31 V anadinit—V ancouver 32 Fregatten »Vanadis» vid Jaluit i Stilla havet. Akvarell av J. Hägg. även i de genom magmatisk differentiation bildade järnmalmerna i grönstensbergarter, t. ex. vid Ruoutevare (se d. o.) i Lappland och Smålands Taberg (se T a b e r g och ovan). Carnotitmalmerna i Colorado och Utah lämnade 1911—22 v. som viktig biprodukt vid framställningen av radium; de vanadinmalms-fyndigheter, som f. n. äro av kommersiell betydelse, äro främst Minasragra i Peru (patro-nitförande asfalt), dessutom Rifle i Colorado (roscoelitförande sandsten), Broken hill i Nord-rhodesia (vanadinit och descloizit i zink blymalmer) och Otavidistriktet i Sydvästafrika (huvudsaki. descloizit). Världsproduktionen av v. (beräknat som ren metall) utgjorde 1932 omkr. 1,500 ton. N. Zn. Vanadinit, ett med apatit isomorft, hexa-gonalt (se Kristallsystem) kristalliserande mineral av klorhaltigt blyvanadat, 9 PbO . 3 V2O5 . Pb Cl2. V. har stark glans, röd, gul el. brun färg, hårdheten 3 (se Hårdhetsskala) och spec. v. 6,7—7,1. V. har påträffats vid Bölet (se d. o.) i Västergötland. N. Zn. Vanadinstål, vanadinhaltigt stål; jfr Ferro-legeringar, Specialstål och Vanadin. Vanadis, nord, myt., se Freja. Vanadisexpeditionen 1883—85. Ångfregat-ten »Vanadis», byggd av trä i Karlskrona 1862, avseglade 5 dec. 1883 under befäl av kommendör O. Lagerberg; prins Oskar medföljde som kommenderad officer, Hj. Stolpe som etnograf och C. G. Fineman som nautisk meteorolog. Färden gick över Lissabon till Rio de Janeiro, genom Magellansundet, över Callao, Nukuhiva (Marquesasöarna), Fakarava (Tuamotuöarna), Tahiti, Honolulu, Jaluit (Marshallöarna), Yokohama, Hongkong, Manila, Bangkok, Kalkutta, Colombo, genom Suez-kanalen till Stockholm (9 maj 1885). Rikhaltiga meteorologiska och hydrografiska observationer, kronometerundersökningar och jordmagnetiska mätningar utfördes, varjämte ett stort antal etnografiska föremål hemfördes (se Stolpe, K. Hj.). Se J. O. J. Humbla, »Med fregatten Vanadis på världsomsegling 1883—1885» (1927). »Vanadis» tjänstgör ännu (1934) som logementsfartyg vid Stockholms örlogsstation. ö-g. Vanartade barn skola enl. lagen om samhällets barnavård (se d. o.) omhändertagas för skyddsuppfostran och intagas på skyddshem (se d. o. och Förbättringsan-s t a 11 e r) el. i enskilda hem. Åldersgränsen för ingripande är satt till 18 år. G. H. v. K. Van Bemmelen [fan bä'molan], Jakob M a a r t e n, holländsk kemist (1830—1911). Var länge skolman men blev 1874 prof, i kemi i Leiden. V :s först sent uppskattade men grundläggande vetenskapliga undersökningar gälla det kolloida tillståndet och särskilt de s. k. gelernas (se K o 11 o i d e r, sp. 978) byggnad, egenskaper och adsorptionsför-måga. På grund av de kolloida gelernas förekomst i åkerjorden har V :s forskning varit av stor betydelse även för markläran och agri-kulturkemien. Hans samlade arbeten jämte biogr. utgåvos av W. Ostwald under titeln »Die Absorption; gesammelte Abhandlungen über Kolloide und Absorption» (1910). G. S-ck. Vanbrugh [vä'nbro], sir John, engelsk arkitekt och lustspelsförfattare (1666—1726). Som arkitekt representerar V. barockstilen i yppig, tung form. Hans förnämsta byggnadsverk äro Blenheim house (nära Woodstock i Oxfordshire) och Castle Howard (se bild på pl. 2 vid Engelsk konst). V. adlades 1714 och blev 1715 arkitekt vid kronans byggnader. Djärv humor samt livlighet i karaktärer och handling äro utmärkande för V:s lustspel. Hans bästa stycken äro »Relapse, or virtue in danger» (1697), »The provoked wife» (1698) och »The city wives confederacy» (1705). Sami. skr. i 4 bd utg. av B. Dobree 1928. Monogr. av Chr. Barman (1924). G-g N.* Wancke, Folke Thorbjörn, pioniär inom turistväsendet (f. 1854 12/2), var 1900—20 kamrer i Stockholms intecknings garanti a.-b. Som skattmästare inom Svenska turistföreningen 1887—1913 blev han den egentlige grundaren av dess organisation. Särskilt har han inlagt stora förtjänster om turistväsendet i de svenska fjällen, där de flesta turisthyddorna äro tillkomna på hans initiativ. O. Sjn. Vancouver [vänkö've]. 1. V. i s 1 a n d, den största ön på Nordamerikas v. kust, tillhör kanadensiska prov. British Columbia; omkr. 35,000 kvkm, 286,391 inv. (1931). Skiljes från kanadensiska fastlandet av Queen Charlotte sound och Strait of Georgia, från U. S. A. av Juan de Fucasundet. V. är en del av den kanadensiska kustkedjans västligaste bergbåge och når i Victoria peak 2,281 m ö. h.; i västkusten skära många djupa fjordar in. Klimatet är ganska milt och nederbörden riklig. Större delen av ön täckes av barrskog. På V. ligga British Columbias huvudstad Victoria och örlogshamnen Esquimalt. Fiske (lax) och bergsbruk (stora stenkolsfält vid Nanaimo och Comox) äro huvudnäringar. —■ V. lär ha upptäckts av spanjoren Juan de Fuca 1592. Det första nybygget anlades 1843 av Hudson-bay-kompaniet; britt, koloni 1848, förenades V. 1866 med British Columbia. 2. Stad i prov. British Columbia, Kanada, vid Burrard inlet av Stilla havet, n. om floden Frasers mynning; 246,593 inv. (1931). V. har uppstått sedan 1885, då platsen utsågs till ändpunkt för Canadian pacific rail-way, och snabbt utvecklats till en modern storstad och Kanadas huvudhamn vid Stilla havet (1891: 13.709 inv., 1911: 100,401 inv.). V. är utgångspunkt för fartygslinjer till bl. a.