25 Valv 26 Bild 2. Tunnvalv. Bild 3. Tunnvalv med kupor. (»skålad») med bräder (skål- el. s k ål-n i n g s b r ä d e r) så, att dess yttre välvning har samma profil som det blivande v:s inre. På denna stomme vila stenarna under arbetet, tills v. erhållit nödig bärighet. Enklast är tunnvalvet (bild 2), som i sin typiska gestalt har formen av en liggande halv cylinder el. tunna, buren av två parallella och lika höga vederlag. Utgör välv-ningen mindre än en halvcirkel, uppkommer ett s t i c k v a 1 v. Dess inre välvning kan vid mindre spännvidder (dörrar, fönster, moderna bjälklagskonstruktioner) t. o. m. övergå till en rak linje: det s. k. raka v. Tunnvalv kunna f. ö. vara spetsbågiga, hästsko-bågiga, elliptiska o. s. v. (jfr Båge 4). Av konstruktiva el. dekorativa skäl avdelas ett tunnvalv stundom genom på dess undersida framträdande valvringar: stärkringar, gördelbågar. Då två tunnvalv korsa varandra, uppstå olika valvformer, beroende på om de korsande v. ha olika (bild 3) el. samma (bild 4 och 5) spännvidd och om anfangen el. hjässorna skola ligga på samma höjd. Kan man påräkna ett sammanhängande vederlag längs rummets alla väggar, kan en dylik korsning antaga formen av s. k. k 1 o s t e r v a 1 v (se bild 4). Som ett klostervalv med plattad hjässa kan man anse det s. k. spegelvalvet, där en fyrsidig takyta bäres av fyra halverade tunnvalv. Kan upplag för välvningen beredas endast i de fyra hörnen, antager korsningen formen av korsvalv, även kallat kryssvalv (bild 5), en form av rumsövertäckning, som i byggnadskonstens historia spelat en mycket viktig roll. Vid klostervalvet (bild 4) möta valvytorna varandra efter diagonalerna med ingående vinklar, vid kryssvalvet (bild 5) bilda de med varandra utgående hörn. Är ett korsvalv uppfört över ett slutet rum, begränsas det å alla fyra sidorna av s k ö 1 d b å-gar; är det uppfört över fyra fristående stöd (pelare, kolonner), begränsas det av gördelbågar. Följa flera av fristående stöd burna v. efter varandra, bildar varje avstånd från gördelbåge till gördelbåge ett v a 1 v o k (-travé). — Kupolen el. k u p o 1 v a 1-v e t visar tunnvalvets princip tillämpad på Bild 6. Kupol med svicklar. — Bild 7. Bömiskt valv. — Bild 8. Kupol med tambur. Bild 4. Klostervalv. Bild 5. Kryssvalv. en cirkelrund grundplan och kan i sin typiska form tänkas som ett ihåligt halvklot. Dess tvärgenomskärning utgör således i alla riktningar en halvcirkel. För uppförandet av en kupol behöves eg. ingen valvstomme, då stenarna i varje horisontalt varv el. skift efter skiftets fullbordande binda varandra och bilda en sammanhängande ring. Ofta lämnas därför kupolens översta del, hjässan, öppen, omgiven av en krans av särskilt huggna stenar (så i Pantheon i Rom). En kupol kan uppföras ej blott över ett runt (månghörnigt) rum utan även över ett kvadratiskt. I det senare fallet förbindas de fyra hörnstöden genom gördelbågar; i vinklarna mellan dessa inspännas tresidiga valvdelar, s. k. svicklar el. p e n d e n t i v (se d. o. och bild 6, 7 och 8 A). Pendentiven äro upptill sammanslutna till en ring, på vilken den egentliga kupolen, kalotten, B, vilar. Utgör kalotten övre delen av samma sfär, varav pendentiven äro delar, ss. på bild 7, och är icke ovannämnda ring markerad, kallas kupolen bömisk kupa el. bömiskt v. (bild 7). Ofta uppföres mellan själva kupolen och ringen en lodrät murcylinder, en s. k. t a m b u r (bild 8 C), i vilken fönsteröppningar anbringas (S:t Peterskyrkan i Rom m. fl.). — Det efter sin form uppkallade solfjädersvalvet, även kallat det normandiska v., där solfjäderslika, från hörnstöden utstrålande svicklar omsluta och uppbära ett mittfält, stundom fyllt med en ornerad cirkel el. prytt med en djupt nedhängande, rikt ornerad slutsten, tillhör den senare gotiken och är en för England egendomlig utveckling av det gotiska strålvalvet (jfr Engelsk konst, sp. 823—824). V:s dekoration har bildat utgångspunkt för åtskilliga benämningar. Ur denna synpunkt talar man t. ex. om kassettera de v., med en i fyrsidiga, fördjupade fält indelad yta (allmänna hos romarna); m u s s e 1 v a 1 v, halvkupoler med från hjässpunkten radierande indelning; n ä t v a 1 v, med en nätlik fördelning av konstruktiva el. dekorativa nerver (bilda dessa nerver liksom en stjärna, kallas v. stundom stjärnvalv); s trål v al v, med från hörnstöden strålformigt utgående nerver; solfjädersvalv (se ovan) och i muhammedansk konst ofta förekommande s t a 1 a k t i t v a 1 v (se d. o.). övertäckning av ett hål (fönster, dörr) i en mur el. av ett rum kan utföras med balkar (se bild 9 och Balk 2), utkragning (se d. o. Bild 9. Övertäckning med balk. Bild 10. Övertäckning med utkragning.