Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walewski, Alexandre Florian Joseph Colonna - Valfader - Walfish bay - Valfiskagn - Valfisken (astronomi) - Valfisken - Valfiskfjäll - Valfisklöss - Valfångst - Valga - Valgmenighed - Valhall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1327
Valfader—Valhall
1328
des han av Thiers på
en mission till
Egypten. Sedan hans
kusin prins Louis
Napo-léon kommit till
makten, blev W. franskt
sändebud i Florens,
Neapel och London.
Utrikesminister 1855
■—60, var han ordf,
på Pariskongressen
1856. W. var
lagstiftande kårens
president 1866-67. N. F-ll.
Valfader, »de i strid fallnas fader», namn
på Oden.
Walfish bay [a>ä’lfi<f béi’], se W al vis bay.
Valfiskagn. Med detta ord betecknas en del
lägre pelagiska havsdjur, som tjäna de stora
bardvalarna till föda, ss. vingfotingar, Clione
(se d. o.) borealis utan skal och Limacina
heli-cina med vindlat skal, samt kräftdjur, dels
av gruppen Euphausiidae, t. ex. Rhoda, dels
av gruppen Copepoda (se L o p p k r ä f t o r),
t. ex. Calanus finmarchicus. Lönn b.
Valfisken, astron., en mellan
rektascensio-nerna 23h,7 och 3h.s belägen stjärnbild, som
sträcker sig på ömse sidor om ekvatorn mellan
n. deklination 4* 11° och s. deklination —26°.
V. innehåller 89 stjärnor, ljusstarkare än
6” oo; av de ljusare tillhör o Ceti el. Mira
föränderliga stjärnor (se d. o.). K. Lmk.
Valfisken, se Johansson, J., sp. 1123.
Valfiskfjäll, se Os s e p i a e.
Valfisklöss, till märldjuren hörande
parasitiska kräftdjur, som leva i huden av valar.
Vanligast är Cyamus ceti (omkr. 1 cm lång),
som snyltar på nordkapare, knölval m. fl. T. P.
Valfångst (jfr Valar). Den äldsta
regelbundna v. man känner torde vara baskernas
av Biscayaval redan tidigt under medeltiden.
I början av 1600-talet fann man
Grönlands-val i mängd vid Spetsbergen. Inom kort
samlades hundratals fartyg där, trankokerier och
magasin byggdes. Vissa år sägas 12.000—
16,000 man ha vistats där, engelsmän,
holländare, fransmän, danskar och basker. Valarna
anföllos från småbåtar med harpuner (se
Harpun), som kastades för hand. I slutet
av 1600-talet dödades årl. mer än 2,000 valar.
Holländarna dominerade länge. Efter 1740
utsträcktes engelsmännens fångst till Davis
sund. Mängden av valar började dock
minskas och därmed fångstmännens antal. Omkr.
1660 blomstrade fångsten av kaskeloter vid
Nya England, utsträcktes på 1700-talet till
Bahamaöarna och Karibiska havet, på
1800-talet till Indiska och Stilla oceanerna. Bästa
fångstplatserna voro kring Azorerna och
Ga-lapagosöarna samt i Bengaliska viken. Nu är
denna fångst så gott som slut på grund av
brist på kaskeloter.
En revolution i v. ägde rum, då S. Foyn (se
d. o.) i Tönsberg efter många experiment
1868 lyckades konstruera en harpunkanon (se
Harpun 4, med bild 2), varmed även de
snabba, fenvalarna kunde fångas. 1872 fick
Foyn ensamrätt att skjuta val med denna
harpunkanon under 10 år i Finnmarken; när
tiden löpt ut, voro redan 7 bolag med 15
fångstbåtar färdiga att upptaga
konkurrensen. På grund av klagomål från fiskarnas
sida blevo valarna 1896 fredade 1 jan.—1 juni i
dåv. Finnmarkens och Tromsö amt. 1 febr. 1904
fredades valarna totalt i Norge under 10 år,
från 1913 ånyo under samma tid. Emellertid
sköt v. stark fart, och på många olika
platser anlades nya fångststationer, t. ex. på
Island, Färöarna, Shetland och Spetsbergen.
De synas nu till största delen ha nedlagts på
grund av minskad tillgång på val. Vid
Nordamerikas västkust började modern v. 1910, vid
Mexiko 1913, vid Chile 1909, vid Brasilien
1911, vid Australien 1912, vid Sydafrika 1908,
mestadels av norska bolag. 1913 funnos från
Franska Kongo till Mozambique 26 stationer
(därav 18 norska). S. å. fastställdes för franska
och portugisiska kolonier vissa
lagbestämmelser för att reglera v. Även i Japan och Korea
hade stationer anlagts under norsk ledning.
Det största uppsvinget i v. ernåddes vid dess
utsträckning till det antarktiska området.
Man hade under olika expeditioner iakttagit
en rikedom på valar av olika slag i de
antarktiska farvattnen, och grundläggare av v. där
var C. A. Larsen (se d. o.). Hans ekonomiska
framgång lockade andra att följa exemplet,
och flera stationer anlades ej blott på
Syd-georgien utan även på Falklands- och
Sydshet-landsöarna, Kerguelen o. s. v. Enl. engelsk
statistik dödades enbart vid Sydgeorgien 1910
—18 ej mindre än 41,382 valar.
Valfångstindustrien moderniserades alltmera.
Harpun-kanonerna förbättrades, man införde bättre
metod att pumpa luft i valkadavren för att
hålla dem flytande o. s. v. Samtidigt blevo
fångstfartygen allt bättre inrättade. När man
sedan började bygga jättestora flytande
trankokerier, som kunde direkt taga ombord en
eller flera valar på en gång för avverkning
till olja, guano o. s. v., hade man blivit
oberoende av hamnar och landstationer. Därmed
hade valfångarna också undandragit sig
reglerande bestämmelser från de stater, som
ägde hamnarna och stationsplatserna.
Utvecklingen var enorm. 1912 funnos 92
valfångstbolag med 261 fångstbåtar (därav 155 norska),
56 landstationer (därav 27 norska), 42
flytande kokerier (därav 37 norska). Genom
denna onaturligt utvidgade verksamhet uppstod
överproduktion på olja m. m. Samtidigt har
självfallet tillgången av valar minskat, på
vissa »fält» katastrofalt. Försök ha gjorts
till internationell reglering av dessa
förhållanden men hittills ej med någon större
framgång. — Se bilder på pl. vid sp. 1301; jfr
även Norge, sp. 1188.
Litt.: B. Aagaard, »Fångst og forskning i
Sydishavet» (2 bd, 1930); H. Bogen, »Linjer i
den norske hvalfangsts historie»(1933); jfr även
norska hvalrådets skrifter (1932 f.). Lönnb.
Va’Iga, se W a 1 k.
Valgmenighed, i Danmark en enl. lag av
1868 genom frivillig sammanslutning bildad
församling, i lära och ritual
överensstämmande med folkkyrkan och (i motsats till
fri-menigheter, se d. o.) under biskopens
inspektion. Jfr B i r k e d a 1, V.
Valhall (isl. Valhyll), »de dödas hall», där
Oden tar emot alla i strid fallna kämpar. V.
har 640 portar, var och en så bred, att 960
kämpar jämsides kunna gå därigenom. Var
dag draga dessa kämpar, »enhärjarna», ut till
strid, men på kvällen samlas de åter i V. till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
