Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Valera y Alcalá Galiano - Valeriana, Vänderotsläktet (Baldrian) - Valerianaceae - Valerianadroppar - Valeriansyra, Baldriansyra - Valerianus, Publius Licinius - 1. Lucius Valerius Potitus Poplicola - 2. Marcus Valerius Corvus el. Corvinus - 3. Lucius Valerius Flaccus - 4. Marcus Valerius Messalla Corvinus - 5. Marcus Valerius Messalla Barbatus - Valerius, Johan David - Valéry, Paul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1323
Valer iana—Valéry
1324
kande. Bäst var V. i romanen. »Pepita
Ji-ménez» (1874; sv. övers. 1894, 1925), hans
första och främsta roman, är ett av den moderna
spanska litteraturens mästerverk. Nämnas
må »Las ilusiones del doctor Faustino» (1875;
sv. övers. 1896), »El comendador Mendoza»
(1877), »Dona Luz» (1879) och »Juanita la
Larga» (1896), kännetecknade av fin ironi och
världsmannens skepsis, parad med spansk
nationell mysticism. Han var även en spirituell
och träffsäker kritiker; man kan framhålla
»Cartas americanas» (1889—90), ägnade
sydamerikansk litteratur. Även såsom historiker
var V. verksam. En fullständig uppl. av hans
arbeten utkom 1906—17 i 46 bd. K. A. H.
Valeriäna, Vänderotsläktet
(Bald-r i ä n), det största släktet inom fam.
Valeri-anaceae, har trattformig blomkrona utan
tydlig sporre, 3 ståndare och i regel frukt med
fjäderpensel. Hithörande omkr. 200 arter äro
vanl. fleråriga örter, de flesta växande i
Anderna. I Sverige finnas 5 arter. Om v
ände r o t se d. o. V. salina har rödlätta
blommor (större än vänderotens); växer vid
östkusten från Södermanland norrut. G. M-e.
Valerianäceae, se Vänderotsfamiljen.
Valerianadroppar, se Vänderot.
ValerianeTIa, se Vårsallatsläktet.
Valeriänsyra, Baldriänsyra, en i
va-lerianarot, lingon m. fl. växter samt i
vissa tranarter förekommande isomer fettsyra,
C4H9. COOH, som bildas vid äggviteämnens
förruttnelse och härskning av fett. V. är en
färglös, i vatten svårlöslig olja, som luktar
likt schweizerost och nyttjas vid beredning
av fruktessenser och i medicinen. K. A. V-g.*
Valeriänus, Publius Licinius, romersk
kejsare. Var under Decius riksstyrelsens
ledare, blev 253 kejsare och tog sin son
Gallie-nus (se d. o.) till medregent. Riket hotades av
fiender på många håll, och V. drog själv mot
perserkonungen Shapur 257, av vilken han
vid en underhandling förrädiskt tillfångatogs.
V. dog i fångenskapen. Jfr Kristendom
s-förföljelser. E. St.
Vale’rius, romersk patricisk ätt. — 1. L
u-ci u s V. Potitus Poplicola, konsul
449 f. Kr., upphovsman till de folkvänliga
lagar, som efter honom och hans kollega
Hora-tius (se d. o. 3) kallas leges Valeriae Iloratiae.
— 2. Marcus V. Corvus el.
Corvi-n u s, konsul vid 23 års ålder 348 f. Kr. och
sedan åtskilliga gånger; samniternas
besegrare. Blev nära 100 år gammal. — 3. L u c i u s
V. F 1 a c c u s, Ciceros vän och hjälpare
under de catilinariska oroligheterna. Senare
anklagad för utpressningar som ståthållare i
prov. Asien, försvarades han med framgång
av Cicero i ett delvis bevarat tal. — 4.
Marcus V. Mes s al 1 a Cor v i n u s, se M
essalla Corvinus. — 5. En Marcus V.
M e s s a 1 1 a Barbatus var kejsar
Clau-dius’ kusin och far till hans gemål Valeria
Messalina (se M e s s a 1 i n a).
Namnet V. bars utom av patricierättens
medl. av flera kejsare och talrika andra
personer. Bland dem må nämnas V. C a t u 1 1 u s
(se C a t u 1 1 u s), V. Maximus, författare
av en omfångsrik, ännu bevarad historisk
anekdotsamling, tillägnad kejsar Tiberius, V.
Probus (se Probus) och V. Flaecus
(se Flaccus 1). E. St.
Valèrius, Johan David, skald (1776—
1852). Tog 1793 jur. examen i Uppsala och
vart e. o. i verken i Stockholm. Debuterade
som sångare på Kungl. teatern 1797, utförde
övers, för den och var dess sekr. till 1806.
V. vann 1800—07 pris i Sv. akad. för
lärodikter i 1700-talsstil: »Sanningen»,
»Tålamodet», »Allmänna kärleken», »Mannastyrkan»,
»Kvinnan». V. blev presidentsekr. i
Krigskollegium 1805 och genom sin vän Hans Järta
1809 förste expeditionssekr. i Handels- och
finansexpeditionen samt var sekr. i
konstitutionsutskottet 1809—10 (även senare) och fick
åtskilliga andra uppdrag, vart 1824
kanslidepartementschef i
Generaltullstyrelsen (från
1826 titulärt
kansliråd) och 1836 chef för
kamerala dep. där men
måste 1841 ta avsked,
då han gjordes
ansvarig för en
underord-nads kassabrist. Led.
av Sv. akad. (1826).
— V:s diktning är
epigonpoesi men vann
i hög grad samtidens
öra. Särskilt gäller
det om hans
säll
skapsvisor (»Hvad bryr jag mig om
politiken?», »Blixt är stunden» m. fl.), sångbara,
lättlynta och fyndiga men utan egentlig
poetisk halt. »Visor och sångstycken» utkommo
i 2 bd 1809—11, »Vitterhetsförsök» 1831,
»Samlade vitterhetsarbeten» 1855 (2 bd; med
biogr. av B. von Beskow). — Jfr F. Böök,
»Fem porträtt» (1929). R-n B.
Valéry [valeri’], Paul, fransk författare
(f. 1871). Bördig från Provence, slöt sig V. i
Paris till Mallarmé och hans krets, publicerade
dikter i de symbolistiska tidskrifterna, i
bokform samlade först i
»Album des vers
an-ciens» (1920), och
utgav några
estetiskfilosofiska prosaskrifter, bl. a.
»Introduc-tion ä la méthode
de Léonard de Vinci»
(1895) och »La soirée
avec M. Teste» (1896).
Efter nära tjugu års
tystnad framträdde
han åter med
tankedikten »La jeune
Par-que» (1917), följd av
»Le cimetière marin» (1920) och en hel svit
smärre dikter, »Charmes» (1922), där han
ytterligare fixerat sin heraklitiska världssyn i
djupsinniga, ofta svårtydda symboler. Från
denna tid daterar sig V:s snabbt växande
berömmelse. På en klassiskt ren och
genomskinlig prosa framlade han sin konståskådning i
de platonska dialogerna »Eupalinos ou
1’archi-tecte» (1921) och »L’ame et la danse» (s. å.)
samt de litterära essäsamlingarna »Variété»
(2 bd, 1924—29) och »Rhumbs» (1926). Stor
uppmärksamhet väckte hans politiska
betraktelser »Regards sur le monde actuel»
(1931); danspoemet »Amphion» uppfördes 1931
på Parisoperan av Ida Rubinstein. V.
invaldes 1925 i Franska akad. — V. är en
utpräg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
