27 Valv—Valör 28 Bild 11—13. Övertäckning med valv. och bild 10) el. valv. I de två första fallen har man vid uppstaplandet av byggbitarna på varandra endast att räkna med den städse vertikala tyngdkraften (oberäknat inre spänningar i materialet); vid användandet av valvkonstruktioner inför man i byggnaden sneda utåtriktade krafter, som ständigt tendera att spränga sönder byggnaden, om ej lika beständiga och lika stora motverkande krafter införas i systemet (se bild 11—13). V. strävar att skjuta isär anfangsstenarna el. att stjälpa pelare el. murverk, mot vilket det stöder. Man måste därför göra pelaren så bred el. genom påmur-ning el. annan belastning så tung, att v. ej förmår stjälpa den. Vid beräkningen av valvkonstruktioner lagar man så, att trycklinjen skär marklinjen innanför den yttre tredjedelen av pelarens bredd. Man kan också neutralisera ett v:s snedtryck genom att anordna ett lika stort snedtryck i motsatt riktning. Slutligen kunna även valvspänningarna upptagas av ankar järn. De romanska rundbågiga kryssvalven erbjödo vid utförandet många svårigheter. De fordrade betydande valvstommar och helt underlag av skålbräder; de höga mittskeppens v. fordrade kolossala vederlag i form av tjocka väggar, som i sin tur måste bäras av tjocka pelare; man var bunden vid den kvadratiska formen på alla valv o. s. v. En första konstruktiv förbättring åstadkom användandet av s p e t s b å g e n i st. f. rundbågen, varigenom sidotrycken riktades mera vertikalt; vidare fann man, att man genom utförande av en stomme av gördelbågar, sköldbågar och diagonalbågar (bild 14) kunde slå valvkapporna (bild 15) utan särskild trästomme emot dessa. Man blev härigenom i stånd att slå v. över nästan vilken rumsform som helst (se vidare Gotik, sp. 863 f.). Bild 14. Gotisk valvstomme. — Bild 15. Gotisk valvkappa. Gotikens revolutionerande valvbyggnadsme-tod har sedan länge ersatts av andra sätt att täcka muröppningar och rum. Den moderna järn- och betongarkitekturen är en balkarki-tektur och använder icke v. i större utsträckning. Valvslagning förekommer sålunda ännu huvudsaki. vid övertäckande av mindre öppningar i murverk av tegel. I. G. C. (E. S-hl.) Valv, skpsb., den avrundade, undre delen av ett fartygs akterskepp. Valvbro, se Bro, sp. 1263 och 1267. Valvdamm, se Damm, sp. 417. Va'lvel (lat. va'lvula), Klaff, Ventil, anat., en bildning, vars funktion är att reglera strömriktningen i ett organ, t. ex. valv-lerna i venerna, i lymfkärlen, i hjärtat (se d. o.). Oegentligt ha även andra bildningar fått namnet v., t. ex. slemhinnevecken i tunntarmen (valvulae Kerkringii, valvulae conni-ventes). J. E. J-n.* Walvis bay [va'lfis bél'], Walfish bay, bukt på Sydafrikas v. kust under omkr. 23° s. br. Trakten kring W. annekterades 1878 av England, lades 1884 under Cape of Good Hope och blev således politiskt skilt från sitt uppland, dåv. Tyska Sydvästafrika. Efter världskriget administreras W. som en del av mandatområdet Sydvästafrika men tillhör alltjämt Cape of Good Hope. Huvudstaden W. (753 vita inv. 1931) har sedan 1915 förbindelse med Sydvästafrikas järnvägsnät; dess sedan 1923 ombyggda hamn, den enda säkra på hela kusten, har efterträtt Swakopmund som landets huvudhamn. Fiske, valfångst, stora slakt-och fryshus; export av fruset kött. W. an-löpes regelbundet av flertalet fartygslinjer på Sydafrika; stor radiostation. Va'lvoja (»väktaren»), finskspråkig kulturtidskrift, uppsatt 1881 och 1923 sammanslagen med tidskriften Aika till Valvoja-Aika. H.E.P. Valvsvickel, byggnk., se Pendentiv. Valz [valz], Jean Élie Benjamin, fransk astronom (1787—1867), 1836—61 föreståndare för Marseilles observatorium. V. var en framstående kometforskare, vilken bl. a. angivit förklaringen till kometernas förminskade volym vid deras solnärhet. K. Lmk. Walzel [va'ltsøl], Oskar, tysk litteraturhistoriker (f. 1864), prof, i Bern 1897, i Dresden 1907 och i Bonn 1921. W. har i den tyska litteraturhistorien företrätt en ny filosofisk riktning, avlösande Scherers filologiska. Skr.: »Deutsche Romantik» (1908, omarb. 1912; »Tysk romantik», 1917), »Das Prometheus-symbol von Shaftesbury zu Goethe» (1910), »Vom Geistesleben des 18. und 19. Jahr-hunderts» (1911), »H. Ibsen» (1912), »F. Heb-bel und seine Dramen» (1913), »Die künst-lerische Form des Dichtwerks» (1916), »Gehalt und Gestalt» (1923) och »Deutsche Dichtung von Gottsched bis zur Gegenwart» (2 bd, 1929 —32), de två sista i »Handbuch der Literatur-wissenschaft», som W. redigerar. W. har även utgivit litteraturhistoriska skriftserier. 1924 ägnades W. en festskrift. R-n B. Valåsen, lantegendom, förr bruk i Karlskoga socken, Örebro län, Värmland, vid sjön Möckeln, s. ö. om Bofors. Tillhörde 1779— 1868 släkten von Hofsten, sedan bl. a. släkten Yngström och numera staten, som även äger V:s såg och hyvleri. Masugnen nedlades 1918 (jfr Villingsberg). Valö, socken i Stockholms län, Frösåkers härad, v. om östhammar; 162,72 kvkm, 1,542 inv. (1933). Jämn skogstrakt med spridd odlad bygd; begränsas i ö. av nedre Olandsån. 2,579 har åker, 10.240 har skogsmark. I V. Vigelsbo och Rörbergs nedlagda gruvor samt betydande skogsegendomar under Forsmarks bruk och Gimo-österby bruks a.-b. Pastorat i Ärkestiftet, Olands och Frösåkers kontrakt. Valöerne, dets. som Hvaler (se d. o.). Valör, värde; i musiken: tidsvärde, i målarkonsten: färgernas inbördes tonstyrka. — Valörstudium, strävan att i målning