Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
Valv
26
Bild 2. Tunnvalv.
Bild 3. Tunnvalv med
kupor.
(»skålad») med bräder (skål- el. s k
ål-n i n g s b r ä d e r) så, att dess yttre välvning
har samma profil som det blivande v:s inre.
På denna stomme vila stenarna under arbetet,
tills v. erhållit nödig bärighet.
Enklast är tunnvalvet (bild 2), som i
sin typiska gestalt har formen av en liggande
halv cylinder el. tunna, buren av två
parallella och lika höga vederlag. Utgör
välv-ningen mindre än en halvcirkel, uppkommer
ett s t i c k v a 1 v. Dess inre välvning kan
vid mindre spännvidder (dörrar, fönster,
moderna bjälklagskonstruktioner) t. o. m. övergå
till en rak linje: det s. k. raka v.
Tunnvalv kunna f. ö. vara spetsbågiga,
hästsko-bågiga, elliptiska o. s. v. (jfr Båge 4). Av
konstruktiva el. dekorativa skäl avdelas ett
tunnvalv stundom genom på dess undersida
framträdande valvringar: stärkringar,
gördelbågar.
Då två tunnvalv korsa varandra, uppstå
olika valvformer, beroende på om de korsande
v. ha olika (bild 3) el. samma (bild 4 och 5)
spännvidd och om anfangen el. hjässorna skola
ligga på samma höjd. Kan man påräkna ett
sammanhängande vederlag längs rummets alla
väggar, kan en dylik korsning antaga formen
av s. k. k 1 o s t e r v a 1 v (se bild 4). Som ett
klostervalv med plattad hjässa kan man anse
det s. k. spegelvalvet, där en fyrsidig
takyta bäres av fyra halverade tunnvalv.
Kan upplag för välvningen beredas endast i
de fyra hörnen, antager korsningen formen
av korsvalv, även kallat kryssvalv
(bild 5), en form av rumsövertäckning, som i
byggnadskonstens historia spelat en mycket
viktig roll. Vid klostervalvet (bild 4) möta
valvytorna varandra efter diagonalerna med
ingående vinklar, vid kryssvalvet (bild 5)
bilda de med varandra utgående hörn. Är ett
korsvalv uppfört över ett slutet rum,
begränsas det å alla fyra sidorna av s k ö 1 d b
å-gar; är det uppfört över fyra fristående stöd
(pelare, kolonner), begränsas det av
gördelbågar. Följa flera av fristående stöd burna
v. efter varandra, bildar varje avstånd från
gördelbåge till gördelbåge ett v a 1 v o k
(-travé). — Kupolen el. k u p o 1 v a
1-v e t visar tunnvalvets princip tillämpad på
Bild 6. Kupol med svicklar. — Bild 7. Bömiskt valv.
— Bild 8. Kupol med tambur.
Bild 4. Klostervalv. Bild 5. Kryssvalv.
en cirkelrund grundplan och kan i sin typiska
form tänkas som ett ihåligt halvklot. Dess
tvärgenomskärning utgör således i alla
riktningar en halvcirkel. För uppförandet av en
kupol behöves eg. ingen valvstomme, då
stenarna i varje horisontalt varv el. skift efter
skiftets fullbordande binda varandra och bilda
en sammanhängande ring. Ofta lämnas
därför kupolens översta del, hjässan, öppen,
omgiven av en krans av särskilt huggna stenar
(så i Pantheon i Rom). En kupol kan
uppföras ej blott över ett runt (månghörnigt)
rum utan även över ett kvadratiskt. I det
senare fallet förbindas de fyra hörnstöden
genom gördelbågar; i vinklarna mellan dessa
inspännas tresidiga valvdelar, s. k.
svicklar el. p e n d e n t i v (se d. o. och bild 6, 7
och 8 A). Pendentiven äro upptill
sammanslutna till en ring, på vilken den egentliga
kupolen, kalotten, B, vilar. Utgör
kalotten övre delen av samma sfär, varav
pendentiven äro delar, ss. på bild 7, och är icke
ovannämnda ring markerad, kallas kupolen
bömisk kupa el. bömiskt v. (bild 7).
Ofta uppföres mellan själva kupolen och ringen
en lodrät murcylinder, en s. k. t a m b u r (bild
8 C), i vilken fönsteröppningar anbringas (S:t
Peterskyrkan i Rom m. fl.). — Det efter
sin form uppkallade solfjädersvalvet,
även kallat det normandiska v., där
solfjäderslika, från hörnstöden utstrålande
svicklar omsluta och uppbära ett mittfält,
stundom fyllt med en ornerad cirkel el. prytt
med en djupt nedhängande, rikt ornerad
slutsten, tillhör den senare gotiken och är en
för England egendomlig utveckling av det
gotiska strålvalvet (jfr Engelsk konst,
sp. 823—824).
V:s dekoration har bildat utgångspunkt för
åtskilliga benämningar. Ur denna synpunkt
talar man t. ex. om kassettera de v.,
med en i fyrsidiga, fördjupade fält indelad
yta (allmänna hos romarna); m u s s e 1 v a 1 v,
halvkupoler med från hjässpunkten radierande
indelning; n ä t v a 1 v, med en nätlik
fördelning av konstruktiva el. dekorativa nerver
(bilda dessa nerver liksom en stjärna, kallas
v. stundom stjärnvalv); s trål v al v,
med från hörnstöden strålformigt utgående
nerver; solfjädersvalv (se ovan) och
i muhammedansk konst ofta förekommande
s t a 1 a k t i t v a 1 v (se d. o.).
övertäckning av ett hål (fönster, dörr) i en
mur el. av ett rum kan utföras med balkar
(se bild 9 och Balk 2), utkragning (se d. o.
Bild 9.
Övertäckning
med balk.
Bild 10.
Övertäckning
med utkragning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
