Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vancouver - Vancouver, George - Vanda - Vandal, Louis Jules Albert - Vandaler - Vandalism - Wandel, Carl Frederik - Vanderbilt, Cornelius - Van der Meer - Van der Meulen - Vandermonde, Charles August - Van der Nootska huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
Vancouver, G.—Van der Nootska huset
34
Alaska, Östasien och Australien, viktig
järnvägsknut och flyghamn. Den uppblomstrande
industrien omfattar sågverk,
cellulosafabriker, pappersbruk, varv, konservfabriker,
gju-terier m. m. Export av trävaror,
fiskkonserver m. m.; sedan Panamakanalen öppnats,
utskeppas även en stor del av Albertas
spannmål över V. Univ. (gr. 1908, i verksamhet
1914) med 2,044 stud. (1930—31). S. F.
Vancouver [vänkö’vo], George, engelsk
sjöfarande (omkr. 1758—98), åtföljde Cook på
dennes andra och tredje resor samt fick 1791
befäl över en expedition, som undersökte och
kartlade Nordamerikas v. kust från 35° till
n. om 60° n. br. Hans reseberättelser (3 bd
jämte 1 bd kartor och kopparstick) utgåvos
1798 (sv. övers. 1800—01).
Va’nda, bot., se Orkidéer, sp. 350.
Vandal [väda’1], Louis Jules Albert,
fransk historiker (1853—1910), prof, vid École
libre des Sciences politiques. V. debuterade
(1876) med »En karriole h travers la Suède et
la Norvège». Hans huvudarbeten äro
»Napoleon et Alexandre ler» (3 bd, 1891—96) och
»L’avènement de Bonaparte» (2 bd, 1902—07;
sv. övers. 1906 och 1917). Genom mångsidig
dokumentering, kritisk metod och realistisk
uppfattning ha hans verk bildat epok inom
modern Napoleonsforskning (jfr Napoleon,
sp. 716). — Jfr D. Cochin, »Quatre fran^ais»
(1912). N.F-11.
Vandaler, ett östgermanskt (se
Germaner) folk, urspr. delat i stammar, av vilka
silingerna anses ha givit namn åt
Schle-sien. V. bodde s. om Östersjön vid Weichsel
och Oder men utbredde sig under 200-taIet
söderut och kommo i beröring med romarna,
som gåvo dem boningsplatser i Dacia och
Pan-nonia, och vunnos för arianismen. 1 början av
400-talet förenade de sig med alaner och
sve-ber och angrepo 406 Gallien. I egenskap av
romerska foederati sökte frankerna hindra
deras övergång över Rhen men lyckades ej. och
Gallien härjades. 408 övergingo v. till
Spanien och gjorde sig till herrar över större
delen av detta land (Andalusien = Vandalusien).
Det vandaliska riket fick en utmärkt konung
i G a i s e r i k (se d. o.) av Asdingerätten,
en av folkvand ringstidens väldigaste
härskargestalter. Denne förde 429 sitt folk över
till Afrika och grundade där ett vandaliskt
rike. 455 plundrade Gaiserik själva Rom;
då härvid rika konstvärden förstördes, har
termen vandalism uppkommit såsom
uttryck för rått förstörelseraseri. Gaiserik
respekterade ej den vandalisk-germanska
folkfriheten utan styrde enväldigt efter
kejserligt romerskt mönster. I längden torde
frihetens förlust ha förslappat v:s
national-anda. Vad som dock framför allt skadade
denna var det heta klimatets och den
urartade romerska kulturens inflytande på det
nordiska barbarfolket, som i sina nya
bostäder hastigt förvekligades genom yppighet och
utsvävningar. Under sådana förhållanden
kunde efter Gaiseriks död (477) de svårigheter ej
övervinnas, som uppstodo för hans skapelse
genom vilda berberstammars (se Berber)
anfall, romerska återvinningsförsök och
efterträdarnas mellan grymma förföljelser och
eftergivenhet mot den katolska kyrkan
växlan
de religionspolitik. Efter häftiga strider
bestegs tronen 523 av Hilderik, som 530
avsattes till förmån för Gelimer. Även hans
välde blev kortvarigt. 533 sände den kraftfulle
bysantinske härskaren lustinianus sin
fältherre Belisarius (se d. o.) med en här och flotta
till Afrika. Som Belisarius’ sekr. medföljde
Prokopios (se d. o.), som sedan skrev krigets
och vandalrikets historia. V. besegrades, och
den siste vandaliske konungen fick i
Konstan-tinopel pryda Belisarius’ triumftåg. V:s
område införlivades med Bysantinska riket, och
den vandaliska befolkningen uppgick i
Nordafrikas romerska el. berbiska befolkning. —
Jfr L. Schmidt, »Gescbichte der Wandalen»
(1901). — Se även Vendes konung. S. B.*
Vandali’sm, se Vandaler.
Wandel, Ca rl Frederik, dansk
sjömili-tär (1843—1930), kommenderande amiral 1909
-—11. W. deltog i de danska
Ingolfexpeditionerna till Grönland 1879 och 1895—96, i den
sistnämnda som chef. Från 1895 var han ordf,
i kommissionen för de geologiska och
geografiska undersökningarna på Grönland, 1914—27
ordf, i kungl. geogr. sällsk. O. Sjn.
Vanderbilt [vä’ndo-], Cornelius,
nordamerikansk finansman (1794—1877), vanl.
kallad »commodore V.». Började som färjkarl
vid New York och idkade därpå kustfart, först
med segelfartyg, sedan
med ångbåtar, som V.
själv lät bygga. V.
underbjöd och
ruinerade hänsynslöst sina
konkurrenter och blev
en av landets största
redare. Under
inbördeskriget sålde han
med stor vinst sina
fartyg till regeringen
och köpte i stället
järnvägar. 1862
förvärvade han New
York—Tlarlembanan;
genom skickliga börsmanövrer, hänsynslös
konkurrens och bestickning slog han därefter
under sig en rad anslutande järnvägar, bl. a.
Hudsonriverbanan (1863) och New
Yorkcen-tralbanan (1864), blev U. S. A:s störste
järnvägskung och dess rikaste man. Han
efterlämnade 105 mill. doll. och stiftade ett univ.
i Nashville. — V:s huvudarvinge var sonen
William Henry V. (1821—85), som
förvärvade flera järnvägar och efterlämnade
omkr. 200 mill. doll.; han byggde ett ståtligt
palats i New York, fyllt med dyrbara
konstskatter, och donerade stora summor till
allmänna ändamål. A. A-t.
Van der Meer [fan där mè’r], se Vermeer
Van der Meulen [fan där mÖ’lon], se
M e u 1 e n.
Vandermonde [vädärmå’d], Charles
August, fransk matematiker (1735—96).
Sysslade företrädesvis med eliminationsteorien och
formläran. En speciell determinant har blivit
uppkallad efter V. T. B.
Van der Nootska huset [fan där nå’t-] i
Stockholm, S:t Paulsgatan n:r 21,
uppfördes på 1670-talet efter J. De la Vallées
ritningar av holländaren Thomas van der Noot
(f. på 1630-talet, överste och adlad 1668, frih.
XX. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
