
dubbelbindning, som särskilt inom den organiska
kemien spelar en viktig roll. G. S-ck.
Walensee [vä’lonzè], se Wallensee.
Valenslära, Valensteori, läran om
grundämnenas valens, omfattar dels läran om den
formella valensen el. valenstalet (se V a 1 e n s),
dels frågan om de djupare liggande orsakerna
till de kemiska föreningarnas bildning. Enl.
J. Berzelius’ dualistiska teori (1819) äro de
krafter, som förena atomerna i en molekyl,
av rent elektrostatisk natur, och Berzelius
indelade också följdriktigt grundämnena i
elek-tropositiva och eleklronegativa. Denna
schematiska uppfattning måste falla, då man (J.
von Liebig, J. B. Dumas) inom den organiska
kemien fann ex. på att det som positivt
betraktade vätet kan ersättas av det negativa
elementet klor. Utvecklingen av v. blev under
större delen av 1800-talet bestämd av den
organiska kemiens utveckling och ledde över
»radikal»- och »typteorierna» fram till den
nutida organiska strukturkemien (Kekulé 1865),
som bygger på kolatomens fyrvärdighet. J.
H. van’t Hoff och J. Le Bel togo hänsyn även
till atomernas lagring i rymden och skapade
en stereoisomeri (se I s o m e r i).
Läran om kolets valens överflyttades till
den oorganiska kemien men måste här
väsentligt modifieras genom det nödvändiga
antagandet av växlande valensvärden för
flertalet oorganiska grundämnen. V. hotades av
fullständig upplösning genom omöjligheten att
inom den givna ramen förklara de s. k.
komplexföreningarna (se M e t a 11 a m m
o-niakföreningar och
Molekylföreningar). För att tolka dessa utarbetade A.
Werner (se d. o.) 1890 sin koordinationsteori.
Den senare utvecklingen av v. har gått
jämsides med framstegen inom atomteorien.
Etapper på dess väg utgöra teorier av R. Abegg,
H. Kauffmann, J. Thiele och J. Stark. V :s
nuv. ståndpunkt kan i korthet anges vara, att
vissa oorganiska föreningar, de heteropolära
(se A t o m, sp. 456), genom arbeten framför
allt av W. Kossel på grundval av
Rutherford-Bohrs atomteori fått en tillfredsställande
förklaring, medan de homeopolära föreningarnas
tolkning kräver tillämpning av vågmekaniska
föreställningar och ännu icke är definitiv.
De polära föreningarna av saltnatur bildas
som resultat av den elektrostatiska
attraktionen mellan ioner, vilkas uppkomst och valens
sammanhänga med grundämnenas strävan att
genom förlust eller upptagande av elektroner
bilda ett elektronhölje av ädelgasstruktur.
Följ, översikt över grundämnena närmast på
ömse sidor om ädelgasen neon åskådliggör
detta (jfr Atom, sp. 456):
A B D E
8 Syre................. 2 6 O-2 2 8
9 Fluor ............... 2 7 F-1 2 8
10 Neon ................ 2 8 Ne° 2 8
11 Natrium.............. 2 8 1 Na+1 2 8
12 Magnesium ........... 2 8 2 Mg+2 2 8
13 Aluminium ........... 2 8 3 A1+8 2 8
Kolumn A = atomnummer, B = grundämne, C =
elektronanordning i den neutrala atomen, D = den
genom komplettering, resp, minskning av
elektrontalet bildade ionens laddning och valens, E = den för
alla ionerna gemensamma ädelgas-(neon-)strukturen.
Då den genom ionernas förening bildade föreningen
måste vara elektriskt neutral, framgår av tabellen
nödvändigheten av formlerna NaF, MgF2, A1F3 o. s. v.
För de homeopolära föreningarna, för vilka
de gasformiga molekylerna av väte, H2, syre,
O2, o. a. jämte alla organiska föreningar
utgöra typer, ha G. N. Lewis och I. Langmuir
uppställt en valensteori, som grundar sig på
att atomerna i flertalet dylika föreningar
sammanlagt innehålla ett jämnt antal
valenselek-troner, som parvis komma att tillhöra båda
de med varandra förenade atomerna. Enl.
denna åsikt utgör varje elektronpar
ekvivalenten till ett valensstreek, och uppkomsten
av en kemisk förening är beroende på en
strävan till bildning av dylika gemensamma och
sammanhållande elektron par.
Nedanstående formelbilder för föreningen
svavelsyra, II2SO4, visa hur den uppfattas a)
av den äldre strukturkemien, b) enl. Werner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
