33 Vancouver, G.—Van der Nootska huset 34 Alaska, Östasien och Australien, viktig järnvägsknut och flyghamn. Den uppblomstrande industrien omfattar sågverk, cellulosafabriker, pappersbruk, varv, konservfabriker, gju-terier m. m. Export av trävaror, fiskkonserver m. m.; sedan Panamakanalen öppnats, utskeppas även en stor del av Albertas spannmål över V. Univ. (gr. 1908, i verksamhet 1914) med 2,044 stud. (1930—31). S. F. Vancouver [vänkö'vo], George, engelsk sjöfarande (omkr. 1758—98), åtföljde Cook på dennes andra och tredje resor samt fick 1791 befäl över en expedition, som undersökte och kartlade Nordamerikas v. kust från 35° till n. om 60° n. br. Hans reseberättelser (3 bd jämte 1 bd kartor och kopparstick) utgåvos 1798 (sv. övers. 1800—01). Va'nda, bot., se Orkidéer, sp. 350. Vandal [väda'1], Louis Jules Albert, fransk historiker (1853—1910), prof, vid École libre des Sciences politiques. V. debuterade (1876) med »En karriole h travers la Suède et la Norvège». Hans huvudarbeten äro »Napoleon et Alexandre ler» (3 bd, 1891—96) och »L’avènement de Bonaparte» (2 bd, 1902—07; sv. övers. 1906 och 1917). Genom mångsidig dokumentering, kritisk metod och realistisk uppfattning ha hans verk bildat epok inom modern Napoleonsforskning (jfr Napoleon, sp. 716). — Jfr D. Cochin, »Quatre fran^ais» (1912). N.F-11. Vandaler, ett östgermanskt (se Germaner) folk, urspr. delat i stammar, av vilka silingerna anses ha givit namn åt Schle-sien. V. bodde s. om Östersjön vid Weichsel och Oder men utbredde sig under 200-taIet söderut och kommo i beröring med romarna, som gåvo dem boningsplatser i Dacia och Pan-nonia, och vunnos för arianismen. 1 början av 400-talet förenade de sig med alaner och sve-ber och angrepo 406 Gallien. I egenskap av romerska foederati sökte frankerna hindra deras övergång över Rhen men lyckades ej. och Gallien härjades. 408 övergingo v. till Spanien och gjorde sig till herrar över större delen av detta land (Andalusien = Vandalusien). Det vandaliska riket fick en utmärkt konung i G a i s e r i k (se d. o.) av Asdingerätten, en av folkvand ringstidens väldigaste härskargestalter. Denne förde 429 sitt folk över till Afrika och grundade där ett vandaliskt rike. 455 plundrade Gaiserik själva Rom; då härvid rika konstvärden förstördes, har termen vandalism uppkommit såsom uttryck för rått förstörelseraseri. Gaiserik respekterade ej den vandalisk-germanska folkfriheten utan styrde enväldigt efter kejserligt romerskt mönster. I längden torde frihetens förlust ha förslappat v:s national-anda. Vad som dock framför allt skadade denna var det heta klimatets och den urartade romerska kulturens inflytande på det nordiska barbarfolket, som i sina nya bostäder hastigt förvekligades genom yppighet och utsvävningar. Under sådana förhållanden kunde efter Gaiseriks död (477) de svårigheter ej övervinnas, som uppstodo för hans skapelse genom vilda berberstammars (se Berber) anfall, romerska återvinningsförsök och efterträdarnas mellan grymma förföljelser och eftergivenhet mot den katolska kyrkan växlan de religionspolitik. Efter häftiga strider bestegs tronen 523 av Hilderik, som 530 avsattes till förmån för Gelimer. Även hans välde blev kortvarigt. 533 sände den kraftfulle bysantinske härskaren lustinianus sin fältherre Belisarius (se d. o.) med en här och flotta till Afrika. Som Belisarius’ sekr. medföljde Prokopios (se d. o.), som sedan skrev krigets och vandalrikets historia. V. besegrades, och den siste vandaliske konungen fick i Konstan-tinopel pryda Belisarius’ triumftåg. V:s område införlivades med Bysantinska riket, och den vandaliska befolkningen uppgick i Nordafrikas romerska el. berbiska befolkning. — Jfr L. Schmidt, »Gescbichte der Wandalen» (1901). — Se även Vendes konung. S. B.* Vandali'sm, se Vandaler. Wandel, Ca rl Frederik, dansk sjömili-tär (1843—1930), kommenderande amiral 1909 -—11. W. deltog i de danska Ingolfexpeditionerna till Grönland 1879 och 1895—96, i den sistnämnda som chef. Från 1895 var han ordf, i kommissionen för de geologiska och geografiska undersökningarna på Grönland, 1914—27 ordf, i kungl. geogr. sällsk. O. Sjn. Vanderbilt [vä'ndo-], Cornelius, nordamerikansk finansman (1794—1877), vanl. kallad »commodore V.». Började som färjkarl vid New York och idkade därpå kustfart, först med segelfartyg, sedan med ångbåtar, som V. själv lät bygga. V. underbjöd och ruinerade hänsynslöst sina konkurrenter och blev en av landets största redare. Under inbördeskriget sålde han med stor vinst sina fartyg till regeringen och köpte i stället järnvägar. 1862 förvärvade han New York—Tlarlembanan; genom skickliga börsmanövrer, hänsynslös konkurrens och bestickning slog han därefter under sig en rad anslutande järnvägar, bl. a. Hudsonriverbanan (1863) och New Yorkcen-tralbanan (1864), blev U. S. A:s störste järnvägskung och dess rikaste man. Han efterlämnade 105 mill. doll. och stiftade ett univ. i Nashville. — V:s huvudarvinge var sonen William Henry V. (1821—85), som förvärvade flera järnvägar och efterlämnade omkr. 200 mill. doll.; han byggde ett ståtligt palats i New York, fyllt med dyrbara konstskatter, och donerade stora summor till allmänna ändamål. A. A-t. Van der Meer [fan där mè'r], se Vermeer Van der Meulen [fan där mÖ'lon], se M e u 1 e n. Vandermonde [vädärmå'd], Charles August, fransk matematiker (1735—96). Sysslade företrädesvis med eliminationsteorien och formläran. En speciell determinant har blivit uppkallad efter V. T. B. Van der Nootska huset [fan där nå't-] i Stockholm, S:t Paulsgatan n:r 21, uppfördes på 1670-talet efter J. De la Vallées ritningar av holländaren Thomas van der Noot (f. på 1630-talet, överste och adlad 1668, frih. XX. 2